Inlägg # 100 firas med la Chupacabra

Let the festivities commence! För att fira blogginlägg # 100 krävs något extra. Tänkte först skriva om i vilken löjlig utsträckning vi sitter i olika former av personalmöten i mitt jobb. På det gamla kontoret hade vi veckoatliga personalmöten, arbetsgruppsmöten och tvärgruppsmöten. Alla skulle helst ta två timmar och gjorde oftast det. Det är lite bättre nu. Marginellt. Men så fort man tycker något är bättre brukar skiten så att säga träffa fläkten. Därför förväntar jag mig snart ett diagonalmöte mellan tvärgruppernas undergrupper. Jag lämnade dock denna tankekedja då jag ganska snabbt började tänka på Quizzkampen, det första jag numera associerar med personalmöten.  Quizzkampen i sin tur tipsade mig om la Chupacabra, direkt översatt till getsugaren (oh ja). Så funkar mitt sinne, likt en silkesapa hoppar det kvickt från gren till gren. I alla fall, Chupacabra ser (eventuellt) ut så här:

Ovan avbildade Kolmården-reject är mest het i Mexico och Puerto Rico där den sägs attackera boskapsdjur, bland annat getter för att suga deras blod. Getsugaren är tydligen en big deal i latinovärlden, större än Bigfoot eller Loch Ness-odjuret. Där ser man...

" Den första variationen är en ödleliknande varelse, med läderaktigt skinn, eventuellt i en gäll grön-grå blandning, med vassa taggar i ryggsektionen. Denna varelse är ungefär 1 - 1, 2 meter hög, och står och hoppar som en känguru. Det finns rapporter om att varelsen lämnar en stank av svavel i dess spår. När varelsen blir rädd, enligt vittnen, så väsnas den och dess ögon blir glödande röda, vilket kan få en illamående."

Latinos säger Chupacabra, jag kallar det före detta chef... Potato, potahto och allt det där.  Som vanligt handlar det nog mer om kulturella skillnader, hur vi väljer att kategorisera företeelser. Vi har alla våra demoner. Sug min get....

Sent påkommen ADHD, pissig film och maskot-fail

Jag har alltid gillat film. Det har inte ens behövt vara särskilt bra film, det har liksom funkat ändå. Dra på en rulle, släpp taget om verkligheten för en liten stund. Vet inte hur många tusen rullar det står i hyllan, har tappat räkningen. Det jag dock har noterat den senaste tiden är en klar och tydlig brist på koncentration. Har svårt att ta mig igenom en hel film, det får vara något alldeles speciellt i så fall. Som Rambo.... eller Troll 2. Misstänker en sent utvecklad koncentrationsdiagnos, den typ som kommer efter 30.

Hur som helst hade jag köpt på mig några filmer för en månad sen varav en var Don´t Be Afraid Of The Dark från 2010. En hyfsad budget, hyggliga skådisar och sådär. Hade läst att den skulle vara sisådär men för 39 pix slog jag till. Sedan dess har den legat på tv-bänken och blängt argt på mig varje dag. Igår klarade jag inte av pressen längre så jag gav den ett försök. Fy fan... Fy fan... Varning för spoilers antar jag. Men med tanke på att det knappt är någon som läser det här samt att jag inte vill att någon skall behöva lida lika mycket som jag så spoilar jag gärna. Familj (Guy Pearce, Katie Holms och någon barnskådis) flyttar in i en gammal mansion. Otäcka saker börjar hända. Och då syftar jag främst på manus och skådespeleri. Det hela går i alla fall ut på att det bor små demoner i huskällaren. Eller vättar kanske det var. Ja, vättar.... De gillar barntänder (såklart) och viskar läskigt genom ventilerna. Det första jag hakade upp mig på var att de talade väldigt bra engelska, ett språk de uppenbarligen föredrar då de även pratade engelska när ingen annan var i närheten. Känns jävligt o-vättigt så att säga. När man efter en plågsam halvtimme eller så till slut får se dem... tja. Mer söta än läskiga. Lite gråluddiga och goa springer de runt på jakt efter.... barntänder antar jag. Så håller det på under 95 minuter. Sen bryter Katie benen och dras ner till vättarnas grotthäng. Guy ser lite ledsen ut men tar det hela med ro. Han och dottern flyttar ut ur huset och i slutscenen viskar Katie genom ventilerna med sina nya vätte-homies. Makes. No. Fucking. Sense. Ok, de var demonvättar som bott under huset sedan urminnes tider. Skött sig själva och uppenbarligen inte varit så förtjust i människor. Katie (människa) knäcker de på mitten, drar ner till underjorden och vips är hon sen en del av deras gäng? Snark. Filmen får 1 kycklingben av 5 möjliga.

