Gasen i botten på årets Mölndal-event

Budskapen har formligen flugit emot mig idag. I vad som numera verkar ha blivit vanlig ordning var det kö för att komma ut ur bostadsområdet i morse. Budskap 1: Åk inte till jobbet. När jag sedan tar den alternativa routen via Sisjön för att slippa stå i kö möts jag av en avspärrad väg:

Först och främst var det inte lätt att hitta ovanstående bild. Tydligen är det inte den mest använda varningsskylten. Likt förbannat satt en sådan skylt tillsammans med en avspärrning värdig ett kungamord över gatan man tar för att komma ut på Söderleden. Ingen dålig slang med andra ord. Det fanns ingen alternativ väg utstakad heller, Trafikverkets slangavdelning tyckte att vi förvirrade bilister fick lösa det själva. En sur stund senare kommer jag ut på leden och möts av nästa varningsskylt, denna gång "varning för räfflad vägbana". Har inte ens kunnat hitta en bild på skylthelvetet men så stod det i alla fall. Jag kände mig varnad men vek inte en tum. Även om det hade varit kul att sjukskriva sig för räfflad vägbana. Men.... nu till det viktiga:

Spika för i helvete den 5:e i kalendern för då blir det åka av courtesy of Mölndals Stad! Festligheterna börjar med att Nalle hittar en kritask och av bilden att döma har den varit djupt lodgad i Nalles anus. Därefter delar PelleKan ut pris på Stora Scen. Pris för vadå undrar ni? Pris för årets imitation är svaret. Vinnaren är Mölndal för sin trogna tolkning av Silent Hill. Motiveringen lyder "otäckt nära originalet men med några egna unika tweaks". Gör er sedan beredda på Daniel " jag tycker allt är fantastiskt roligt" Lindgren som tar oss på en musikalisk oddyssey. Alla gamla hits kommer att betas av. Fem minuter senare blir det 80-talstema med gamla goa låter som inga vill höra utförda av gamla goa artister vi alla förklarat döda. Vill ni ha mer? Ni tycker inte att det räcker? Ok, ok... Låt oss presentera (trumvirvel)..... grillar. Då vi i samband med avslutningsceremonin även kommer att pensionera vår totalt efterblivna maskot PelleKan (det gör ont bara att skriva namnet) bjuds det på pelikan-e-que laget runt.

Be there or be square.

En uppgörelse med Bokia

Jag läser sällan böcker. Sällan betyder i bästa fall någon bok per år. Det har blivit så och jag har kommit till att acceptera det. Inte för att jag har något emot det egentligen... Har dock aldrig känt det där behovet av att krypa ner under en filt med en kopp ekologisk te och en god bok. Eller det där med att sitta i sängen och läsa en timme innan man skall sova? Gör gemene man det på riktigt? Jag vet inte, det är en uppriktig fråga jag ställer här.... Om man nu ändå skall läsa antar jag att det bör vara något med tyngd i... Något lite lagom pretentiöst sådär.... Gärna en sjukligt obskyr författare från Tibets mest isolerade hörn som skrivit ett livsepos med hjälp av en kvist och sin egen avföring. En kommande Nobelpristagare. För om man nu läser någon lättuggad mainstream-underhållning är det knappast något man kan skryta med eller hur? Med det sagt kommer vi in på en guilty pleasure modell större. Buthler & Öhrlund. Eller för att vara mer precis; deras svit om Christopher Silfverbielke. Inte direkt någon finlitteratur men ack så god underhållning. Pratade med författarduon på bokmässan för några år sen och de var rätt goa. "Vi kompletterar varandra bra, jag kan inte tänka och han kan inte skriva " löd motiveringen till varför de jobbade i par.

Häromdagen kom i alla fall del fyra i serien ut. Glad i hågen styrdes kosan mot bokhandeln. Det var ju dumt att tänka att ens en så simpel uppgift skulle gå att genomföra på ett smärtfritt vis. Borde veta bättre.

