Gekås - massacres now make more sense

Long time no see. Eller no read kanske. Fullt upp som sagt varpå det krävdes något extraordinärt för att logga in här. Efter en timmes sömn och lite whiskey är det nu dags att redogöra för just detta. Med extraordinärt menar jag speciellt. Med speciellt menar jag... speciellt. Låt oss sätta det i en mening för att förtydliga: "Kennert är ett speciellt barn". Just det.  Eller varför inte "de som handlar på Gekås i Ullared är speciella". Speciell är ett fint ord att använda när vår sociala kontext hindrar oss från att använda ord som efterbliven. Ullared är lite för enkelt, jag vet.... Som att sparka in en öppen dörr. Än så länge har jag dock bara kunnat relatera till det jag hört från andra och sett på TV. Nu har jag dock varit där tre gånger; första, enda och sista. Jag har sett förödelsen och galenskapen first hand på orten som, likt Göteborgs lilla London, bara kan beskrivas som lilla Alabama. Precis när jag stundtals började ana visst hopp för mänskligheten besöker jag Gekås en lördag strax före jul. Ett extra tack till den del av min uttorkade hjärna som ansvarar för beslutsfattande. Aldrig kunde jag ha anat.... Inte ens efter att ha sett TV-travestin som i sin tur utmynnade i Ola-Morgan och Conny-Kents starka resor hade jag kunnat ana hur verkligheten ser ut. Att vara medlem i Hemvärnet innebär inte att du har sett krig, låt oss säga så.

Vad är det för fel på folk? Orden ekade i mitt huvud under de fyra timmar som spenderades i varuhuset. Inte "haha, vad är det för fel på folk" utan "VAD I HELVETE är det för fel på folk. Innan jag går vidare vill jag förtydliga att jag givetvis inte drar alla över en kam. Uppskattningsvis hamnade dryga procenten av de 4-5 000 kunderna som var där inom ramen för "normalbegåvade". En sisådär 50 personer alltså. Resten: not so much. Klädkoden för dagen var tydligen casual, något vi hade missat. Aldrig har så många leopardmönstrade tights, mysbyxor och cowboyhattar ockuperat en såpass begränsad yta. Som att det fanns en tyst pakt om att alla skulle klä sig så jävligt som möjligt. Ett hemligt brödraskap sammanflätat under Champion-loggans magiska sken. En annan sak som stod klart relativt snabbt var att Gekåsarna borde tänka lite på matchvikten. Att panikartat zigzagga genom gångar fyllda av individer av USA-format var fanimej bisarrt. Är det någon fetmaepidemi jag missat? Epidemin kan i alla fall inte vara lokal med tanke på hur många skåningar som befolkade platsen för det makabra skådespelet. Svettigt, skrikigt, billigt, skånskt och flottigt. Inte bra.

Höjdpunkter? När jag skrattandes fotar nedanstående obscenitet varpå en tjej i 25-årsåldern glatt plockar åt sig ett exemplar.

Fuck yeah.

 Eller kanske det faktum att folk fyller tre kundvagnar fulla med skit de inte kan tänkas behöva under tjugo livstider bara för att det är billigt. - Åh, rengöringsmedlet kostar två kronor mindre än vanligt, bäst att köpa 50 förpackningar. Bakplåtspapper går ju också åt som självaste fan, jag köper ett ton. Priset gör skillnaden... Wow. Folks maniska storhandlingsbeteende gör också under för kötiden. När vi efter fyra timmars våldtäkt av kroppens alla sinnen till slut kommit fram till att vi måste åka hem väntar en kö där dryga miljarden artiklar skall scannas in.

Beteende är sjukligt och inget annat. Handlar det om att gemene låginkomsttagare får en kick av att känna sig rik genom att köpa så mycket billig skit som möjligt? Kvantitet FTW? Är det en fix idé? Ett grandiost experiment utfört av Pavlovs okända barnbarn? Oklart. Jag vet bara att O-C county är en otäck, otäck plats.

Det var allt. Dags för bloggvärldens motsvarighet till cryosleep igen. En magisk, om inte automagisk hemsida kommer snart. Tax så länge.

Bloggen stängd på grund av bristande intresse...

...vilket är en halvsanning. Ett visst intresse finns det trots allt. Allt annat vore ju orimligt. Vem vill inte läsa en alltmer rubbad statstjänstemans raljerande om livets vara eller icke vara? Några vill det uppenbarligen. Inte många med bloggmått mätt (vad det nu betyder) men det har heller aldrig handlat om det sedan jag började skriva för femton månader sedan. Mitt intresse är egentligen inte heller bristande; istället handlar det mer om nya fokusområden. Efter lite hjälp från en klok kollega har jag till slut hittat rätt väg att attackera den bok jag en längre tid har funderat på att skriva. Eller funderat på att funderat på att skriva kanske... Det finns nu en plan och ett sätt att genomföra det hela på. En plan som till stor del utesluter regelbundna uppdateringar i detta forum. Boken tillsammans med projekt #2, sannolikt ett av det största välgörenhetsuppdragen i svensk historia, lämnar inget utrymme till bloggande. Det kommer inte att finnas vare sig tid eller ork. Ett webbaserat forum för projekt #2 kommer snart att finnas uppe.

Till viss (om än liten) del är jag rätt trött på att skriva här också. Det terapeutiska värdet har minskat i samma takt som min närvaro på jobbet och tja.... det är dags för något annat. Något inlägg kommer sannolikt att slinka in då och då men that's it.

Privat finns det nu även betydligt större, roligare och mer omvälvande saker att fokusera på vilket får detta att kännas rätt.... futtigt. C'est la vie. På ett bra sätt.

** Uppdatering 140114: Såhär drygt tre månader senare får jag revidera inlägget något. De andra projekten går långsamt men stadigt framåt och tiden är begränsad på många sätt. Men lägga ner? Nä.

Dagen har till slut kommit...

Det har varit lite av ett långdraget kontorsskämt. Lite av ett what if-scenario som det Marvel Comics körde ett tag. What if the Hulk had the brain of Bruce Banner? What if Wolverine battled Conan? What if Spider-man was raped by the Punisher? och så vidare. Kul att spekulera i men utfallet blir oftast rätt fånigt. Har tidigare skrivit om den möteskultur som råder i den lokal jag går till för att dricka kaffe och bajsa på betald tid. Personalmöten, arbetsgruppsmöten, planeringsmöten, tvärgruppsmöten... Listan kan göras perverst lång och inte på ett bra sätt. Idag hade dagen kommit för att ta nästa steg. Ett personalmöte där diskussionsämnet var huruvida vi har för många/för få möten. Ett meta-möte. Jag vet inte vad som är roligast; det faktum att vi lägger två timmar på ett möte för att reda ut om vi lägger för mycket tid på möten eller att de flesta inte verkade reagerade på den delikata ironi som forsade fram längs väggarna i konferensrummet. På en slumpmässigt utvald arbetsplats hade en lista på antal interna möten kanske blivit 2-3 punkter. Hos oss fick listan inte plats på en PP-slide skrivet med minimal text. Just det. Diskussionsfrågorna löd:

1) Har vi för många möten?
2) Borde vi ha fler möten?
3) Hur kan vi göra mötena mer effektiva?

Efter två timmar var alla överens om precis ingenting. Som vanligt. För en professionell (bred definition) tjänsteman borde det finnas några grundläggande krav. Som att man inte behöver dryfta frågor in absurdum (utan resultat mind you) för att kunna utföra de dagliga arbetsuppgifterna. Personligen nöjer jag mig med tio sekunder för att reda ut dagens problematik:

1)  Ja
2) Nej
3) Sluta ha 99 % av dem

Jag orkar knappt skratta åt det längre. Eller gråta vilket egentligen är mer passande. Det har gått för långt. Det finns inga gränser kvar att korsa.

För att avsluta dagen tematiskt skall jag nu kolla på Apartment 1303 efter tips från D. Den verkar bra.

Göteborgs Lucia 2013 - PR på toppnivå

Vad göra om det årliga Lucia- arrangemanget börjar kännas lite mossigt och traditionstyngt? Fråga arrangörerna bakom Göteborgs Lucia som är i färd med vad som bara kan beskrivas som årets mest missriktade PR-kupp. Analysen (?) över vägar till förnyelse mynnade ut i att den del av befolkningen som bryr sig om Luciafirandet (pensionärer och barnfamiljer) är trötta som fan på den traditionella svenska flick-Lucian. En utebliven demografisk analys senare och "Det är rösten som räknas" var ett faktum. Alla får söka, tjejer som killar. Inga bilder skulle bifogas och det var baaaara rösten som räknades. Bidragen från hen och hen skickades in genom Lucia-appen och bestod bara av en snutt sång och deltagarens läppar. Spralligt. Skulle vi efter åratal av allmän begäran till slut få se lilla Wilmer ta täten i Luciatåget? Lite lagom hen-androgyn men med en stämma likt en ängel spelandes harpa med enhörningshårsträngar i ett hav av rosa och fluffiga marshmallows-moln. Eller skulle det bli EMO-Emma med femtiofem piercings och lika många "jag skär mig för att döva smärtan-ärr" som fick ta plats i det juliga rampljuset?

Nästan.... Eller, nja. Resultatet efter noggrann gallring blev följande Luciatrupp. Emelie, Christina, Sandra, Ida, Ida, Helena och Ellen. Sju söta übersvenska flickor i åldersspannet 19-26 år. Mission accomplished. Årets mångkulturella, könsobundna och utseendeofixerade Luciatåg är ett faktum.

Det hela är så dumt att klockorna stannar. Jag kunde inte bry mig mindre om Luciafirandet men jag antar att det finns vissa som gör det. Kul att ta med kidsen på och så. Mysigt. Fine by me men varför i helvete gå in och peta i just denna typ av traditioner? Finns det ett såpass stort behov av att se något annat än en kvinnlig Lucia? Är det så stötande ur ett genusperspektiv att inte killar kunnat bli Lucia tidigare? Nej är svaret ifall ni undrade. Det mest stötande är hur miserabelt PR-maskinen (vad jag kan utläsa är eventbyrån Insideout den mest bidragande aktören) bakom eländet har missat målet. Ängsligt svenskt PK-resonemang in absurdum. Att utan någon konsekvensanalys ta ett koncept så långt att resultatet totalt motverkar det man ville åstadkomma. Det komiska resultatet bevisar med all tydlighet att grundskissen borde gjort som julabocken i Gävle och brunnit. Grattis till ingenting. Det är ni värda.