För att göra detta inlägg än mer osammanhängande vill jag avsluta med maskoten för Barnens Hus, betydligt mer otäck än vättejävlarna (snygg koppling va?):

Alla kan ha en dålig dag men man behöver ju inte överdriva som min gamla körskolelärare sa... En röd superman-elefant med läppstift. Notera även elefantens pupiller på omslaget för "fiberpennorna". Att boffa färg är inte bra, varken för röda elefanter eller dess skapare.

Kvalitet med OCD

Min kära kollega gör sin sista dag imorgon. Off and away mot grönare betesmarker. IQ-nivån på kontoret sänks ytterligare. Bistra tider, bistra tider... Jag fick dock en avskedsgåva från rehabvärlden:

Visste inte att det fanns ett OCD-magasin, gjort av maniska människor för maniska människor. En gedigen korrekturläsning lär inte vara ett problem i alla fall:

- Dennis kör korren, han har en jävla hang up på korrekt grammatik. Är som en maskin, går igenom allt om och om igen, lämnar inget åt slumpen.

- Perfekt! Och Britta kan köra månadens testartikel, denna gång kör vi ett inslag om dörrhandtag...

Något sånt. Tänk bara, med rätt person på rätt plats kan ju vilken verksamhet som helst kvalitetssäkras å det grövsta. Det blir en del pusslande för HR-avdelningen men när väl grundarbetet är gjort är det smooth sailing som gäller.

Orsaken till att jag glatt skämtar om ämnet beror på att jag själv sannolikt kan diagnostiseras med OCD.  I vilken grad vågar jag inte uttala mig om men friskt är det i alla fall inte. Skojar man om något som man själv upplever är det väl ok eller? Hur som helst litar jag inte på min spis. Det är en lömsk jävel. Kollar så att plattorna är avstängda en orimligt lång stund innan jag kan gå hemifrån. Och med orimlig menar jag... ORIMLIG. Rädd för att spisen skall gå igång spontant så fort jag tar blicken ifrån den och lämnar hemmet. En lågoddsare men ändå... Tänk om. Mina vattenkranar måste också kontrolleras, tänk om en av dem skulle få för sig att börja rinna och orsaka total översvämning? Ytterdörren skall vi inte prata om, den är nog inte låst trots att den låser sig själv när man stänger den. Inte friskt men kanske inte heller klinisk OCD. Kanske inte får vara med i klubben. Än.

Victor Marx - en riktigt go gubbe

Youtube känner mig... Y vet vad jag gillar och kommer (nästan) alltid med bra förslag på vad jag skall kolla på. Ikväll var inget undantag. Y ville att jag skulle bekanta mig med Victor Marx och mitt liv är nu betydligt rikare. Victor är (bland annat) bra på att avväpna folk som hotar honom med pistol.

Nog fan är han snabb alltid... Efter att ha läst på lite visar det sig att Victor är gammal marinkårssoldat, utbildare inom Navy Seals, kampsportsexpert deluxe och så vidare. Lite som Steven Seagals goda tvillingbror från ett alternativt universum. Allt gott så långt. Därefter börjar det bli intressant. Hans minibiografi ser ut såhär:

"Born to an absentee father who was a pimp and a drug dealer; who didn't claim him as his own child, Victor Marx was left for dead in a cooler by a child molester at the age of 5 in the deep South. By the time he was a teenager, Victor endured abuse from several step-fathers, attended 14 different schools and lived in 17 different houses. He was doing drugs in an effort to escape the emotional pain of his childhood. As an adult, Victor was diagnosed with mental illness and post-traumatic stress disorder."
 