Ankomst Bokia. Boken står precis vid entrén men butikstanten från krita-perioden hängde i andra delen av lokalen. En kvinna hade fångat tantens fulla uppmärksamhet och ställde puckade frågor om någon författare (googla för fan). Bokia-tanten gör det enda rätta och går in i föreläsningsläge; börjar citera författaren som om hon höll ett grandiost anförande. Game on. Jag demonstrerade min närvaro genom att lägga boken på disken. Ingen respons. Butiksvärldens äldsta medarbetare, för dagen iförd klassisk handledsskena modell Coop-kassörska, hade svårt att fokusera på den enda betalande kunden i butiken. Jag vägrade att försöka påkalla hennes uppmärksamhet; jobbar du i butik skall du fanimej kunna ha koll på om någon är i närheten av kassan och eventuellt vill göra ett inköp. Efter att ha svurit över samhällets förfall gjorde jag alltså det enda rätta och lämnade butiken för att finna min lycka någon annanstans i köpcentrat. Tyvärr gick det inte så bra då bokhelvetet inte fanns hos konkurrenterna. Balle. Tiden för att åka in till Gbg fanns inte (tro mig, jag hade gjort det annars) så vad göra? Jag smög tillbaka för att finna tanten på exakt samma ställe där jag förnärmat hade lämnat henne. Jag hängde lite utanför butiken för att inte verka för suspekt (?) och övervägde hur mycket min stolthet var värd. Inte så mycket blev svaret. Hade funderingar på att först besöka partybutiken bredvid för en snabb förklädnad men just då slank det in några till boksugna kunder i butiken. Deras närvaro var tydligen det som behövdes för att bryta fossilens translikande tillstånd varpå hon släpade sig mot kassan. Affären genomfördes snabbt och argt. Summa summarum: ett bokköp till trots var detta ett spel utan några vinnare.

Scener ur ett arbetsliv

Ovan finner ni en bild på en av mina tidigare chefer. Eller snarare hans golem kanske, en representation av honom. Detta utspelade sig under den tiden Parlino körde en ytterst frustrerande blitzkrieg-marketing och dumpade av de där gula tomtarna överallt i stan. Dåvarande kollegan kom insläpandes med honom en dag (tomten alltså) och därefter fick han utstå ganska hård verbal och fysiskt misshandel. Någon månad tidigare hade vi fått en ny chef och han var inte så...bra.  På vilket sätt? Tja, hans största bidrag till kontoret var att spela på tips, köra marathon-pass på dass och att ständigt föreslå att de uppdrag vi sålt in skulle reggas på honom. Att gå från att ha haft en väldigt bra chef till "blöjan" som vi okärleksfullt kallade honom var smått frustrerande. Han hade ett väldigt konstigt häng på kostymbyxorna. Såg lite ut som att han hade skitit på sig. Vilket makes no sense whatsoever med tanke på att han satt på dass minst 1 h varje morgon. Därav smeknamnet i alla fall. Det hela slutade med att alla fick sparken och att chefen en vecka senare sa upp sig. En av kollegorna såg jag för några månader sen på Öppna Kanalen Göteborg där han predikade guds ord. Festligt.

Det var gårdagens inlägg som fick mig att slänga en blick i backspegeln vad det gäller "karriären". Första jobbet efter examen gick ut på att projektleda ett über-massivt bemanningsuppdrag. Vi snackar + 400 konsulter med placering i större delen av VG-regionen. Tyvärr var det några detaljer som låg oss i fatet. En av de större var att varken jag eller min projektgrupp kunde något. Som i nyexade alternativt fortfarande studerande. Men det kan ju kompenseras med extra stöd från övriga organisationen? I teorin ja. Tyvärr lever vi en praktisk värld så i verkligheten blev det snarare motsatsen som rådde, d v s att vi blev en isolerad arbetsgrupp med kodnamn "Titanic". Good times, good times...

Hur nuvarande jobb funkar finner ni spår av i otaliga tidigare inlägg, så går inte in på det just nu. Låt mig dock säga följande. När jag sitter på personalmöte varje vecka och väntar på att liveshowen från strutsfarmen skall börja funderar jag på sånt här. Förresten, i vilken av helvetets cirklar är det man tvingas återuppleva samma hemskheter om och om igen? 7:e? 8:e?