Bokmässan - när galenskap blir norm

Jag upphör aldrig att förvånas. Jag upphör heller aldrig att förvånas över att jag aldrig upphör att förvånas. Låt oss dock börja med upptakten till den helg då dryga 50 % av världsbefolkningen komprimeras till en enda svettig mäss-massa. Redan på torsdag började en skön känsla infinna sig. Radio 88 var ovanligt samarbetsvillig under min färd mot kontoret. Efter lite research har jag kommit fram till att det var Ulf Ceder som förgyllde min färd mot tomheten. Fan vad jag älskar Radio 88. Det har sagts förut men tål att upprepas. Övervägande 50 och 60-talsmusik ackompanjerat av programledare som för länge sedan slutade medicinera. Till och med reklampauserna bjuder på underhållning värdig en kung. I torsdags tappade Ulf tråden en aning och trasslade in sig lite i Radio 88:as nyrenoverade hemsida. "Ni känner ju till www och punkterna och så men sen skall det vara radio 88.nu" meddelade Ulf. Därefter ville han tipsa om stationens gästbok genom att säga att det inte var många som lämnade kommentarer. Ulf menade att de fåtaliga kommentarerna berodde på att han hade bett lyssnarna om att just kommentera. Han skulle därför testa det motsatta och bad därefter om att ingen skulle gå in och kommentera. Omvänd psykologi 2.0. God bless you Ulf.

På kvällen halkade jag in på det alltid lika sansade Debatt på SVT. Registret/analysfilen/post it-lapparna (beroende på vem inom polisen man frågar) över romer var det första ämnet. Det känns friskt att vi strävar mot den där goa nazi-känslan där staten registrerar dess invånare baserat på etnicitet. Friskt vågat av polisen och ett fräscht grepp år 2013. Puckot som förde talan för polisen hävdade bestämt att det inte var ett register utan ...tja någonting som typ en... datafil. Mycket bättre. Romerna som debatterade var skitsura och skrek mest. Polisen skrek tillbaka. Ingen blev klokare.

För att lätta upp stämningen handlade nästa debatt om rödvin. En gubbe vars namn jag inte kommer ihåg hade skrivit en hyllningsbok för hur grymt rödvin är. Det hade räddat hans kolesterolvärde, blodtryck och eventuellt även fått Isbjörnen Knut att återuppstå. Hans argument var inte grundade på så mycket mer än slumpmässiga observationer men ändå... Skön gubbe. Någon som inte var en skön gubbe satt på andra sidan. Vidar Aronsson från Ungdomens Nykterhetsförbund gillade inte vingubbens linje och var provocerande präktig där han satt och drog samma haranger som UNF alltid spyr ur sig. Är det något jag hatar så är det resonemang som tar ifrån individen dess egna ansvar. I kombination med Vidars Chipmunk-uppenbarelse blev det för mycket. Ingen mer debatt.

På tal om vin är jag glad att vi grundade med lite vin till lunchen i lördags. Leken "hur många människor kan vi trycka in på Svenska Mässan?" kräver en lättare bortdomning. Ändå gillar jag Bokmässan. Det är rätt trevligt att smyga runt där och bara betrakta spektaklet. Kändistätt var det också. Agneta Sjödin, någon av Graaf-systrarna och Björn Hellberg (otippat) såg vi. Etiopien-svenskarna förföljde oss i sitt penningkåta försök att casha in på sin egen dumhet. De var överallt. Lotta Bromé intervjuade någon amerikansk författare som i ett bisarrt ögonblick mot slutet viftade med en flaska av Lill-Babs vin. Jag såg ingen Lill-Babs och befarade att Lotta hade käkat upp henne då hennes hållning vittnade om en pågående matsmältningsprocess. Allt slutade dock väl när Little Babs dök upp. Hon var kort.

Vi pratade också med en dansk planschförsäljare som sålde rätt tjusiga djurmotiv. Inte "varg ylar mot månen i plysch" utan mer classy... Det motivet vi ville köpa blev minuten före slutsålt så vi undrade om vi kunde köpa det tryck som hängde på väggen. Mannen öppnade sin mun och då det framkom att han var dansk släcktes allt hopp. Dansken svarade jävligt danskt med en harang på dryga minuten. Det gick fan inte att förstå ett ord av vad han sa men jag misstänker såhär i efterhand att han svarade på vad han åt till frukost. Eller berättade om sitt eget förslag till hur vi skall motverka växthuseffekten. Vi tolkade det i slutändan ändå som att han inte kunde sälja den som satt på väggen. Illa till mods retirerade vi. Obehagligt.

En dag i fulhetens tecken

Idag har jag vidgat mina vyer vill jag lova. Utlånad till grannkontoret i den natursköna uppstickarkommunen Härryda. Mölnlycke centrum - ett centrum i utveckling, som de själva beskriver det. Låt oss inte glömma  att utveckling är ett lite flytande begrepp. En sten som har lite mosskänning inom den kommande tioårsperioden kan också sägas vara under utveckling. Så jag tar er slogan med en nypa salt kära Mölnlycke. Under lunchen flanerade jag runt lite i det utvecklande centrumet. Fem minuter senare var jag klar. Det tog liksom bara slut. Poff, lite som havet i the Truman Show. Vid stadskärnans utkant fanns passande nog en fräsch liten pizzeria. Jag bestämde mig för att testa Mölnlycke-devisen och se om även kebaben var under utveckling. Uppåt och framåt tills man närmar sig kebab-nirvana. Förväntningarna var höga. Inget annat är perfektion dög med tanke på hur skrytsam entiteten Mölnlycke hade varit. Jag gick in i lokalen...

... och möttes av vad som mer såg ut som en sandwich-disk med diverse trötta grönsaker. Detta i anslutning till en hederlig bar Kinakrogstyle 1978. So far so good. Lokalen var stor också, tredelad men med den gemensamma nämnaren att varenda skrymsle och vrå skrek "we don't give a fuck". Längst in hängde vad jag antar var Härrydas ungdomsgäng. Aldrig har så mycket munktröja ockuperat en så begränsad yta. Tjugo minuter efter min beställning anlände min kebabtallrik. Ett berg av kött dränkt i stark sås som inte var det minsta stark. Svagt. En dampig unge som stod två centimeter från pizzasalladen frågade "servitören" var pizzasalladen var. En annan kille som beställde kebabpizza fick frågan vilken typ av sås han ville ha och svarade kebabsås. Det blev tyst. I heart Mölnlycke.

Passagen in till salongen. Jack Vegas-maskinen agerar gatekeeper likt en penningkåt Kerbereos. När man väl har kommit in i dödsriket finns ingen återvändo. Notera även den röda trasan och sprayflaskan som alltid finns till hands. Påpassligt.

Murrigt och mysigt. Dåtid möter dåtid i en eklektisk fusion. Det tisslas och tasslas om att taket är importerat från Italien. Salladsvagnen är dock lokalproducerad.

Tanken på att jag i ett desperat ögonblick för drygt två år sedan faktiskt var i Mölnlycke och kollade på en bostadsrätt fick mig att rysa så kraftigt att mitt skinn vrängdes ut och in. Jag avverkade resten av dagen och lämnade utvecklingens epicentrum bakom mig.

Efter kattmatning i Majorna var det läge att handla lite mat till mig själv (nej Mathias the Writer, jag lägger inte upp listan här) och den enda gratisparkeringen fanns vid Tempo:

Fasaden skrek "kom och köp!" så jag lät mig lockas. Varför sanera klotter när man kan lägga pengarna på att köpa in varor ingen vill ha. Att som matbutik i Göteborg skryta med att man har öppet morgon, middag och kväll känns lite desperat. Möjligen är det fränt i Töcksfors men i Majorna not so much. Som synes utlovades även stort sortiment. De ljög. Stora priser, få varor och en otrevlig silverräv i kassan hade varit mer rättvisande. För att toppa misären hängde en 200-kilos man i Batistini-jeans modell segel utanför affären. Han fingrade frenetiskt på sin Ajfån som närmast försvann bland hans enorma korvfingrar.

Det finns få saker som är sorgligare än affärsidkare som så uppenbart har gett upp. Gör om och gör rätt. Eller dö ut. Vilket som.

The Amazing PooTrap

Jag behövde detta idag så ett stort tack till Taiwan I guess. För er därute som är trötta på att er hund skiter överallt och/eller överhuvudtaget finns nu lösningen. För att komma in i rätt stämning rekommenderar jag att ni börjar med att klicka er in på PooTraps hemsida. Se till att högtalarna på er dator är på också. Ju högre volym desto bättre. Jag väntar så länge...

Japp, den här produkten finns och nej, jag vet inte heller hur man stänger av musikslingan skapad någonstans i M'sippis djupaste skogar. Jag testade att klicka på några av de kinesiska tecknen för att tysta ner skiten men det enda jag åstadkom var förmodligen att beställa 10 000 st PooTraps.

Jesus... Du måste verkligen hata livet ur din jycke om du köper en PooTrap till den. Med en smidig och diskret design kombinerar den fördelarna med stomipåse och blöja, allt anpassat efter din vovves rövhål. Känner du dig lite extra apatisk någon dag behöver du alltså inte ens gå ut med hunden. Det är bara att spänna fast sado-selen kring din hunds kön och anus, fästa påsen och presto! Om du mot förmodan ändå skulle lufta hunden ute i verkligheten slipper du plocka upp skiten. En lösning med enbart fördelar om du bortser från din hunds nyupptäckta självmordstankar. Så håll lite extra koll på Fido så att han inte kastar sig ut i tung trafik efter att ha tömt tarmen. Men varför lyssna på mig när genierna bakom Pootrap presenterar produkten så mycket bättre:

Det finns mycket att reflektera över medan man betraktar den påkostade reklamvideon. Som varför vår värdinna pratar med en intonation värdig Borat, varför mannen som flyr från den bajsiga brottsplatsen bara hade råd med ett två centimeter långt koppel eller varifrån den psykedeliska höbollen 1.29 in i klippet kommer ifrån. Notera även taxen vid 2.05-markeringen som har fyllt hela jävla påsen utan att någon besvärat sig att ta bort den från den käcka magnetanordningen i rövselen.

"The dog poo won't bother you forever" (just like your dog won't bother you forever when it has commited suicide in a rather brual fashion).

Till slut uppskattar jag även att filmen gjordes 2008 men att det på hemsidan fortfarande står patent pending. Jag vill veta vad det är patentet faller på?