 Heavy shit... Även om jag har seriösa issues är den liksom svår att slå. Hur som helst fann Victor gud 1986 och driver numera en kristen välgörenhetsorganisation. Förra året kom även "The Victor Marx Story". Trailern vittnar om en halvtaskig dokumentär som ingen tycks ha sett enligt Imdb. Postern ger dock mindre dokumentära vibbar:

Tja...

Mystiken tätnar ytterligare efter att ha sett nedanstående klipp som är hämtat från dokumentären:

Jag vet inte hur jag skall sammanfatta det hela... Mer än att Mr. Marx snabbt har nått status husgud i det Kycklingbenska hemmet. Hur den än ligger till verkar han göra en hel del gott genom sin stiftelse. Mer än de flesta kan skryta med. Inte illa.

Snart dags för ett nytt avsnitt av långköraren; skratt utlovas

Bara dryga nio timmar kvar tills komediserien fortsätter och det känns tryggt. Vi människor är vanedjur trots allt. Bekant är bra. Bekant är tryggt. Snart kör vi igång igen och allas våra favoritkaraktärer är tillbaka. Några av dem är tyvärr rätt överspelade, lite larger than life så att säga. Men men, allt för komikens skull. Dags att förbereda sig för X antal timmar av både ofrivillig och frivillig humor, allt sänt på arbetslivets prime time... Frågan är hur många säsonger det krävs innan publiken tröttnar?

Fejk-dokumentär...?  Oh nej.

Brist på HR men gott om annat

Det har inte blivit så mycket HR-snack som min bloggrubrik vittnar om. Handlingsplanerna lyser också med sin frånvaro. Istället har det blivit en massa annan nonsens men det speglar ju livet i stort så jag antar att det är ok. Regnet däremot, det är alltid närvarande. Orkar inte byta namn, blogghelvetet får heta vad det heter... Kanske får jag för mig att skriva mer om HR:s bastard till bror; bemanningsbranschen. I så fall är det ju praktiskt om bloggnamnet speglar det. Anpassa innehållet efter titeln istället för tvärtom. Flott. Skit samma, det är jag som skriver så jag bestämmer.

Istället kan jag konstatera att 6:an kör Star Wars Episod 3 utan reklam. Detta som kompensation för att de fuckade upp visningen i torsdags. Istället visade de Terminator; en textremsa deklarerade att 6:an hade problem med ljudet och inte kunde visa SW. Åh, så synd. Terminator istället för Star Wars, sannolikt den mest löjligt överskattade och fåniga filmserie som har producerats. Som att kolla på Days Of Our Lives fast i rymden. De tre sista (första) delarna är hysteriskt dåliga med skådis-insatser i paritet med en utställning trämöbler. Och... jag lägger ingen finkulturell värdering i detta. Jag är uppvuxen med de skräpigaste 80-talsfilmerna ni kan tänka er och älskar dem fortfarande. Rambo är husgud i detta hem FFS... Men Star Wars... blä.


 Låt oss avsluta dagens session med...tja...detta?

Har tyvärr inte sett The Room men detta skall snart åtgärdas. Huvudrollsinnehavaren är ju bara för fantastisk, som ett kärleksbarn mellan Jean-Claude van Damme och Christopher Walken. Stod tydligen för manus och regi också. Inte Walken, kärleksbarnet alltså...  - Oh, Hi Mark.

Jag dör...
 

Lost - pusselbitarna börjar falla på plats

The day of illumination har kommit antar jag. Himlens stjärnor har konvergerat, lämlarna tågar utför klippan, den tunna linjen mellan fiktion och verklighet har suddats ut... 1 000-bitarspusslet som alltid saknat ett par bitar kanske kan kompletteras. Kanske....

Jag har varit inne på det i ett tidigare inlägg. Snuddat vid vad som måste vara sanningen, förblindad av självklarheten i vad som måste vara den enda möjliga förklaringen. When you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth...