 Hur som helst, den ständigt återkommande frågan är: skall det vara såhär? Jag vet ju inte, har inga andra referensramar. Om det nu skall vara såhär är det dags att tänka jävligt om och jävligt nytt vad det gäller karriär i alla fall...

Shit just got real

Fick en bild sänd till mig från D:s Stockholmsturné. Gästtoaletten på Donken i Arboga:

En toalett med en som synes rejäl glipa mellan dörr och golv. Jag har alltid undrat varför toalettskaparna gör så... Ingen vill ha en glipa. Så är det bara. Avslappningsfaktorn uteblir liksom. Du hör kunderna därute och du VET att de hör dig där du sitter och visk-krystar. Att vaddera botten av toan med papper eller att spola vatten hjälper liksom inte. Det känns jävligt ansträngt oavsett. På ett varuhus är WC-delen i alla fall avskiljd från övriga lokalen. Här är det lite som att sitta och skita bredvid lunchgästerna. Lite makabert kan tyckas. D utgick ifrån att ägarna inte vill att man skall sitta och trycka för länge och visst... det är väl den enda rimliga förklaringen.

Jag skrev tidigare om IKEA som bjöd mig på en oförglömlig toalettupplevelse och dagens övningar fick mig att ta en trip down WC:ns memory lane. De finaste minnena jag kunde uppbåda är rese- och jobbrelaterade. Det reserelaterade utspelade sig på ett antikt tåg på den franska landsbygden. Det var någon timme kvar på tåget och magen var inte direkt i takt. Jag tog mig in på toaletten (toilettes på franska) och möttes av en klaustro-skrubb med en toaskål fylld till bredden av fransk skit. Eller tja, det kanske mest var turistskit men ändå. Nöden har som bekant ingen lag så jag gick in i hover-mode samtidigt som tåget fortsatte att kränga längs rälsen. Det var inte lätt men det gick. JAG visste ju att det var stopp i toaletthelvetet innan jag gick in men det visste ju inte personen som eventuellt stod på kö efter mig... Ångest säger jag bara. Försökte lyssna om någon hängde utanför och slank ut efter ett tag. Mission completed.

Det jobbrelaterade toabryderiet var inte heller någon dans på rosor. Ett utdraget och dagligen återkommande problem. Jobbade för ett då nystartat rekryteringsföretag. Företaget bestod då av mig och min chef. Vi satt på Vallgatan och kontoret bestod av två rum med två skrivbord i det inre rummet, vilket även låg i anslutning till toaletten. Jag ljuger inte om jag säger att det enda som skiljde toalettstolen från chefens skrivbord var en lövtunn dörr. Verkligen jättekul. Fet chans att jag sätter mig där för morgontömningen. Så vad göra när mat- och skitklockan alltid ringer mellan 08:45 och 09:15 och det inte finns någon återvändo? Jo det skall jag berätta.... Man planerar in många kaffe/cigg-inköp på 7-eleven och passar på att springa över till Pedagogen för en hetsskitning. Det får igång blodet vill jag lova. Som tur var satt vi bara i de lokalerna några månader...

Årets bear trap

Aftonbladet berättar idag om en lömsk och sadistisk björn. Historien har det mesta; skalpering, kras, död och passivitet. Till björnens försvar vill jag dock lägga fram det faktum att bröderna Åhrén verkar ha stalkat den:

"Vid femtiden i gryningen såg de en annan björn jaga renar någon kilometer bort och bestämde sig för att ta bort den med nödvärnsrätt."

- I call nödvärnsrätt! Ladda bössan!

" När Örjan Åhrén klivit av sin skoter dök björnen plötsligt upp tio meter framför honom, berättar han. "

Antingen handlar det om en vampyr-björn med förmågan att materialisera sig lite hipp som happ eller så var Örjan lite ofokad va?

Björnen attackerar och drar sig sedan undan. Örjan försöker skjuta men geväret hänger sig.

"I nästa attack var han ­ännu mer ­aggressiv, tog fast ordentligt i benet och ­skakade mig."

Misstänker att det berodde på att ni hade förföljt och försökt att döda björnen. Svårt att ta det med en klackspark liksom.

Det bästa kommer ändå när brodern äntrar scenen samtidigt som björnen lyft upp Örjan från marken:

"Då tänkte jag, han måste­ ge sig snart. Fortsätter­ han så här, då går det åt ­helsicke.”