Ondska skall med ondska fördrivas #2

.... att källan till allt stavas mathiasthewriter. När jag den där mörka dagen klickade mig in i hans nätgryt anade jag inte vad som väntade. Misstänkte först att titeln och bloggen var lite ironiskt självdistanserade. "The Writer" liksom... Jag hade mycket fel. Det är lite som att jag skulle kalla mig Peter the Breather för att jag är så grym på att andas. Det faktum att du kan utföra basala funktioner betyder inte att du är bra på det och bör ha det som epitet. När dagen var över hade jag gått igenom allt som skrivits. Trodde jag. Tömd på livslust lämnade jag kontoret funderandes på om det här med internet var någon bra idé trots allt. Jag ventilerade såklart med D men inga svar fanns att finna. Jag hade inga planer på att återvända till den digitala brottsplatsen men i ett svagt ögonblick några dagar senare halkade jag dit igen. Uppskattningsvis femtio nya inlägg vilka tillsammans bjöd på lika mycket intressant info som random gråsten. Det är ett vågat grepp att använda bloggformatet som ett twitterkonto. Bara skriva vad man gör för stunden. Enkelt och bekvämt men mindre spännande att följa. Fast jag kanske har fel? Femhundra inlägg som behandlar ämnet "kolla vad det är för film på tv för att sedan borsta tänderna och krypa ner under täcket i sängen för att sova" är kanske den boost bloggvärlden behöver för att utvecklas? Låt oss heller inte glömma klassiker som "Storhandling". Det var det som fick mig att ta beslutet att trots allt skriva dessa två inlägg. Att ta något av det tråkigaste som finns, matinköp, och sedan skapa ett blogginlägg av detta genom att lista inköpslistan matvara för matvara är inte ok. Inte på något sätt. Jag är övertygad om att tråkighetseffekten av ämnet matköp kombinerat med bloggen i sig fick universum i obalans. Hundra sälungar dog som följd samtidigt som en kazakisk snickare sågade av sig armen. Minst.

Det bisarra kaninhål som bloggen utgör skulle dock visa sig ha betydligt fler och om möjligt ännu värre förgreningar. Det började med en av många länkar till andra sidor drivna av he who must not be named. Om någon därute är sugen på att köpa loss en bild på en hammare eller stjärnskruvmejsel rekommenderas sidan varmt. Jag misstänker att den konstnärliga processen ser ut så här: Åh, det ligger en hammare i gräset; jag tar en bild med min smartphone. Inga krusiduller, filter och sån skit. Sen lägger jag upp den på min fotoblogg och försöker sälja den.

Det är också här den värsta jävla hataspekten kommer in: det äckliga sätt han försöker profitera på ren skit. Jag frågade för ett tag sedan vad Tibbe tyckte var rimligt att sälja en bild på en hammare i gräs för och fick svaret 600-800 kronor. Jag frågade även om hur många han hade lyckats sälja och fick ett hyggligt luddigt svar. Jag tolkade det som 1 st såld bild för 5-6 år sedan till någon lokaltidning. Att försöka sälja pissiga bilder är dock en liten del i sammanhanget. Det riktigt fina finns på hans andra digitala tillhåll. På Mattes Lilla Roliga tillsammans med otaliga andra av hans bloggar och hemsidor finns en "donera pengar"-knapp. Om du var nära att skratta ihjäl dig av Mattes roliga historier som gick att finna i Hemmets Journal 1992 är det bara att slänga iväg lite pengar för att visa din uppskattning. Lägg till detta att alla bloggar är översållade med fittig reklam som sammantaget borde generera dryga fem 25 spänn per år i intäkt. Så. Jävla. Äckligt.

Vid ett annat tillfälle frågade jag hur många bloggar han egentligen hade. Det var omöjligt att få någon översikt då varje ny blogg jag fann i sin tur länkade till ett par andra. Svaret jag fick var ett par stycken. Ett par hundra är nog närmre sanningen. Jag har fortfarande ingen definitiv siffra på hur utspridd galenskapen är. Precis innan jag började skriva detta hittade jag en tidigare okänd citatblogg och ytterligare en webshop. Det tar aldrig slut:

Mathias Blogg
Tibbes Sport
Hemsidan
Youtube-kanalen (missa inte klippet Kokande Potatis)
Nya Fotobloggen
Gamla Fotobloggen
För Barnen
Mattes Humor
Webshop 1
Webshop 2
Webshop 3
Mattes Citat

Genom detta inlägg har jag redan genererat oförtjänt mycket uppmärksamhet till eländet så jag tänker fanimej inte länka till alla ovanstående. Det finns mer att finna men jag har förträngt mycket. Skulle gissa på tjugotalet bloggar totalt. Kanske mer. Nu känner jag mig trött, dränerad och lite gråtfärdig. Internet kan vara en farlig plats. Be vigilant. Låt oss avsluta med inlägget från förra veckan som sportade frågeställningen "Vad drömmer du om?":

Det drömmer jag om.

Ondska skall med ondska fördrivas

Ibland står man vid moraliska vägskäl i livet. Ibland är nu och vägskälet är kanske inte bara moraliskt. Det handlar mer om att ta ta ställning mot ondska så egentligen borde det inte finnas några alternativ. Men... Någonstans har jag under blogg-resans gång bestämt mig för att inte hänga ut enskilda personer oavsett vilket sammanhang det handlar om. När jag skriver om dumheter på jobbet är jag noga med att inte namnge personer och/eller att använda fingerade namn. Jag har egentligen heller inget emot de flesta jag jag skriver om (med några undantag). Det är som bekant bara kul att överdriva ibland.

Jag orkar inte följa femhundra olika bloggar och lägga x antal timmar på att kommentera meningslösa inlägg med syftet att generera trafik till min sida. Jag följer ett fåtal bloggar och några av dessa följer jag enbart i egenskap av hur orimligt och övervärldsligt meningslösa de är. Genom vad jag bara kan anta är ett starkt masochistiskt drag älskar jag att hata dem. Vissa mer än andra. Vissa mer än jag trodde vara möjligt. Jag har aldrig kommenterat några av dessa bloggar eftersom själva kommenterandet om möjligt är värre än inlägget i sig. Dels genererar det oförtjänt uppmärksamhet och dels är det lika givande som att starta en debatt med en lyktstolpe.

Därför har dagens ämne legat och gnagt ett bra tag nu. Efter att en regnig dag för vad som gissningsvis är två månader sedan ha funnit en sida på bloggportalen har jag inte kunnat släppa det. Jag halkade in av en slump och samtidigt halkade en bit av min själ ur kroppen av något som var betydligt mindre av en slump. Ondska är sällan slumpmässig utan mer överlagd. Jag läste, skrattade åt vad jag först trodde var ironi på hög nivå och läste mer. Entiteten som drev bloggen var inte det minsta ironisk och skrattet fastnade i halsen likt en halväten sparv. Nej, det kan inte var på riktigt tänkte jag och läste igenom alla inlägg som hade skrivits. Min första tanke var att utkräva skadestånd p g a förlorade hjärnceller men jag får ju skylla mig själv som gör ett aktivt val att läsa. Jag lämnade det hela därhän men några dagar senare återvände jag till brottsplatsen för att mötas av dryga femtio nya inlägg. Lite som att stirra på en extremt våldsam och blodig bilkrock. Det går inte att slita blicken ifrån förödelsen. Det fanns länkar till andra bloggar, även dessa drivna av he who must not be named. Jag undersökte dessa länkar i samma känslotillstånd som Nic Cage när han kollar på snuff-film i Super8. Jag påbörjade ett kartläggningsförsök för att få en bild av omfattningen. Kontentan är att det är illa. Mycket illa. Jag har under olika pseudonymer lagt några kommentarer för att känna av sinnesstämningen lite. Ungefär som att ta tempen på Aragog. Det enda jag har fått är diffusa och undvikande svar. En återvändsgränd men även teglet i en sådan gränd går att bryta sig igenom. I en altruistiskt gest mot mänskligheten är jag nu i slutfasen för en sammanställning av det jag har kommit fram till. Samhället måste varnas, så är det bara.

Såhär ligger det till...

Dagen i bilder - det har inte varit en bra dag

En bild säger mer än tusen ord och dagen har varit så pissig att ord inte räcker. Precis som Jon English brukade sjunga.  Så istället kör vi några random bilder.

Dagens nybörjarkurs

250 pix senare och du är polskedanskung i baren. Rundpolska är rätt givet men bara ett kanske vad det gäller slängpolska? Kanske är det polskedansens motsvarighet till Dirty Dancing? Bara för de vågade... Bakmes å andra sidan, där är det fritt fram. Upplägget känns lite som ett långt finger mot polskedans-etablissemanget. Ulla-Britt och Anders don't play by the book.

Dagens bottennapp

Skrev tidigare om Dexter säsong 8 och har nu sett fem avsnitt till. Fem skittråkigt sövande avsnitt. Fan vad dålig serien har blivit. Snacka om att stå och stampa på samma ställe. Hjärnkirurg-storyn är utom tvivel det sämsta manusförfattarna bjudit på under de 8 år serien har rullat. Tre avsnitt kvar (ever) och det krävs ganska många kaniner framdragna ur röven för att serien skall gå i graven med någon slags värdighet. Notera även Dexters avslappnade pose ovan när han bevakar sin soon to be neddrogade kompis. Det gamla te-tricket. Inte helt olik en annan klassiker på många sätt.

På den nivån ligger Dexter för tillfället. Komik men inte på det bra sättet.

Dagens återkoppling

Saxat från den mycket läsvärda bloggen Vem i Helvete?! Lillan Björn kommenterade för nio dagar sedan ett inlägg om mobiltelefoni skrivet under sommaren 2011. Tro fan att appen lägger ner om du kör Candy Crash. Det är humor på så många plan men förmodligen är det bara jag som tycker att det är roligt. Nåja.

Fan att jag inte var först...

Japanerna kan sina grejer. En kultur där heder, artighet och hårt arbete har resulterat i en backlash av elektriska hamstrar, tentakelsex och självmord. Ett fascinerande land på många sätt. De är bra på pranks också. Många har en tendens att gå för långt men det här klippet som har rullat runt några dagar hittar den rätta balansen.

Så jävla kul. Sjukt välgjord dino-docka också. Vore kul att testa det på den där sköna liraren i Outsiders för några år sedan. Hon med väl tilltagen dinosauriefobi. That's entertainment.