Det är inte kebabmamman Wallquist som är fast på Lost-ön. Det är jag. Givetvis. Wow-faktorn är stor... Större än när Bruce fattade att han var ett spöke eller när Leo kom underfund med vad som försiggår på Shutter Island. Smiley-koden på Wallquists blogg är de facto ingen kod, det hela handlar bara om ett sanslöst missbruk av ikoner. Den fick dock sent omsider upp mina ögon för verkligheten. Det är jag som är fast på Lost-ön, måndag till fredag, utan möjlighet till flykt. Den så kallade fritiden är bara på låtsas, ett listigt trick för att bibehålla illusionen om frihet. Allt stämmer på ett oroväckande tydligt sätt när väl ögonen är öppna. Moment som måste upprepas, surrealistiska inslag som aldrig får svar och skumma karaktärer med oklara motiv. Istället för att trycka på en knapp för att återställa räkneverket (så att ön inte skall sprängas) tvingas jag trycka på knappar i vårt efterblivna administrationssystem. Om och om igen. Ingen vet vad som händer om knapparna inte trycks in och ingen vill egentligen veta. Istället för sektmöten har vi personalmöten. Skillnaden är försumbar, vi tillber olika gudar men båda är falska. Surrealismen är i båda scenarion extremt hög, ingen vet vad som skall komma härnäst, bara att det kommer att bli ändå dummare. Manusförfattarna make it up as they go along utan några emotionella band till karaktärerna. Jag sökte mig bort från ön under en tid men återvände. Var tvungen att återvända. Ingen lämnar ön. Det är förutbestämt...

Hur allt hänger samman i Lost är i slutändan öppet för tolkning. Limbo, sanning, alternativa tidslinjer, whatever. Jag misstänker dock starkt att planet kraschade rätt ner i kontoret den där dagen i januari 2010.

Årets kontorsdrama # 2 - Crisis averted!

Räds icke kära medmänniskor och läsare! Stämpeln är redan back in business och gör det den göra bäst; stämpla som om det inte fanns någon morgondag! Det visade sig att den tekniskt sett inte ens var borta utan befann sig i ett angränsande rum.

Rejoice! All is well.

Ingen krisplan behövde initieras. Administratören blev aldrig inblandad och någon beställning (om det ens hade varit möjligt vill säga) behövde göras. Framförallt behövde ingen riskera att skada sig genom att försöka tänka ut någon idé om hur problemet kunde åtgärdas. Snöbollseffekterna hade ju kunnat bli oöverskådliga. Lyckoruset väntade såklart inte på sig, för att fira stämplade vi loss som tulltjänstemän på amfetamin hela dagen lång. Och nej, jag jobbar inte på tullverket. Det var en liknelse.

Årets kontorsdrama # 2 - delrapport 1

Jag vill börja med att säga välkommen till min värld. Kliv på, stäng dörren och slå er ner. Skulle ni trivas.... kul men det är högst osannolikt. Jag har försökt i flera år utan framgång. Dagens jobbkris sammanfattar det hela på ett praktfullt sätt:

Från: Berit
Skickat: den 17 april 2013 16:03
Till: Kontoret
Ämne: STÄMPELN PÅ NEDERVÅNINGEN BORTA!

Ankomststämeln vid disken på nedervåningen är borta!

Någon som sett den?

Någon som har en idé vad vi gör om den inte kommer till rätta?

Hälsningar

Berit

Det är sådana här vridna och sjuka stressmoment vi har att hantera i tjänsten. Vad göra, vad göra? Meddelandet gick ut sent på arbetsdagen så hann inte se om det var någon kollega som satt inne på information i ärendet innan jag gick hem. Det är alltså i skrivandets stund även oklart om någon har en idé om vad som kan göras om stämpeln ej återfinns. Själv har jag ingen idé i alla fall, det är ett som är säkert. En stämpel är ju inget man ersätter hur som helst. Det skulle ju innebära att man måste be vår administratör beställa en helt ny och att den sen skulle behöva skickas (per post antar jag) till oss och att vi sedan... Nej, det är inte realistiskt... Det känns alltför förhastat att i ett så tidigt skede börja fila på åtgärdsplaner, prio måste ändå ligga på att återfinna stämpeln. Jag vet inte, allt känns jobbigt och förvirrat. Måste sova på saken och hoppas att morgondagen erbjuder en lösning.