Är det bara jag som ser framför mig Örjans bror sittandes på en fällstol med en kopp kaffe i näven? Aj aj, det här kan gå åt helsicke....

Björnen tröttnade på Örjans "avflängda skalp" och kastade sig över brorsan istället. Bamse fick en kula i pannan... Luktar set-up lång väg... "Nödvärnsrätten".

Nej katten, det här svänger inte...

Mölndals matkultur - ett nytt försök

Festligheterna tar aldrig slut när man arbetar i Mölndal. Skrev tidigare om Ifvars cross kitchen-fusion och idag var det dags för utelunch igen. Det stora problemet bottnar som vanligt i för många valmöjligheter. Skall det bli 70-talsdoftande kinamat, flottig thai-buffe´, kebabrulle eller bamba-husman? Vanlig lunch eller shopping-lunch? Risken är att tiden drar iväg för mycket när man flanerar längs köpstråket som utgörs av Mölndals Torg. Bokia, Dressman, Ronnix Skor... The list goes on. Nä, det fick bli en lunch, varken mer eller mindre. Idag föll scenvalet (för sketchen) på  Sweden Fashion House. Som namnet utlovar är det en liten uppstickare inom mat-Sveriges fine dining. Första känslan man får är att det handlar om någon obskyr svartklubb. Ingen skyltning, du måste ta dig igenom en reception, upp för ett antal trappor och genom en passage innan du ens ser några tecken på att det finns mat i huset. Lätt att tro att det handlar om något fräsigt hipster-häng som endast ett fåtal utvalda vet vägen till. Så är inte fallet.  Lämnade för säkerhets skull ett spår av brödsmulor efter mig och nådde till slut "restaurangen". Det första man möts av är en värmevägg med en luftfuktighet motsvarande tropikerna. AC är för pussies. "På SFC skall du svettas ditt as" lydde deras slogan. Jo faktiskt, det stod t o m  på väggen.

Det riktigt roliga började när kollegan E skulle försöka beställa ett vegetariskt alternativ. Dagens meny bestod av mandelfisk (ni vet den där mandelpanerade fisken som trivs på lite djupare Östersjövatten) och pasta med svampsås. Som dagens vegetariska föreslog bambatanten potatismos med svampsås i sann nouvelle cuisine-anda.

E - Det låter ju som en bra kombination...
Glad bambatant -  Tycker du det?
E- Nä

Komik i det lilla. Så istället för det förslaget fick han tidigare nämnda svampsås serverad med sönderkokt gnocchi. Extra roligt eftersom han alltid skall krångla med sin vegetariska jävla mat. Klagar alltid om maten så skulle vara tillredd av Gordon Ramsay och ett gäng magiska pixies med 10 Michelinstjärnor var.

Mandelfisken var skit förresten...

Aftonbladet granskar - Mänskligheten gråter

Efter att ha tagit del av Aftonbladets granskning av Arbetsförmedlingen de senaste veckorna kan jag konstatera två saker: De som har gjort granskning är idioter samt att jag är hungrig. Med middagen får vänta, nu skall det här inlägget bli klart. Att i stort sett allt Aftonbladet gör är ett skämt är ju inga breakning news; deras rubriksättning, recensioner och språkbruk ligger på afasinivå. Att läsa deras spelrecensioner är lite som att ta del av en saga skriven av en 7-åring. Jag misstänker starkt att processen ser ut som följer: Skribenten går in på metacritic och kollar vad andra recensenter har gett spelet. Om 80 % av dessa har gett spelet 80 (av hundra) eller högre motsvarar det 20 på Aftonbladet. Genom fantastisk matematik får spelet således 2 plus i betyg. Förvänta dig heller ingen egentlig recension av spelet utan snarare lite spridda tankar kring vad recensenten tycker är viktigt för stunden. En motivering till varför spelet är dåligt (alla spel är nämligen dåliga) brukar sammanfattas med: Spelet var dåligt. Jättedåligt.