Det är alltså dags för nästa projekt; att bygga en dinosauriedocka avsedd för min sista dag på kontoret. Fan vad flott det kommer att bli. Eller... Det finns ju en risk att svaret när dinosaurien sticker fram huvudet runt hörnet blir: Hej Inga! Vad bra, jag letade just efter dig. Antiklimax.

De dejtbara

Förra veckan var det premiär för kanal 5:s nya satsning De Dejtbara. Åtta funktionsnedsatta singlar på jakt efter den stora kärleken. Rapp som jag är kommenterar jag nu programmet dryga veckan senare. Det spelar dock mindre roll då det endast var 107 000 personer som såg premiären. Det är med andra ord en lika stor snackis som den gröt jag åt i morse. Fiberberikad var den förresten. Med äppelmos. Jag halkade in en bit i programmet utan att veta vad det handlade om. Björn gjorde sig redo för sin dejt och jag fattade ingenting. Undrade först vad det var för någon lirare; överbräkig Stockholmsdialekt, backslick och med en röstvolym på dryga 500 decibel. Det hängde en säljig teamleader för Tele2-aura över honom men så var ju inte fallet. När jag läste vad det handlade om fattade jag mer men samtidigt mycket mindre. Har lite svårt att ta ställning till denna typ av underhållningsprogram och beroende på hur man positionerar sig framstår man som antingen dum, diskriminerande eller som en hycklare.

Förbundet för Unga Rörelsehindrade var rätt tidigt ute och öste skit över programmet. Menade att allt fokus ligger på deltagarnas funktionshinder. När en lobbygrupp (oavsett sammanhang) attackerar en företeelse brukar min spontana reaktion vara att tycka precis tvärtom. Gud, chilla lite liksom... Men i det här fallet köper jag vad förbundet menar. Att göra en serie om dejting där fokus ligger på personernas funktionsnedsättning avdramatiserar ju knappast gruppen i fråga. De som försvarar programmet menar att det är kärleksfullt skildrat och inte utnyttjar personernas problematik i underhållningssyfte. Visst, det jag såg var väl inte direkt hånfullt eller spekulativt men det finns som bekant grader i helvetet. Från början skulle programmet heta De Odejtbara (en viss skillnad) men kanal 5 fick så mycket skit för det att de i ett genidrag tog bort o:et. Underbart. Ett program som byter namn till originalets totala motsats utan att ändra innehåll ger en kvalitetsstämpel i min bok alla dagar. Kan även se kanal 5:s programansvariga sitta och diskutera hur de skall göra en vacker och varmhjärtad skildring som får samhället att se funktionsnedsatta på ett nytt och mer rättvisande sätt. Eller så kom de på att Köping-programmet var poppis samtidigt som dejting alltid är i ropet. Låt oss gräva fram några riktigt goa original som vi kan dra in stålar på. Med vårt uttalade sociala patos är det helt rätt för oss. Det kommer att bli en fet hit och alla miljoner miljoners tittar kommer i ett desperat försök till att bevara sin självbild, tro att de skrattar med de som är med i programmet och inte åt dem. När Björn kommer tillbaka till sin middagsdejt och stolt deklarerar att han har skitit och att det var stopp i toan är det ju kul. Kul för alla. Alla skrattar med, inte åt. Det kommer bli en youtube-hit.

Jag vet inte.... Det är inte likt mig att resonera såhär. Som sagt, de som skildras i programmet är härliga individer och för dem är det uppenbarligen ok. Konceptet i sig känns trots det sjukligt sunkigt. Men men... Med premiärsiffror mer stinkande än tidigare nämnda toalett lär det inte bli någon större debatt.

- Ursäktar du mig en stund?

Kycklingbens nya filmblogg - möe möe kärlek

På allmän obegäran har idag min nya filmblogg sett dagens ljus. Lika mycket kärlek som mellan två klockarkatter i mars. Bakgrunden finns i inledningsinlägget så läs vetja: I have to return some videotapes.

Radio 88 Partille - tack för att ni finns

När jag kör bil lyssnar jag på radio. Jag vet egentligen inte varför med tanke på de andra möjligheter som nu finns. Möjligheter som inte fanns när jag började köra bil. Kanske är det därför, som någon slags kass tradition i samma linje som att man lyssnar på sommarpratarna vare sig man vill eller inte. Fast det gör jag ju inte såklart. Hur som helst... Efter drygt fem minuters lyssnande på valfri reklamradio-station tenderar jag att uppvisa ganska grava panikångestsymptom. Tio värdelösa hitlåtar som går i slinga med korta inhopp från hyrbrisstinna programledare som desperat låtsas att de är roliga. Det förekommer även reklam emellanåt, diskret insprängd mellan låtarna och nonsensbabblet. När jag för ett antal år sedan arbetade med att montera hållare till flaggstångskulor (yay!) gick radion hett. Efter 9 h av Carglass repair- carglass replace är du tillräckligt hjärntvättad för att erkänna Palme-mordet.

Det är här Radio 88 Partille kommer in i bilden. Det är inte kattskit precis, let me tell you... Det var nog en fem-sex år sedan jag rattade in 88 Mhz för första gången och så länge det finns mottagning (vilket finns inom dryga milen från deras radiostation i Partille) är det 88:an som gäller. Kanalen spelar goa bitar* från främst 50- och 60-talet men bjuder på så mycket mer än så. Ideellt driven lokalradio när den är som bäst. Vid min första lyssning var det en redigt go göteborgare som spelade 50-talspärlor samtidigt som han sannolikt drog i sig en hela Explorer. Maken till klassisk f d  hamnarbetande fyllegubbe-röst stöter man sällan på. Det var en ynnest att få höra honom presentera låtarna/artisterna på engelska. Försökte idag komma fram till vem gubben var genom att scanna deras hemsida men det var inte lätt. Jag gissar på att det var Leif, mest för att det fanns tre Leif på den lilla redaktionen. Bara en sån sak. Baserat på egen erfarenhet verkar Leif husera mest frekvent i Partille-etern och med alla rätt. Ibland föreläser han i sinnessjuk detalj kring forntidens Göteborg och Lerum; vad gamla områden hette tidigare, att kofots-Janne brukade lira boll på den och den planen o s v. Eftersom ingen bryr sig om vad programledarna pratar om kan allt lika gärna vara mytomaniskt raljerande. Ingen vet men det är underbart att lyssna på. Till och med deras radioreklam är guld. Tänk er minimala familjeföretag i Partille och Sävedalen som i ett grandiost infall att marknadsföra sig själva går all in och lägger några tusenlappar på en radiospot. Som de själva framför. Det är inte vackert men inte ens jag kan bli sur. Det vore lite samma som att bli sur på en haltande och hjärnskadad hundvalp och jag är ju djurvän. Det är mest hjärtvärmande. Sköna entusiaster som spelar bra musik. Good for you och en tacksam kontrast till kommersiell radio. Andra inslag jag kan rekommendera är Treasure Island Oldies på söndagar och för er Spanien-affictionados är Radio Universo de Partille ett givet kort på lördagar.

På väg hem från Vänersborg igår fick jag någorlunda mottagning och spenderade en stund tillsammans med Broder Stefan som var katolsk präst och radiopratare. Manus är visst inget man jobbar med inom kyrkan så Stefan freestyleada rätt friskt. Med en lätt manisk ton i rösten pratade han om pilotdrömmar, Gud och matlagning i kyrkan. Det var inte så lite osammanhängande. Det verkar som att Gud hade avrått honom från att bli pilot varpå han blev präst istället. Han avslutade med att dra ett skämt om att de andra prästerna retade honom eftersom han bara kunde fritera saker när han lagade mat. Jag tror att det var ett skämt i alla fall. Men det är det som är det fina med Radio 88. Man vet liksom aldrig. Försök toppa det NRJ. Fuck you very much.

* Uttryck som användes för länge sedan. Betyder ung. "låt"

Starbucks writers

Kände mig lite vild och vågad idag och begav mig ut på en quest. En quest för att tvingas påbörja mitt skönlitterära epos. Eller novell kanske. Eller ingenting alls, det beror helt på hur det går. Det är dags att ge det ett försök i alla fall. För att minska störningsmoment gjorde jag vad alla wannabe-författare gör, d v s att sätta sig på ett café. Efter en halvtimma hade jag kommit fram till att störningsmomenten hemma är drömska jämfört med detta helvete. Hade vid det här laget börjat få T-rexarmar då eluttagen endast finns vid de högre borden. Det enda jag hade åstadkommit var att bygga ett starkt hat mot Expresso House kaffe latte-muggar. Om det nu kan kallas för mugg. Mer som någon äcklig hybrid mellan soppskål och camping-kåsa. Så jävla pretto-fånigt.

Sedan såg jag att det hängde ett diplom på väggen. Linda hade tydligen tagit en pallplats i någon baristatävling. Det gick relativt snabbt att identifiera Linda. Hon hade lite mer attityd än de andra bakom disken. Tyckte bland annat att en kund som frågade efter en sked till sin kladdkaka var jobbig. Linda suckade och gav honom en trettio cm lång och två centimeter bred kaffesked. Kunden tog en gaffel istället, vilket han glatt deklarerade. Linda himlade med ögonen och undrade sannolikt varför hon som baristadrottning skulle behöva stå ut med kundpatrasket. När man är en av galaxens bästa baristor kan det inte vara roligt att servera latte i en mullekåsa som ser ut att komma från Ö & B:s reahörna.

Det var uppenbarligen inte rätt miljö för produktion av kommande kioskvältare. Möjligen för ett kort blogginlägg men inte mer.

Denton och jag

Efter icke noggrann analys har jag en teori om varför kreativiteten inte ökat (än) under semestern. Se tidigare inlägg för bakgrundsfakta. Det hela handlar om kontraster. Misstänker att jag behöver kontorsvardagen för att finna den rätta inspirationen, i alla fall vad det gäller skrivandet. Det handlar rimligen om en variant av Nemesis-konceptet. Behovet av en ärkefiende för att kunna leverera vad det nu är man skall leverera. Lite som Batman behöver Jokern. Som Peter Griffin och Kycklingen. I semesterlunken finns det liksom inget som triggar igång mig. Eller jo, det finns det... Men inte i samma utsträckning. Jag måste utsättas för dumhet i stor skala. Stimuli och reaktion. Det är så universum är uppbyggt. Creativity is born out of despair. Är det ens ett citat? Kanske. Detta skulle i förlängningen innebära att bloggen kommer att vara mer död än Bockstensmannens hamster om jag börjar på nytt jobb i höst. Hmm. Skulle förvisso lika gärna kunnat startat bloggen två år tidigare. Då var det inte bara oskyldig jobb-dumhet som rådde utan mer renodlad ondska. Har inte riktigt vågat vända på den stenen än. Det var inte vackert. Å andra sidan såg livet utanför jobbet annorlunda ut då.  Det kanske kompenserade upp? Vem vet.