Mad Men säsong 6 - The doorway

Efter tio månaders uppehåll var det alltså dags för säsong 6 att äntra TV-tablån. I vanlig ordning visste ingen förutom Mr. Weiner & Co något om innehållet. Levde säsongspremiären upp till förväntningarna då? Förvisso en nästintill retorisk fråga men ändå... Svaret är ja. Säsongspremiären fick lite kritik för att vara händelselös men jag har rätt svårt för att förstå synpunkterna. Det har ju knappast varit en serie med högt tempo sedan starten, framförallt inte i början av säsongerna. Det handlar istället om att sätta tonen, att lägga upp inför kommande avsnitt. Själv upplevde jag en och en halv timme av världens fortfarande bästa TV-drama. Punkt och slut. Att temat för dubbelavsnittet (och säsongen?) var döden är knappast något de lärda tvistar om men tematiken var klar intressant.

Introt från Hawaii; Don läser Inferno under tystnad, röker på och agerar spontan vigselförrättare åt en soldat han stöter på i en bar. Introt utspelar sig som någon slags limbo, ett tillstånd mellan två världar eller kanske mellan två identiteter. Tema: död fortsätter avsnittet igenom; portierns hjärtattack, begravningsakten för Rogers mor och Dons mindre lyckade suicide-pitch av Hawaii-resorten för att nämna några scener... Subtila hints blandas med mindre subtila dito men helhetsintrycket är som vanligt superbt; sängen är bäddad för ännu en intressant säsong. De andra sidospår som utspelade sig under premiärens dryga 90 minuter var också välskrivna och vackert genomförda. Inblicken i Roger Sterlings känsloliv, där hans break-down för första gången visar oss en mer bräcklig sida hos karaktären var rörande. Bettys ghetto-sightseeing tillförde kanske inte överdrivet mycket till handlingen men bygger tillsammans med hårfärgningen och rapey-rapey dialogen (WTF???) upp och förstärker hennes mörkare sidor. 

Övrigt vi fick ta del av samt en sammanfattning:

Det går bra för Peggy.
Pete har polisonger
Många reklamare odlade skägg i slutet av 60-talet.
Betty pratar rape (återigen: WTF Betty?!?)
Don livskrisar rejält.

Replikskiftet i slutscenen efter att vi får veta att Don återigen är otrogen summerar det hela på ett passande sätt:

- What do you want for this year?
- I want to stop doing this...

Inte bara sluta med otrohetsaffären, sluta med allt.

Klassisk Draperiansk grubblar-pose

Veckan i bilder - Trafikvett, bensinförvirring och världens undergång

Jag vill hemskt gärna välja det första alternativet. Tänk vilken vacker värld det skulle vara. Tills den dag man plockar upp John Ryder då. Bra rulle förresten... Alternativ 3 kommer på andraplats, fan vad gött att bara bränna på när bussen skall svänga ut. På det sättet finns det ju också en chans att man erbjuder någon av resenärerna skjuts en bit i alla fall.

Ingen stor grej kan tyckas men varför? Miles? Miles? Hur jävla dumt får det bli... Blyfri vittnade ändå om innehållet i produkten som erbjöds. Nu tycker Statoils branding-team att vi skall tanka miles. Miles? Om ni nu skall döpa om bensin till en längdenhet, kanske ni kan använda en som faktiskt används där ni är verksamma.  Nä, jag vill inte tanka era jävla miles... Miles?

Gah... tack internet. Och tack till mig själv för att jag (med grav araknofobi) läser artiklar som 5 Monster-Sized Versions Of Bugs That Will Haunt Your Dreams. Storleksmässigt som en större middagstallrik, bor i grottor (nej, inte fiktiva Stephen King-grottor) men gör ibland house calls som synes ovan. Kallas the Giant Huntsman. Såklart.

Orala hamstrar och dirarrékaniner

Ännu en dag, ännu en dollar som man lite skämtsamt brukar säga. Arbetsdagarna denna veckan började dock kännas lite tunga och repetitiva. Behövde en ny utmaning på jobbet så jag laddade ner Quizkampen. Det är lugnt, vi har lagt det som en aktivitet i min utvecklingsplan så det är inga bekymmer. Its all good in svenska statens hood. Har dock några kommentarer...