Deras brist på kompetens har dock nått nya nivåer genom Aftonbladets öppna granskning av bidragsjobben. Det är alltid tacksamt att plocka fram skit om AF, lite som att sparka in en öppen dörr. Efter GP:s granskning av no le pain, no gain är Aftonbladet inte sena att haka på drevet. Problemet är bara att de verkar ha svårt att få fram något särskilt smaskigt. Ta till exempel del av följande journalistiska pärla. Uj u uj, AF har lagt kolor i en burk för att symbolisera och peppa medarbetarna att hitta jobb och praktik åt sökande. Eeeeeevil. Kritikerna (Jenny och Karin som håller i granskningen) verkar mena att arbetssökande reduceras till kolor. Oh ja... Kolor. Förstår att många kan känna sig kränkta av det här och att problemet måste åtgärdas. Dock tycker jag att vi bör ta det ett par steg längre. Spontant misstänker jag att de som söker jobb också kan känna sig kränkta av att vara en del av AF:s statistik. Hur kul är det att vara reducerad till en del i en stapel eller tabell liksom? Nej, fy fan, det är säkrast att inte föra någon statistik över hur många som får jobb. Vi skall ju inte kränka någon, det är ju trots allt Sverige vi bor i? Spännande att se vad nästa del i granskningen skall bli; kanske att en arbetsförmedlare i Mellerud inte källsorterar?

Så kära Jenny och Karin, jag hoppas att ni kommer ihåg denna publicistiska höjdpunkt när ni tar emot Pulitzerpriset om några år. Kul att ni fick praktik på Aftonbladet förresten.

Beyond Scared Straight

Nej, inlägget handlar inte om kebabmamman och vikten av preventivmedel. Det handlar inte heller om min senaste blodtrycksmätning. Nu skall vi prata dokumentär. Har nämligen fastnat för denna sköna serie som går på Tv4 Sport (såklart). Amerikanska ungdomar på glid får göra studiebesök på ett av de värsta fängelserna i staterna. Wannabe-gangsters i tonåren som slåss, röker på etc... Efter att ha tillbringat en dag med samhällets mindre trevliga representanter är tanken att de inte skall vara så sugna på thug-life längre. Det är de inte heller. En guidad rundtur hos fängelsesystemets A-team och diverse förslag på beatings, stabbings och assrapes verkar göra susen. Livstidsdömda fångar berättar sina historier och om hur lätt det är att åka in med kidsens rådande leverne. Bäst igår var en 13-årig liten aggro-tjockis som försökte verka tuff in i det sista. En och fyrtio lång och byggd som en julost. Livstidsfånge #1 frågade vad lillen tänkt göra när han omringas av ett gäng inne på finkan. Tjockisen sa att han skulle dra fram sin 357:a och knäppa dem. Fina grejer...

Gillar vanligen inte den här typen av upplägg, blir så jäkla spekulativt och riggat. I det här fallet gör jag dock ett undantag då det verkade ta skruv rätt bra. När fångarna som suttit +30 år (och skulle fortsätta så) berättade varför de satt inne verkade pucko-kidsen fatta att det lika gärna kunde vara dem det gällde. Wake-up call 2.0 någon? Hela konceptet med fängelse är rätt intressant när man funderar lite kring det... Samhällsinvånare som dömer sina likar för att de gjort något pissigt. Människor dömer människor. En av goingarna igår hade exempelvis suttit inne 35 år och var strax över 50 nu. Hade hamnat i barslagsmål och nackat en kille. Vad tänker man efter 35 år i buren, där man kommer sitta tills man kolar? - Fan alltså... Det var liksom dumt av mig såhär i efterhand. Oh well....

Jävligt stört hur som helst. Fick mig att tänka på prison breaks också, är det inte sällan man hör om sånt nuförtiden? Som de som rymde från Alcatraz 1962 till exempel... Antar att fängelserna är svårrymda nuförtiden. Hade gärna velat läsa om någon tvivelaktigt dömd man som kör en Shawshank Redemption, den geniala och mästerligt utförda flykten. Och att få Morgan Freeman som polare, bara det liksom... Allt slutar väl. Nästan allt i alla fall.