Jag tror att jag skall rådfråga Denton. Han bor i mitt badrum och är ovanligt skärpt för att vara spindel. Vi stötte på varandra i förrgår. Min första tanke när jag ser en spindel är att den bör dö. Det är ett otäckt jävla släkte. En massa långa äckliga ben, för många ögon och.... fy. Naturens vandrande mardrömmar. Men Denton är annorlunda. Han var inte så stor och satt i taket minding his own business. Jag kände inte det omedelbara behovet av att krossa honom. Tills han började glida nedåt på sin lilla spindeltråd vill säga. Det var lite av en krigsförklaring varpå jag tog en bit toapapper och närmade mig honom. Denton kände av vibbarna och klättrade tillbaka upp för att sedan kila iväg på en annan tråd. Inte illa. Under det ögonblicket uppstod en slags överenskommelse oss emellan. En terrorbalans. Han anande att jag hade tagit kål på oräkneligt många ur hans släkt. Samtidigt visste jag att han hade förmågan att skada mitt bräckliga psyke bara genom att vara spindel. Vi sköter oss nu själva och låtsas som ingenting. En bräcklig fred men ändå en fred.

Sommarreflektioner

Hjälpte igår en gravt överviktig man att lasta på sex liter Coca Cola på hans permobil. Diabetesamputationen var nära anstående. Han tackade för hjälpen varpå jag blev ledsen. Hjälp till självhjälp in reverse.

Den första Iron Man-filmen är ohyggligt mycket bättre än del två. Är fortfarande osäker på om det var del tre jag såg förra veckan eller om det var ett utstuderat skämt.

Det är varmt

Att under semester matcha kaffeintaget en dag på kontoret leder snabbt till ekonomisk misär.

Att besöka Frölunda torg på sommaren är som att se in i en annan dimension. Ingen trevlig sådan.

Jag hade hoppats på att regenerera hjärnceller under ledigheten. Mer tid för kreativitet leder till högre hjärnaktivitet. Det funkar tydligen på möss enligt forskningsrön. Än så länge är jag besviken.

Jag gillar inte när de förstör fina hus, bilar och dylikt i filmer. Det gör mig stressad.

Jag önskar att jag hade bättre kontakt med min mamma

Glöm inte att kyla rödvinet även om det är semester och tiden är knapp. Runt 17 grader rekommenderas.

Det har varit bättre

Jag tror inte på ödet men en tid trodde jag på den onda påskharen. Han som straffar de ägglösa barnen på ett bibliskt sätt.

Få människor intresserar mig men de som gör det har min odelade uppmärksamhet

Jag saknar Mad Men på söndagar

Vad sysslar Burger King i Järnbrott med? Efter att ha beställt (rimligen något jag önskade köpa) får jag frågan om jag istället inte vill testa deras supertasty-mega-cheese-buffalo-unicorn-happiness-duper-burger. Det tog drive thru-kassörskan en minut bara att uttala namnet. Nej, det vill jag inte.  Jag vill heller inte ha extra ost eller bacon, vilket också kom som följdfrågor. När man sedan kör till första luckan är den placerad dryga metern ovanför fönsterhöjden på bilen. Det går knappt att nå kortläsaren och det går absolut inte att se displayen. Visst är det kul att känna sig som en dvärg i legobil när man skall betala men ändå inte. Pommesen var inte saltade.

 Jag är inte helt nöjd med min poäng på högskoleprovet 1998

Det har varit värre

En klassisk comeback

Efter tre dagars semester har jag kommit fram till att jag gör mig bäst ledig. Kommer mer till min rätt på det sättet. Funderar därför på att iscensätta en plan för att bevara nuvarande tillstånd. Eftersom jag som statstjänsteman är omöjlig att ge kicken ger det mig ett gott spelutrymme. Bedömningen är således att min plan är genomförbar på gränsen till vattentät. Det handlar bara om att justera den berömda skade/nytta-ration. Med detta menat att med alla möjliga medel påvisa att jag gör mer skada än nytta på jobbet jämfört med att vara hemma. Det kan ta lite tid och måste sannolikt ske i etapper men det är ok. Jag är tålmodig. Timingen måste också vara rätt så att det inte finns någon möjlighet till strafförflyttning till Perstorp eller liknande. Det vore inte bra för mig eller för Perstorp. Skåne alltså... Fyfan. Om förflyttningsmöjligheter dock är uteslutna finns det bara ett alternativ kvar: arbeta hemifrån. Tillkommer gör en tyst överenskommelse där båda parter vet att inget arbete kommer att utföras men att lönen även i framtiden kommer att trilla in på kontot. Jag tror hårt på detta. Jag är en belieber.

Det där var bara lite lösa tankar, nu till det viktiga. Idag var dagen för en sen men storslagen comeback inom golfvärlden. Nio hål på korthålsbanan är avklarade. Efter en kort men intensiv satsning (tre tillfällen) för + tio år sedan är jag nu back in business. Förra satsningen bestod av en till början naturlig fallenhet för spelet som därefter snabbt övergick i misär. Efter många missade slag fördömde jag golfen till helvetets sjunde cirkel men idag välkomnade golfvärlden mig åter med öppna armar. Jag var i mitt esse. Det var poesi i rörelse. Det viskades på klubben: Underbarnet har återvänt. En late bloomer med en makalös talang. Måste ha sålt sin själ till Satan för att kunna slå så perfekt... En pro på klubben frågade hur jag kunde vara så bra på allt jag tar mig för. Nu får vi inte ens ha golfen ifred. Så sa han. Mitt huvud är en spännande plats att besöka är väl kontentan.

Fick precis chatledes höra att det finns en miniäventyrsgolf i Slottsskogen. Festligt! Det däremot kräver ett eget inlägg. Minst ett.

Omslaget till EA Sports kommande storsäljare

Baby on board

Efter att nyligen ha sneglat på ämnet bildekaler känner jag mig idag tvungen att utveckla resonemanget. Låg idag efter en seg jävla VW som käckt deklarerade att det fanns ett spädbarn ombord genom en baby on board-skylt. Låg såpass nära att jag såg att det inte alls fanns något barn ombord så redan där var det fel. Är det inte lag på att ta ner en sån skylt de gånger fordonet är barnlöst? Jag tror det. Lite som en övningskörnings-skylt. Hur som helst ställer jag mig alltid frågande till hur jag skall förhålla mig inför ett sådant statement? Det är inte så att jag precis hade tänkt ramma skiten ur bilen, preja den av vägen och möjligen skjuta hål på däcken men att jag plötsligt hejdar mig när jag ser skylten. Ah, baby on board.... Du klarar dig idag nazi-car, jag ger mig på bilen utan dekal. Jag hatar bildekaler. Jag hatar de som försöker uttrycka hur sköna personligheter de har genom att inhandla en bildekal. Det enda personliga du uttrycker är att du är dum i huvudet. Ett exempel: "Du blev precis omkörd av en tjej". Den har vi alla sett.

1) Nej, jag blev precis omkörd av en idiot. Kön har inget med saken att göra.
2) Kul att vi alla kan hjälpas åt att cementera könsrollerna lite extra.
3) Jag har svårt att tro att du precis körde om mig. I så fall körde du väldigt fort. Hade du även en baby on board-dekal är du grymt oansvarig. Fy!

Nog om det. Över till ett snabbt filmtips då jag tillbringat början av semestern med att komma ikapp lite. Eller tips och tips...  Texas Chainsaw Massacre 3D. Tyvärr hade jag bara råd med två dimensioner men det var nog lika bra för här snackar vi sörja.  Jag gillar verkligen originalet från 74. Inte för att den är otäck eller chockerande utan för att den är så fantastiskt rolig. Sköna rolltolkningar både högt och lågt där Franklin lätt hamnar högst upp på prispallen. De otaliga uppföljare/nytolkningar låter jag med all rätt ligga begravda. Förutom nyinspelningen anno 2003 som faktiskt är underskattad är de andra riktigt risiga. Men det finns ju grader i helvetet som bekant... 3D-sågen tar vid direkt efter händelserna i originalet och hoppar sedan till nutid. Vad det gäller plot holes har jag aldrig skådat något liknande. Skall väl varna för ytterst grova spoilers här men ingen kommer att se skiten ändå. Det börjar inte bra när huvudrollsinnehavaren som i filmen föddes 1973 år 2012 är runt 25 år gammal. Grymma gener. Hon och hennes puckokompisar åker till Texas då hon fått reda på att hon ärvt ett hus av sin riktiga mormor (adoptivbarn FTW). På köpet får hon en sur Leatherface som bor i källaren. Hennes advokat kände inte för att nämna den detaljen vilket var lite visset. Leatherface blir stressad av allt spring i huset och dödar alla. Hennes polare försöker strax innan att skjuta honom efter att ha yttrat den odödliga one-linern "Welcome to Texas motherfucker!". Vadå välkommen? Han bor ju för fan i Texas, det är dem som är på besök. Just det, arvtagerskan hittar sin ruttna mormor på övervåningen innan LF släpps lös men detta nämns inte mer. Den ensamma polisen som kallas till huset för att undersöka allt ståhej skiter i backupen och väljer istället att streama sin rundvandring i dödens källare till polischefen i byn. Efter att ha stött på 50 styckade lik yttrar han "Im gettin a bad feeling here". På slutet blir hjältinnan kompis med kusinen Leatherface då de trots allt är släkt. På riktigt. Att han slaktat alla hennes kompisar, halva världen och även försökt att stycka henne hela filmen igenom är tydligen water under the bridge. Slut.

Fan, den var nog inte så dum ändå såhär i efterhand...

Franklin gjorde det bättre. Nej, bäst.

Allmänheten varnas

Apan Totte hade underhållit Sverige under många år fram till den där dagen för tre år sedan. Den dagen då en mörkklädd gestalt bröt sig in i logen och bytte ut Totte mot en kopia från Gekås. Totte var ju knappast unik i sin design och switchen gick obemärkt förbi ägaren. Apa som apa. Ingen skulle märka skillnaden och så blev det. Publiken har även de senaste åren njutit av Tottes stolligheter men... den riktiga Totte har varit någon helt annanstans. I samma veva skedde även ett inbrott i TV 3:s arkiv. Inget av värde stals. Trodde man. Ingen märkte att en grön och äcklig filtgroda saknades från det dammiga arkivet.