... t e x om ovanstående räknas som allmänbildning och vem som kom fram till denna breakthrough inom hamsterforskning? Rätt svar är 12 förresten. 12 hamsterungar i käften. Är detta verkligen ett obestridligt faktum? Borde det inte finnas en hamster-individuell aspekt att beakta också? Jag tänker på kindpåsestorlek, dagsform, storlek på hamsterkidsen o s v... En deep throat-hamster lär lätt kunna få in 18 ungar i käften.  Gillar inte såna här frågor... Rätt skall vara rätt.

Inte nog med det. Som straff för att jag inte köpte app-jäveln får jag detta slängt i ansiktet efter varje runda:

Skulle vilja stoppa något i Snurres jävla kindpåsar. Där sitter han i en pöl av avföring och försöker snärja en att ladda ned både hans äckliga candy crush-app och Quiz-appen bara för att man skall slippa se eländet. Utnötningsprincipen... Vanlig under tortyr. Men vi lär ändå ses imorgon bajs-kanin... Jag är tröglärd.

Ferretgate

Hua je... Nyheter24 rapporterar om en stark kandidat i kategorin "årets entreprenör". En man i Buenos Aires sålde helt ogenerat fejk-pudlar till några stackars hundspekulanter med begränsad koll på djuranatomi. Vad som var fejk med hundarna? De var de facto illrar på anabola... Företagsamt får man ändå tillstå. Iller-mannen hade fött upp mårddjuren på anabola steroider och dopat skiten ur de stackarna. Detta för att kunna sälja dem som pudlar för en tusenlapp. Låt oss bryta ned affärsplanen:

Inköpspris för en iller: 500 kronor st.
Kostnad för iller-anabola och illerpälspermanent: Oklart.
Försäljningspris för en illerpudel, en s k puller: 1 000 kr
Vinstmarginal: Begränsad.
Övriga faktorer att beakta: Tidsåtgång för doping/pälsvård, etiska och djurrättsliga aspekter, polisiära åtgärder med mera.
Beslut: Grönt ljus

"Försäljaren hade även behandlat illerns päls för att få den mer fluffig" No shit

Kebabsorg, en solglimt och lite Mad Men

Skrev tidigare om lyckoruset över att ha hittat kebabmammans nya blogg på loppi. Trodde först att det var slutbloggat men hon hade bara dumpat minbebis för den lite hippare loppi-portalen. Men säg den lycka som varar länge... Nu är det lika dött där som det var på den första bloggen. Inget nytt sedan den 23:e mars. Bytt sajt igen? Bannad p g a våld mot språk? Annan orsak? Det var då själva fan säger jag bara...

Nåja, efter att jag lyckats samla mig något så när (och googlat på stödgrupper för folk med grava hang-ups) sprang jag på denna tröst mitt i allt elände: Palle Pallquists blogg. Rätt kul ändå...

Har inget annat idag, got no game... Så vi kör några goa quotes för att peppa till lite extra inför sjätte säsongen av Mad Men, premiär i Amärikat imorgon. Över och ut.

Only god forgives

Jahapp... Då kommer här ett hyllande inlägg, utan sarkasm eller någon baktanke. Tror att det är andra inlägget av typ 85. Passa alltså på att insupa det i all dess korta härlighet. Det är sällan skådat att jag inte ifrågasätter eller klagar på något. Alla har vi våra akilleshälar antar jag...

Idag släpptes en trailer för Nicolas Winding Refns kommande mysrulle Only God Forgives. En form av quasi-uppföljare till 2011 års bästa film: Drive. En underbar liten pärla som balanserat blandade det som gör film till en så vacker konstform: autistisk hjälte, 80-talsestetik, fräna bilar och övervåld. Ryan Gosling är tillbaka i huvudrollen och det hela ser ju rejält smarrigt ut: "A Bangkok police lieutenant and a gangster settle their differences in a Thai-boxing match".

Nuff said. Wanna fight?