Photobook och Faceshop

Delmoment två i projektet SUYFB (shape up your fucking blog) fortskrider nästan enligt plan. Har haft en långsittning med photoshop. Allt gick bra tills dess att jag efter några timmar kom på att jag aldrig har jobbat med programmet. Förutsättningarna för framgång var med andra ord begränsade. Nivån av självförakt nådde sin kulmen när jag satt och glodde på blogheader-tutorials som fjortistjejer hade lagt upp på youtube. Dagens kids va, tror de är så jäkla smarta... Måttet var lika rågat som mitt whiskeyglas och en ny strategi behövdes. Laddade ned nån ArtStudio app (lite), lite som photoshop för de mindre begåvade och det passade ju mig finfint. Så god willing kommer det kanske gå vägen ändå. Enda skillnaden är att headern får ett helt annat motiv och blir betydligt fulare.

Det hela fick mig att tänka på kollegan D:s osociala nätverksprojekt som aldrig riktigt fick vingar: Facetard, facebook for retards. Sedan dess har såklart några andra stulit begreppet och använt till annat, men D var ground zero så att säga. Ett alternativ för alla som är trötta på valmöjligheter. För Facetard-medlemmar finns inga alternativ, inga jävla quizz, får, tidslinjer eller sån smörja. Här skall du inte kunna ha en massa vänner du aldrig någonsin skulle umgås med IRL, möjligen en eller två vänner som maxgräns. Övriga funktioner? Glöm det. En sida skall det finnas med en knapp man kan trycka på. Vad knappen gör är inte spikat än men jag kan lova er att den inte kommer att göra mycket...

Draping the night away

Idag inleds delmoment ett i operation "shape up your fucking blog". Det är framförallt namnet som fortfarande stör mig, som jag även tidigare skrivit om. Att påstå att bloggen har något med HR att göra, är ungefär samma som att säga att Filip och Fredrik är underexponerade och fortfarande gör bra TV. Nä, det här duger fan inte... Nytt namn kommer men jag behöver fila vidare lite. Fas 1 i projektet består dock av en ny profilbild, så får det bli:

Alltid först med det senaste! Det kallas tydligen "Instagram"

Hej Stroke

Upptakten till detta inlägg började redan i fredags. Upptakten är också den enda delen där jag bär på skuldbördan så att säga. Borde inte ens skriva om fredagen, det är så jävla puckat. Men jag bjussar väl på det denna gång. Det lär inte bli fler. Det hela började med att jag hittade nedanstående spel i en gömma. Spelet som av en enad kritikerkår bedömts som helpissigt och i stort sett ospelbart.

"Smakar det så kostar det" goes both ways...

Pratade med D (dagens jobb-debriefing) samtidigt som jag tjoffade in skivan i Xboxen. När samtalet var över tänkte jag ge mig i kast med mästerverket men stötte på patrull. Startbilden på TV:n sa att skivan inte gick att läsa. Sånt som händer med krysslådan så öppnade dvd-släden och där var det...tomt. Ingen skiva låg där i, vilket ändå får räknas som ganska märkligt. Misstänkte först att X blivit så förolämpad av skivan att den tuggat sönder den till beståndsdelar. Vände upp och ner på lådan, bankade och skakade lite. Inget hände. Antog att skivan måste ha hamnat snett och fastnat inne i dvd- lådan på nån vänster. Det är en lågoddsare men kan tydligen hända. Röv. Började med hjälp av tutorials skruva isär Xboxen vilket är lite som att demontera en stridsvagn. Skulle efter att ha fått bort front- och sidopaneler skruva ur sex st jävla megaskruvar för att få loss toppdelen och därigenom komma åt dvd-enheten. Fyra av skruvarna gick bra, två gick mindre bra. Gav efter några glada tillrop upp projektet för att inhandla en torx-mejsel dagen därpå.