En undangömd forskningsanläggning djup begravd i Årjängs urberg. De tyska forskarna är nära sitt mål efter tre års oavbrutet arbete: Ap- och grod-DNA har kombinerats. Sjuka splicing-experiment har utförts. Forskarna hade även tillgång till DNA-prover från Hitler och en honungsgrävling men de kom fram till att detta snarare skulle reducera effekten och motverka målet: Den mest ondskefulla buktalardockan världen skådat. 50 % Totte, 50 % Skurt. 100 % ren ondska. Tyskarna kan sina grejer.

Men något gick väldigt snett. Kodnamn: Totturt rymde. Trött på gen-splicing. Trött på minnen av åratals hård fisting. Trött på att vara någons nickedocka. Med ett hämndbegär större än hålet i hans röv är Totturt nu fri med ett mål i sikte: Världsdominans. Forskarna vet detta genom att ha funnit kodade anteckningar i Totturts cell. En lista med tre punkter som kommer att krävas för att uppnå målet. Än så länge har de bara lyckats avkoda den första punkten. Det enda som stod var Twitter och @Totturt.

Dead or alive. Preferably dead

Kräkfest

Grisarna svävar majestätiskt högt upp i himlen, dagens outfit i helvetet är termobyxor och alla kråkor är numera vita. God lunch. I Mölndal. All bets are off om man säger så. Ämnet Mölndals matkultur har i detta forum dryftats inte bara vid ett utan vid två tillfällen. Lunchutbudet är i paritet med Lilla Edet om inte värre men igår... igår tändes det en gnista hopp. Likt en blomma som tränger fram ur asfalten sticker Fiskhallen ut i Mölndals "centrum". Fantastisk goda fiskrätter och det fanns t o m en rågad skopa "we give a shit" med hänsyn till inredning och presentation. Och pris i och för sig. 95 spänn för en lunch i Sveriges svar på Kandahar. Men men, beggars can't be choosers. Samtalsämnet under lunchen var dagen till ära maginfluensa. Fick en underbar semester-kräkis återberättad för mig vilket fick mig att vandra lite längs memory lane. Det är en speciell känsla den stund kroppsfunktionerna ger upp helt inför ett virus. Förkylning och feber i all ära men det är lite mer dramatik över en kaskadspya samtidigt som röven exploderar. Kroppen är i samklang med sig själv, synkar de utgångar som finns och tömmer. Aggressivt men med en slags fysiologisk panache. Det är något Fritzl-misäriskt med att vara fånge i sitt eget badrum med spyor och diarré som enda sällskap.

Det hela utspelade sig en ödesdiger vårdag för ett par år sedan. Platsen var Scandinavian Photo i... Mölndal. Min f d och tillika fotograf skulle hyra några objektiv inför ett bröllop hon hade fått i uppdrag att fota. Bröllopet ägde rum dagen därpå. Påpassligt hade hon fått något överaggressivt magvirus med inkubationstid på dryga fem minuter, vilket bröt ut på väg till butiken. I första skedet inte genom kräkningar utan som i massivt illamående och i princip total förlamning. När vi var framme låg hon totalt däckad i baksätet och kunde knappt röra sig. Det hela blev obehagligt på många sätt. Folk som gick förbi parkeringen stannade och undrade oroat om allt stod rätt till. Jag kände deras misstänksamma blickar scanna av mig. Jag lutad genom fönstret på bakdörren och hon kollapsad och halvdöd liggandes i baksätet, stönandes och med osammanhängande tal. Väntade bara på allmänhetens samtal till polisen om en pågående drogning/kidnappning i Mölndal. Jag fick till slut hämta objektiven efter att även butikspersonalen kommit ut och frågat vad som försiggick på deras kundparkering. Feberyr hotade min f d med att JAG var tvungen att fota bröllopet om hon inte blev bättre. Den gemensamma ångesten sköt i höjden där och då. Även till kraftigt reducerat pris kan jag inte rekommendera mig som bröllopsfotograf. Panikslagen kväkte jag ur mig att hon fanimej fick se till att bli bra. Och snabbt. Väl hemma fick hon sprinta upp för trapporna och på väg upp möta grannens hej med en minispya. Sedan kräkfest hela kvällen. Men dagen därpå var det osannolikt nog bättre. Jag slapp sabotera bröllopsdagen. Tack och lov.

Good times, good times

Middag avklarad, det blev kyckling idag. Jag gillar kyckling. Ibland äter jag annat också, som köttbullar eller köttfärssås och spaghetti. Men idag blev det kyckling. Det var gott. Nu skall jag kolla på en film tror jag. Mysigt! Sen blir det till att sova lite. Imorgon kommer jag att lägga upp lite bilder på den muffins jag beställde på Expresso House. Åtta Instagrambilder blir det, kanske nio beroende på vinklar och ljussättning.

Jag känner mig lockad att skriva på sättet ovan. Det verkar så lätt och skönt; att bara dokumentera exakt vad som händer. Som en myriad av meningslösa snapshots från vardagen. Det är så jag alltid har betraktat bloggandet som fenomen. Undrade förr i tiden vad i helvete mitt ex höll på med när hon satt med sin blogg. Höjden av meningslöshet liksom. Nu förstår jag det hela och jag förstår även att hon gjorde det bra. Så förlåt. Att jag orkat hålla liv i denna sida ett år ligger alltså i paritet med månlandningen. Det är så ironiskt att det blir precis det motsatta; förväntat.  Det finns två vägar att attackera skrivandet på och det är fascinerande vad bloggare känner för att dela med dig av. Antingen unnar man sig själv en ordentlig skallfraktur och går in i Memento-mode. Lägger upp samma inlägg om och om igen courtesy of ett sabbat närminne. Andra alternativet är att skriva om något lite provocerande ämne. Du behöver inte kunna något om ämnet eller ens stå för de åsikter det berör. "Idag har jag läst en artikel om Sverigedemokraterna och ett av deras förslag. Skall nog läsa på mer om deras politik för de verkar ju rätt vettiga". Publicera och vänta på reaktioner medan du skitnödigt sitter och fnissar över hur provocerande du är. Tihi.

Är osäker på vad nedanstående har att göra med inledningen då jag har skrivit detta inlägg från och till under några dagar. Det fanns nog någon tanke från början men den är borta. Det är varmt och jag är trött ok? Jag behöver ha ledigt. Träffade hur som helst en gammal studiekompis från Handels i veckan. Var på Sverigebesök då han har bott i Kina de senaste sex åren. Startade ett företag där och jobbar nu på reklambyrå med några av de största bilmärkena som kunder. Jag summerade samtidigt vad jag hade gjort de senaste åren:

Brutit upp från en tolv år lång relation
Flyttat på måfå
Börjat på nya jobb vilka jag har hatat
Slutat på jobb jag har hatat än mer under omständigheter värdiga David Lynch
Lagt en stabil grund för en framtida alkoholism
Undrat hur gott kaffet i Twin Peaks verkligen var. Överdrev Dale Cooper?
Grekiskt filosof-grubblat på vad fan jag skall göra med mitt liv
Kommit fram till 100 varianter på affärsidé för att kunna starta eget
Förkastat 99 av ovanstående
Återutvärderat 99 av de förkastade affärsidéerna
Konstaterat att jag är bättre på att komma på affärsidéer än att faktiskt genomföra dem
Även konstaterat att jag måste ändra på ovanstående fakta och faktiskt göra något åt saken

Jo, kaffet var säkert så gott. Eller? Jodå... 

Superheroes fo real

Kunskapskanalen levererar som vanligt. Insprängd mellan "Min Omättliga Tonårsdotter" och "Världens Museer" hade de igår tryckt in en riktig pärla. På riktigt alltså. HBO-dokumentären Superheroes var ett gediget dokument över en tid där vår våldsamma värld kräver människor som tar sitt ansvar. Som steppar upp och rövknullar brottsligheten i USA. Riktiga superhjältar. Verkliga superkrafter är ett plus men inget krav. Faktisk träning/utbildning inom brottsbekämpning är också ett plus men sannerligen inget krav. Dokumentären berörde vanliga amerikanska medborgare som tagit på sig rollen som superhjältande brottsbekämpare. Vanliga är kanske en något flyktig definition i sammanhanget. Människor (som jag) uppvuxna på serietidningar och pizza med en eller flera diagnoser är kanske en bättre beskrivning. Det var hur som helst intressant att få följa deras brottsbekämpande vardag och framförallt deras syn på världen och sig själva. Med fightingkunskaper motsvarande min slöjdlärare i sjuan patrullerade de USA:s gator på nätterna. Letade efter brott att hejda och bus att piska.

Min slöjdlärare var ett as förresten. Urban hade skepparkrans och toupé och bedrev en privat hatkampanj mot mig. Han var visst inte nöjd med det knivställ jag i min anletes svett hade snickrat ihop under en termin. "Du har ju varit här så du får en etta i betyg men jag vill egentligen ge dig ett streck". Så sa Urban. Ni läsare som hade träslöjd vet att det fanns såna där fräna slangar ovanför bänkarna som man kunde suga upp sågspån med. En i parallellklassen sög en dag upp Urbans toupé med en sån slang. Urban fick vad han förtjänade, den jäveln. Nåja, tillbaka till huvudspåret.

Det gick väl sådär med den faktiska brottsbekämpningen, konfrontationerna uteblev liksom under den tiden de filmades av HBO-teamet. Men vilket gött gäng det var ändå.

Master Legend (far left) var synsk, hade supersyn och var övermänskligt snabb. Det han gjorde under den tiden vi fick följa honom var att dricka öl och försöka ragga tjejer. Han hade något vapen också, "The Iron Fist". Jag lämnar det därhän. Det mest skarpa läge de hamnade i var en demonstration i en park där de försökte jaga bort knarklangare. Jag såg inte några knarklangare i närheten så jag antar att de lyckades. I detta skede fick hur som helst "The Camera Man" ta lite plats. Jag vet fortfarande inte om de menade Camera Man som i "The Amazing Camera Man" eller om han bara var den som filmade. Han verkade liksom höra till gänget men var klädd i t-shirt och shorts. Om det var hans superhjälteroll känns det lite som en nitlott jämfört med Mr. Extreme, Master Legend, Zimmer och Vigilante Spider.

Kåvepenin-mannen

Jahapp. När man tror sig ha sett det mesta visar det sig att... man inte har det. Människors tankar och beslut upphör aldrig att förvåna. En examen i psykologi och ett antal års arbete med människor hjälper inte i vår galna värld. Människan är oförutsägbar och gör i grund och botten oftast dåliga beslut. Jag har beviset:

Tyvärr en dålig bild så låt mig förtydliga tröjtexten: Kåvepenin. Vad är det för fel på folk? På riktigt alltså. Hur går beslutsprocessen till när man står där och skall välja dagens klädsel? Skall jag ta en skjorta idag? Nej, känner mig lite mer lös och ledig... En Piké kanske. Nej, inte idag... Decisions, decisions. Fan vad svårt. Vänta lite förresten, jag kör på min gröna kåvepenin-tröja. Tidslös och sober visar den att jag har stil men ändå besitter en charmig lekfullhet. Och nej, att det är semestertider innebär inte att det är fritt fram att klä sig i fotbollsshorts och toppa med reklamtischan du fick på torget. Att folk har rätt att klä sig som de vill är inte sant, det är bara en vandringssägen. Folk har inte den rätten. När jag blir kung av universum kommer jag att bevisa detta.

För ett par månader sen träffade jag en tant i kundmottagningen på jobbet. Klädd i mintblå fleecetröja, mjukisbyxor och lurviga tofflor. Såg lite ut som att hon hade tömt två gödda illrar på maginnehåll och trätt i fötterna i deras urholkade kadaver. Så utstuderat övermysig att tiden stannade. Jag frågade om hon ville ha hjälp med något varpå hon svarade att hon börjar jobba här idag. Åh tänkte jag, en mytoman. Uppfriskande. Det visade sig dock att hennes story höll, det var en kollega som skulle jobba hos oss en tid. Klädkoden hel och ren lämnar alltså på tok för stort utrymme för tolkning. Jag har haft jobb som har krävt mörk kostym, diskret slips och svarta skor. Det är inte den naziparollen jag eftersträvar men vad sägs om att mötas någonstans på vägen?

Vad jag vill säga är att jag aldrig kommer att förstå. Vad kommer sen liksom? Efter lunchen blir det ett stopp på Systemet för att köpa ett flak Millennium och lite Gredos, sen bär det av till campingplatsen. På vägen hittade vi en fräck bildekal med sköjig text, gärna lite buskisobscen. Väl på Böda camping parkerar vi oss på 5th Avenue. Efter 25 år på samma camping har vi nämligen stigit till övre white trash-klassen och äntligen fått en plats på paradgatan. Det är förresten det som är det fina med husvagnen: friheten. Flintasteken på grillen och sen räknar vi ner till semestern är slut och vi kan gå tillbaka till jobbet vi hatar. Men, det är ju ett jobb i alla fall. Stabilt och tryggt. Man vet vad man skall göra och förmånerna är bra. Eller ja, inte så bra men ändå. Vad skulle jag annars göra?

By the way är Kåvepenin den enda läkemedelssubstansen jag är allergisk mot. Något för Alanis att sjunga om.

En redigt go förmiddag

Bevittnade i förmiddags ett skådespel av rang. Scen: Parkeringsplatsen vid kontoret. Skådespelare: 102-årig man samt en något yngre bil. Rädda statister: Övriga bilar. Genre: Svart komedi. Har tidigare beklagat mig över hur jävla illa det står till med körkunskaperna i detta land. Konstigt då vi ändå har erkänt bra körutbildningar och ställer lite krav på gemene miffo innan denne får tillgång till ett tons massförstörelsevapen i bilform. I alla fall... Den seniora bilisten (med liemannen riding shotgun) ägnade tio minuter åt att försöka backa ut ur den p-ficka han tidigare hade belägrat. Tio minuter som varken han eller jag får tillbaka. Jag bryr mig såklart inte, det var förmodligen det roligaste som kommer att hända mig idag. Han borde dock bry sig lite mer med tanke på att han såg ut att ha just tio minuter kvar att leva. Backa tio cm, vrid däcken 10 mm, kör fram tio cm. Rinse and repeat. Intressant approach då det åtminstone var ett par generösa meter till bilen bakom. Känner mig ytterst positiv till att införa den där obligatoriska återuppkörningen när man fyller 75. Voila och 80 % av PRO får nyttja vår vackra kollektivtrafik istället. Visst kan det hävdas att ungdomar är farligare i trafiken men det är ju lite svårt att klämma åt dem eller hur? När du är halvblind, döv och senil tycker jag att det finns fog för en liten refreshment course.

Mormor hade en vattentät bil-taktik som hon körde stenhårt på när hon blev äldre. Hon backade aldrig.Vet inte om hon inte kunde eller bara inte ville. Mötte hon någon på en smal väg stod hon kvar oavsett situation. Ingen fickparkering eller nåt sånt tjafs heller. Farfar körde också lite av ett eget race genom att välja bort vissa växellägen. Hade en fäbless för 2:an och 5:an så han körde hårt med dem. Som i att starta bilen på tvåans växel och när han sedan kommit upp i 40 km/h växla upp till femman utan att använda trean eller fyran. Okonventionellt och kul. Han var en fantastisk farfar men bil skulle han nog inte ha nyttjat när åren började krypa på.

Nog om det, jag har ju faktiskt fått gjort annat idag också. Bloggportalen har mycket göttigt att bjuda på en varm fredag i juli. Kan t ex glädja alla Linux-fantaster därute med att jag har hittat bloggen för er:

Exton är en jävel på Linux. Och golf kanske. Vågar inte uttala mig om det sistnämnda då han lite nonchalant inte ens kollar på bollen under utslag. Kan vara grym eller precis tvärtom. Med ett avväpnande leende i mid swing har han i alla fall gjort sig en fet Linux-karriär och kommer nu att angripa bloggvärlden. Just det, det finns en jävla massa hästbloggar reggade på portalen också, något av en boom. Intressant.

Framed på Hemköp

Denna vecka blir det inte mycket gjort. Känner mig inte överstimulerad på jobbet i vanliga fall och det är knappast bättre i semestertider när fårahagen mer ser ut som en framtida zombie-dystopi. Befolkningen är starkt decimerad och de få som är kvar släpar lemmarna efter sig lite mer än vanligt. Apatin har gått in i hyperdrive och om man per definition kan vara aktivt passiv så har jag i så fall nått nirvana. Skrönor kommer att förtäljas om den mytiska statstjänstemannen som fick likgiltigheten att se så enkel ut. Det kommer att viskas bland juniorerna i korridorerna... Så fragil är legenden att man bara vågar viska den. Fanns han verkligen på riktigt? Ingen som vet. Han är ett spöke... Trodde fram tills i fredags att jag skulle jobba en vecka in i augusti men såg då att det är ledigt om bara tre veckor. Kände mig tillfälligt upprymd av detta men efter att de två senaste dagarna har känts som (just) tre veckor har spralligheten lagt sig lite. Har uppenbarligen ingen adekvat tidsuppfattning längre och det spelar kanske ingen roll. Låt oss gå in i gröt-mode 2.0 och låta precis alltihop flyta ihop. Levla upp apati/surrealism-nivån och se vad som händer. Förmodligen ingenting. Kanske blir det så mycket av ingenting att något helt nytt skapas?

Så det mest spännande jag kan rapportera om idag är Hemköp. Vänta lite... skall bara försöka sluta gråta efter att ha läst det sista jag skrev... Så. Besöket var fan traumatiskt i alla fall. När jag skulle passera in genom grindarna (tre stycken) kom det ett miffo inifrån butiken, på jakt efter en korg. Kände tydligen inte för att hämta en korg i kassan tio meter bort så han gjorde det enda rätta och bände tillbaka grinden från insidan så att säga. Slet åt sig en korg från sidan och flydde tillbaka in i butiken. Ginden uppskattade inte våldet och grindlarmet (?) gick varpå alla grindar låste sig. Jag hade då passerat den första grinden och fann mig till min fasa i ingenmansland med låsta flyktvägar och krigslarm ljudande omkring mig. Fight or flight trädde i kraft och då korgsnattar-aset redan var borta gällde det att fly innan Hemköps SWAT-team hann dit. Detta genom att utsätta den stackars grinden för mer våld. En vacker summering över den svenska rädslan för obekväma vardagssituationer. Bättre än så blir det kanske inte just nu.

So... fucked any horses lately?

Cirilo Castillos äventyr till häst är mest läst på Nyheter 24 idag. Han greps efter att ha våldtagit en häst. För andra gången på tre månader. Samma häst alltså. Vänligen läs då detta kan vara den roligaste artikeln denna sida Jesu födelse. Kul för alla utom hästen Luna då. Artikeln ger få svar men ställer desto fler frågor. Första reflektionen är just val av djur (#sexmedhast). Hur går det ens till? Vad jag kan tyda var inte Luna en Shettlandsponny direkt. Jag tänker mankhöjd. Jag tänker trappstege. Jag tänker dålig placering med tanke på bakben/hovar/spark. Om det nu är zoofili som är ens grej måste det finnas mer praktiska djur. Finns ju en orsak till att sheep fucking är hett på landsbygden. Mer behändigt.

Cirilos blev hur som helst fångad på kamera, vilken hade monterats av hästägaren efter det första övergreppet. Det hela luktar entrapment men fine... en häst-våldtäkt räcker ju. Polis Lupe Trevino fäller då den odödliga kommentaren: “We have a hell of a surveillance tape,”It is not going to go to, ‘America’s Funniest Videos,’ that is for sure.” Hade annars kunnat se Tom Bergeron presentera klippet "Bad day at the ranch" följt av maniskt hysteriskratt från den feta och gudfruktande amerikanska idiotpubliken.

I Texas är det enligt lag fritt fram att förföra djur varpå rätten måste bevisa att hästen Luna led av övergreppet. Detta för att Cirilos skall kunna dömas för djurplågeri, annars blir det bara för intrång (tihi). Har dock svårt att tro att något levande ting ej skulle lida av lite rapey-rapey time med Cirilos

Ey, caballo. How you doin'?