Senare på kvällen vankades det film. När jag skulle ladda filmen i dvd-spelaren (nej inte Blue-Ray) möts jag av... just det. Där ligger Alone In The Dark och blänger hånfullt på mig. Mysteriet med den försvunna spelet var löst. Svårt att köra Xbox-spel genom dvd-spelaren. Min hjärna har till slut börjat anpassa sig efter min vardag. Skönt. Sedan dess har det i alla fall spelats en del. Jag skriver en del därför att spelet är just... ospelbart. Hållbarheten är helt jävla fantastisk, varje moment kräver 10 genomspelningar tack vare en spelkontroll och kamera från helvetet. Seriöst, det är en ständig gissningslek rörande var man är, vart man är på väg och varför. Jag kände mig tvungen att dokumentera ett delmoment i spelet. Ett moment som också gick på tid, körde du för långsamt dog du. Tänkte att det kunde vara bra när försäkringsmännen senare undersöker mitt krossade fönster och kvarlevorna av min Xbox på parkeringen. När kameran börjar rulla är jag uppskattningsvis inne på försök nummer trettio. Det kan vara mer också...

http://www.youtube.com/watch?v=KnzirqAdWi0

Spanska Pekka på Djävulsön

Klämdag idag och det är ju inte kattskit. Har dock bara fått i mig tre muggar kaffe vilket är sjukligt långt ifrån vanlig standard en vardag. Känner mig lite ur gängorna. Med tanke på rådande kaffepris blir det fanimej dyrt att dricka motsvarande mängd på egen peng jämfört med att få betalt för det. Därför har jag tagit det lite lugnt men det känns att obalans råder så att säga. Tänkte ha en lugn och skön dag men det var ju dumt tänkt. Min bil har trätt in i någon sen trotsålder och gör allt i sin franska makt för att få mig i personlig konkurs. Batteri, tändstift, olja, spindel- och styrleder och nu senast nya däck. Men det räckte inte riktigt då framvagnen också måste ställas in. Jag tyckte att denna operation skulle utföras idag. Det tyckte inte Pekka. Pekka har en verkstad på Hising Island som tydligen skall vara top notch. Mot djävulsön gick alltså färden eller sista färden om man så vill. Kollade resväg på mobilen och kände mig säker på att jag visste hur jag skulle köra. Det var mitt första misstag. Efter Älvsborgsbron tipsade telefonen mig att jag skulle fortsätta rakt fram. Jag visste att det var fel men körde ändå på. Kul om man vill göra en sightseeing i Arendals fucking industriområde, annars ganska bortkastad tid. På väg tillbaka från Arendal hamnade jag i fel fil på grund av vägbygge vilket resulterade i en tripp tillbaka över bron. Den är fantastisk vacker så här års!

Lite extra livstrött hamnade jag efter bron vid Klippan och där stannade jag i ren protest vid Systemet med intentionen att supa ihjäl mig där på plats. Samlade dock tankarna och plockade fram den gamla hederliga bil-GPS:en. Det var mitt andra misstag. Vet inte vad GPS-helvetets problem är men den har börjat visa rutten upp och ner på nåt vänster, alltså att pilen rör sig nedåt på skärmen. Sen skojar den till det emellanåt med att switcha till något efterblivet fågelperspektiv. Den visade mig tillbaka till Hisingen men mot slutet guidade den mig genom två bostadsområden för att nå destinationen Pekkas Framvagnsservice. I efterhand en mindre optimal rutt. Men... till slut framme hos Pekkas, the place to be. Tyvärr var Pekkas inte the place to be fredag 14:20 då de stänger 14:00. Vad är det för jävla slacker-mentalitet? Fjorton? Nollnoll? Får känslan av att Pekka har mer finska än spanska rötter men det här var väl lite väl mañana mañana?

Thank God It´s fucking monday

Jag var inte medveten om att även den sjätte maj är någon slags högtidsdag men så är det tydligen. Där ligger den i alla fall inklämd mellan första maj och Kristi Flygare. Idag firar vi tydligen rätten till att köra bil, så kör för guds skull oavsett hur efterbliven du än må vara. Det är fritt fram för alla verkar det som, gammal som ung, hjärnaktivitet eller ej... En veritabel idiot-bonanza på vägarna just idag. Kul! Dagen började med att det var kö ut ur bostadsområdet, d v s kö för att ens kunna lämna hemmet. Sannolikt har ett gäng bilister haft en önskan om att piffa till färden till jobbet genom en ny rutt. Efter lite väntan kom jag i alla fall ut på vägen som leder antingen till ett stoppljus från helvetet eller till en omväg där trafiken dock flyter. Jag valde omvägen. Det gjorde även det kotlettkammade aset i Jaguaren framför mig. Det han också valde var att stanna för lite fika på det lokala bageriet. Vägen vid bageriet smalnar av så att bara en bil kan passera i taget. Jaguar-aset måste varit jävligt fikasugen för i denna avsmalnande passage väljer han att parkera på trottoaren så att halva bilen sticker ut på vägen. Antar att sekreteraren var sjuk och att han i panik tvingats nödstanna för att få några wienerbröd med sig till styrelsemötet.