Mediamarkt fortsätter att leverera

Är seg som ett ruttet dingokadaver. Att skriva på måfå tar uppenbarligen på krafterna. Känner mig synnerligen okreativ och avmätt, lite som att ligga i dvala på botten av en sjö. Begravd och samtidigt... Fan, direkt känner jag att inlägget drar sig åt på måfå. Har som sagt noll energi till att skriva men kände att jag behövde ta upp ämnet Mediamarkt igen. Skrev tidigare i år om deras missfoster till maskot. Ser nu att jag antydde att mupp-Mark bör ansiktsknullas. Det var grovt... Samtidigt förtjänar han så mycket mer. Han och Mediamarkts drönare till personal. Det började med att jag skulle hjälpa farsan med att köpa en router och lite annat. Om jag får rätt utrustning kan jag koppla in eländet och så, det är inga problem. Mediamarkt tyckte dock det var roligare att rekommendera den enda routern som inte fungerade i detta fall. Ett fall som jag, enligt mig, beskrev i detalj för bruden på IT-avdelningen. De är ju nämligen sjukligt nischade på Mediamarkt. Jobbar du på vitvaruavdelningen är det ett krav att du inte kan någonting alls om övriga produkter som säljs. Det är lite som molekylärbiologi vs. astrofysik fast på en utvecklingsstörd nivå. - Vet du om den här dammsugaren är bra? - Oj, oj, hold your horses... Jag jobbar bara med tv-spel. På X-box. Inom stealthgenren. Du måste prata med Sven och jag orkar inte gå och hämta honom. Det är bättre att du åker hem.

Vid besöket denna veckan skulle vi fixa ny GPS till pappsen. Efter att vi äntrade butiken frågade han en tjej som sannolikt aldrig haft mindre att göra om vart vi skulle gå. Hon ledde vägen (inte illa) men sen hade hon tömt ut sin kompetensbrunn. När vi frågade om det var någon hon kunde rekommendera fick vi svaret: - Oj, ni hämtade faktiskt mig på vitvaruavdelningen, jag jobbar inte med GPS:er. Ni vet nog mer om dem än jag gör.

Sen gick hon. Flott som fan. Efter en stund kom dock mannan från himlen när Mr. GPS dök upp. Denna MM-anställdas insats bestod av att berätta att modellen vi ögnat på var slut. Han deklarerade även att det inte var någon skillnad mellan märkena de saluförde. Förutom oss var det en fjällräven-gubbe som hade spanat på samma TomTom-skönhet. Gubben ville veta hur den fungerade djupt inne i skogen; det luktade mulle-Fritzl långa vägar. Hur som helst fick både han och vi nöja oss med en modell med mindre skärm. Jag hoppas att herr Fjällräven lyckas hitta till sitt skogs-slakthus trots liten skärm. Jag hoppas även att Mediamarkt slutar headhunta personal från särskolan.

Matchmaking på måfå

När jag efter jobbet/sysselsättningen igår låg i soffan och pustade ut hörde jag följande oroade utrop från parkeringen: - Peter! Du är på väg åt fel håll! Du är på väg åt fel håll! - Är det du Gud? var det första jag ville svara men det visade sig att det bara var min granne medelst cyklande son. Vi råkade tydligen dela namn. Lite snopet men ändå... Kanske var grannen för dagen ett gudomligt kärl, där för att visa mig den rätta vägen. Eller inte. Either way... Det fick mig att tänka vidare på den senaste veckans samtalstrend med D: På måfå. Det hela började med MNK:s underbara klipp som jag sprang på för ett tag sedan. Själva konceptet sammanfattar mitt liv de senaste åren med den äran. En serie osammanhängande händelser utan riktning eller mål. Grymt på måfå. Samtalsämnet igår var dock nätdejting. Det började med att jag presenterade Match.com:s fantastiska "låt oss knulla dig i röven"-deal. Du får ett sketabilligt medlemskap för bara 250 pix/månad. Enda kravet är att du binder upp dig på ett halvår och betalar allt i förskott. Antingen har de relativt modesta förväntningar på sin egen förmåga till matchmaking eller så är de ordentligt pengakåta. Sannolikt bägge delar. Det borde väl liksom räcka med en månad give or take två veckor för att hitta den rätta om de är så vassa som utlovas? Resterande fem månader då?

Nej, den gubben gick inte hem så det krävdes en ny plan. En ny plan på måfå. Matchmaking på måfå. Det är bara att bygga en dejting-site och sen matcha urskiljningslöst. Inga fjantiga önskemål eller krav. Bara matcha skiten ur systemet, helt på måfå. Kajsa (21) som pluggar till personalvetare matchas mot Börje (58), truckförare med pungbråck. Där snackar vi spänning på nätet.... Glöm det där med förskottsbetalning också. Sån skit skall vi inte syssla med. Vi kommer köra progressiv betalning baserad på generellt attraktionsvärde. Med hjälp av lite enkel programmeringskod görs en bedömning av kundens möjligheter att snabbt finna en partner. Det är bara att slänga in lite olika faktorer som utseende, utbildning, ekonomi, knullbarhet etc. För att bredda bedömningen kan man även tänka sig att slänga in en "je ne sais quoi"-faktor. Mata in och vips: Dejting-status fastställd. Därefter är det bara att skapa en fallande skala där man skulle kunna börja med status Gud/Gudinna och sluta med Grönsak. Kunder med status Gud eller semi-Gud får betala som innitihelvete, de kommer ju ändå att försvinna efter någon månad eller två. De lite svårare fallen som ligger i Grönsakslandet... tja det blir en spottstyver per månad. Sett till antal år som betalande medlem får du lätt igenom de pengarna och mer därtill. Om Börje 58 (livstidsmedlem utan att veta om det) mot förmodan skulle undra varför det är så billigt kan han lugnas med några enkla ord: Du är VIP-medlem. Det funkar alltid.

Pet sematary

Invånarna i Vänersborg är tydligen uttråkade. Vad piggar upp bättre än några zombie-katter? Ttela, även känd som Fyrbodals Wikileaks, släpper denna nyhet som om det inte vore någonting. Klartecken för djurkyrkogård. Den kommer att byggas. Det är bestämt. För i helvete.... Har ingen på Vänersborgs kommun läst Kings Jurtjyrkogården? Guess not. Kan lova dig att Holmängen vilar på Micmacindianernas begravningsplats. Den grupp Micmacare som kom till Sverige och bosatte sig i Vänersborg vill säga. Det är väl knappast det den redan döende regionen behöver. En legion av levande döda husdjur med smak för människoblod. Det börjar med att lilla Nathalie tillsammans med pappa begraver ragdoll-katten Tusse. Tusse som var en så snäll katt. Efter några dagar står Tusse i farstun. Inkletad i blod, smutsig av jord och sur som fan. Inte så snäll längre utan mer en pälsig mördarmaskin. Några veckor senare blir Nathalies mamma mosad av en Saab 93 på väg till Arbetsförmedlingen. Pappan i familjen släpar liket till Holmängen och... Huga.

Och det är bara början. Efter några månader kommer befolkningen till 90 % att bestå av levande döda fd Saabare. Bara två saker som driver dem: jakten på människoblod och att skruva ihop bilkarosser.

Just det. Så går det.

Kuriosa: Efter endast en halv dag i etern är detta den näst mest kommenterade artikeln på Ttela Vänersborg med en (1) kommentar. Serafim Svensson skrev: "Det är på tiden. Själv önskar jag att bli strödd i minneslund tillsammans med min hund."

Nej nej nej Serafim.... Läs boken för faen. 

Black thursday

Jaha, det här var ju inte skoj. Redigt med smolk i midsommarens glädjebägare. Efter ett par veckors tystnad släpper fru Wallquist en bomb modell Hiroshima på sin blogg. Skilsmässa. Hon och Walle går skilda vägar efter alla år tillsammans. Walle har tydligen fått en lägenhet i alla fall. Pffttt... Walle i lägenhet... Walle skall inte sitta i någon lägenhet. INTE ok. Måste vara kul att bli helgfarsa och ta emot sina 43 barn i lägenheten. Om man nu, med vad som måste betraktas som manisk besatthet, gör sitt bästa för att överbefolka världen får man väl för fan se till att hålla ihop. Hålla ihop och bita ihop. Säffle behöver inte höja statistiken för skilsmässobarn med vad som gissningsvis bör bli 500 %. Låt oss åtminstone hoppas att tv4 har den goda smaken att producera en spinoff på Familjen Annorlunda, där vi får följa Walle i dejting-djungeln. Walle söker fru eller kanske vem tar Walle (varsågod tv4, jag bjussar på den).

Nu över till något som faktiskt är tragiskt på riktigt. James Gandolfinis död igår, endast 51 år gammal.  Den inledande texten är inte menat att förminska detta på något sätt, jag vill bara klargöra det. Det kändes bara löjligt att göra två korta inlägg samma dag. James var kort och gott en grymt bra skådis även utanför Sopranos sex säsonger. Riktigt jävla pisstrist att han inte fick bjuda publiken på mer.

RIP

Årets ledsnaste loppis

Vilket antiklimax. Här utlovades det gratis-loppis (!) på kontoret. Efter på tok för många år i tjänst är vi inne på de sista dagarna för en av våra äldre. Guldklockan efter 35 års tjänstgöring har hunnit bli antik. Loppis (gratis) utlovades där kontors-memorabilia skulle bortskänkas! Lapp åkte upp och allt. Det sattes t o m en starttid för eventet

Ja, nog fan blev man sugen alltid. I min fantasi väntade klenoder från de viktiga epokerna. Tänkte mig dinosaurieägg, ett bredsvärd från vikingatiden, en bit av Jesu kors... Något sånt. Istället bjöds det här

Va? Bara en massa krimskrams från det här århundradet. Sicken cock tease. Inte mycket till loppis (gratis) i mina ögon. Lunkade besviket tillbaka till min plats med sorgtyngda steg. Dagen till ära var det även lansering av vårt nya kundsystem. Det funkade ungefär lika bra som loppisen (gratis). Med lika bra menar jag inte alls. Inga nya ärenden kunde hanteras och eftersom mina kollegor är lika stresståliga som sengångare med PTSD var det ett jävla liv. Det var lite som att trycka upp en dynamitkubbe i röven på ett gäng kycklingar, låta de vilt springa omkring och gissa på vem som skulle detonera först. Jag bokade ett besöksrum och flydde. Ett tag i alla fall. För trots att jag bokat rummet i kalendern och STÄNGT dörren kommer någon och knackar på.

- Varför sitter du här? Har du bokat rummet?
- Jag sitter här för att jag vill vara ifred. Därför bokade jag rummet. Galen tanke, jag vet...
- Ja, för vi skall ställa ett bord framför dörren till rummet nu.
- ..... Varför?
- Jo, inför avtackningen imorgon.

Givetvis. Bäst att ställa bordet där idag så att det kan blockera två av besöksrummen i ett dygn. Varför vänta till imorgon med det du kan göra idag.