Och på den vägen (tihi) har det varit hela dagen. Bilister som känner ett behov av att lämna företräde i korsningar trots att de har en helt egen fil, som har på vänster blinker under några kilometer på motorvägen och som har grava problem med att parkera. Parkering på amöba-nivå fick bli le grand final när min p-granne vid gymmet hade lyckats att parkera med däcken i min ruta. Med en VW Golf Mini. I salute you, det krävs något alldeles extra för en sån prestation.

Det har varit en märklig dag på många sätt. Människor som mailat och ringt mig med en massa dumma frågor. Stört mig. Jävligt enerverande, tror de att jag jobbar eller nåt? Jag fick dock flertalet pauser från dessa dumheter. Experimenterade nämligen med en ny Madras-curry i helgen. En egen kryddblandning som toppades med en ny kompis jag hittade på lyx-Ica i Hovås:

Sedan Sharwoods Hot Currypaste togs bort från hyllorna (era as!!!) har jag letat efter substitut. Hittade en variant som kom ganska nära i en indisk butik på Hisingen. Men Rajahs ovan is da shit. Tyvärr skapar Rajahs också en hel del shit märkte jag efter tre toalettbesök. Med det är det värt, vi har en ny vinnare och mitt liv är lite gladare.

Garbage Pail Kids

Nyheter 24 är en mysig site. Nyhetsförmedlare som själva väljer ut vad de anser vara nyttiga nyheter. Eller som de själva säger: "vem behöver fler nyheter". Inte jag i alla fall men det är ju inga nyheter ( # skoj i Göteborg). Jag har hur som helst lärt mig mycket tack vare dem, bland annat vem mannen med världens största pung är och att Libby blev porrstjärna vid 75 års ålder. Med andra ord är Nyheter 24 som en mer selektiv kusin till Aftonbladet. Idag var det stora scoopet följande:

Det hela verkar sluta fint, läkarna har sugit ut det mesta av vattnet så det är lugnt. Låt oss dock lämna Indien och byta tidsepok. Någon som minns 80-talet? Eller låt mig börja med 90-tal förresten. Reportaget fick mig att tänka på ett projekt i högstadiet vi hade, där det hela handlade om att skapa en serietidning. Jag tror att det var så i alla fall, jag hoppas att vi inte gjorde det på eget initiativ. Resultatet blev Kalle Vattenskalle och Fylle-Knut. Kalle var misstänkt likt Kalle Anka fast med vattenskalle då... Hade militärbasker, rökte cigarr och var aktiv bodybuilder. Fylle-Knut var mest full. Klassisk a-lagare och en traditionell sidekick... Kommer inte ihåg så mycket av själva ploten, bara att det var en mörk ton. Mycket dold samhällssatir. Inget lyckligt slut.

Var det något mer? Jo, 80-talet ja... Vid senaste flytten hittade jag ett gott gäng Garbage Pail Kids-kort i källaren. Det var jävligt hett ett tag, det köptes och byttes och... ja man kunde kolla på korten och så.

 Som en fräsigare variant av Pokemon, jag menar hur jävla kul är Pikachu egentligen? GPK var så poppis att det t o m resulterade i en långfilm. En gigantisk kommersielll flopp som var hatad av alla. En gåta.... Varsågod, mardrömmarna ingår i priset idag:

Spralliga holländska kor på grönbete

Idag blir det kort och koncist. Måste vila min trötta hjärna efter en överstimulerande valborg/första maj. Känner mig bränd och demonstrativ....

De tröttsamma Arla-korna kan dra något gammalt över sig. Här snackar vi frolicing 2.0. Så jävla sött. Lite som när det är dags för utelunch på kontoret...