En klassisk comeback

Efter tre dagars semester har jag kommit fram till att jag gör mig bäst ledig. Kommer mer till min rätt på det sättet. Funderar därför på att iscensätta en plan för att bevara nuvarande tillstånd. Eftersom jag som statstjänsteman är omöjlig att ge kicken ger det mig ett gott spelutrymme. Bedömningen är således att min plan är genomförbar på gränsen till vattentät. Det handlar bara om att justera den berömda skade/nytta-ration. Med detta menat att med alla möjliga medel påvisa att jag gör mer skada än nytta på jobbet jämfört med att vara hemma. Det kan ta lite tid och måste sannolikt ske i etapper men det är ok. Jag är tålmodig. Timingen måste också vara rätt så att det inte finns någon möjlighet till strafförflyttning till Perstorp eller liknande. Det vore inte bra för mig eller för Perstorp. Skåne alltså... Fyfan. Om förflyttningsmöjligheter dock är uteslutna finns det bara ett alternativ kvar: arbeta hemifrån. Tillkommer gör en tyst överenskommelse där båda parter vet att inget arbete kommer att utföras men att lönen även i framtiden kommer att trilla in på kontot. Jag tror hårt på detta. Jag är en belieber.

Det där var bara lite lösa tankar, nu till det viktiga. Idag var dagen för en sen men storslagen comeback inom golfvärlden. Nio hål på korthålsbanan är avklarade. Efter en kort men intensiv satsning (tre tillfällen) för + tio år sedan är jag nu back in business. Förra satsningen bestod av en till början naturlig fallenhet för spelet som därefter snabbt övergick i misär. Efter många missade slag fördömde jag golfen till helvetets sjunde cirkel men idag välkomnade golfvärlden mig åter med öppna armar. Jag var i mitt esse. Det var poesi i rörelse. Det viskades på klubben: Underbarnet har återvänt. En late bloomer med en makalös talang. Måste ha sålt sin själ till Satan för att kunna slå så perfekt... En pro på klubben frågade hur jag kunde vara så bra på allt jag tar mig för. Nu får vi inte ens ha golfen ifred. Så sa han. Mitt huvud är en spännande plats att besöka är väl kontentan.

Fick precis chatledes höra att det finns en miniäventyrsgolf i Slottsskogen. Festligt! Det däremot kräver ett eget inlägg. Minst ett.

Omslaget till EA Sports kommande storsäljare

Baby on board

Efter att nyligen ha sneglat på ämnet bildekaler känner jag mig idag tvungen att utveckla resonemanget. Låg idag efter en seg jävla VW som käckt deklarerade att det fanns ett spädbarn ombord genom en baby on board-skylt. Låg såpass nära att jag såg att det inte alls fanns något barn ombord så redan där var det fel. Är det inte lag på att ta ner en sån skylt de gånger fordonet är barnlöst? Jag tror det. Lite som en övningskörnings-skylt. Hur som helst ställer jag mig alltid frågande till hur jag skall förhålla mig inför ett sådant statement? Det är inte så att jag precis hade tänkt ramma skiten ur bilen, preja den av vägen och möjligen skjuta hål på däcken men att jag plötsligt hejdar mig när jag ser skylten. Ah, baby on board.... Du klarar dig idag nazi-car, jag ger mig på bilen utan dekal. Jag hatar bildekaler. Jag hatar de som försöker uttrycka hur sköna personligheter de har genom att inhandla en bildekal. Det enda personliga du uttrycker är att du är dum i huvudet. Ett exempel: "Du blev precis omkörd av en tjej". Den har vi alla sett.

1) Nej, jag blev precis omkörd av en idiot. Kön har inget med saken att göra.
2) Kul att vi alla kan hjälpas åt att cementera könsrollerna lite extra.
3) Jag har svårt att tro att du precis körde om mig. I så fall körde du väldigt fort. Hade du även en baby on board-dekal är du grymt oansvarig. Fy!

Nog om det. Över till ett snabbt filmtips då jag tillbringat början av semestern med att komma ikapp lite. Eller tips och tips...  Texas Chainsaw Massacre 3D. Tyvärr hade jag bara råd med två dimensioner men det var nog lika bra för här snackar vi sörja.  Jag gillar verkligen originalet från 74. Inte för att den är otäck eller chockerande utan för att den är så fantastiskt rolig. Sköna rolltolkningar både högt och lågt där Franklin lätt hamnar högst upp på prispallen. De otaliga uppföljare/nytolkningar låter jag med all rätt ligga begravda. Förutom nyinspelningen anno 2003 som faktiskt är underskattad är de andra riktigt risiga. Men det finns ju grader i helvetet som bekant... 3D-sågen tar vid direkt efter händelserna i originalet och hoppar sedan till nutid. Vad det gäller plot holes har jag aldrig skådat något liknande. Skall väl varna för ytterst grova spoilers här men ingen kommer att se skiten ändå. Det börjar inte bra när huvudrollsinnehavaren som i filmen föddes 1973 år 2012 är runt 25 år gammal. Grymma gener. Hon och hennes puckokompisar åker till Texas då hon fått reda på att hon ärvt ett hus av sin riktiga mormor (adoptivbarn FTW). På köpet får hon en sur Leatherface som bor i källaren. Hennes advokat kände inte för att nämna den detaljen vilket var lite visset. Leatherface blir stressad av allt spring i huset och dödar alla. Hennes polare försöker strax innan att skjuta honom efter att ha yttrat den odödliga one-linern "Welcome to Texas motherfucker!". Vadå välkommen? Han bor ju för fan i Texas, det är dem som är på besök. Just det, arvtagerskan hittar sin ruttna mormor på övervåningen innan LF släpps lös men detta nämns inte mer. Den ensamma polisen som kallas till huset för att undersöka allt ståhej skiter i backupen och väljer istället att streama sin rundvandring i dödens källare till polischefen i byn. Efter att ha stött på 50 styckade lik yttrar han "Im gettin a bad feeling here". På slutet blir hjältinnan kompis med kusinen Leatherface då de trots allt är släkt. På riktigt. Att han slaktat alla hennes kompisar, halva världen och även försökt att stycka henne hela filmen igenom är tydligen water under the bridge. Slut.

Fan, den var nog inte så dum ändå såhär i efterhand...

Franklin gjorde det bättre. Nej, bäst.

Allmänheten varnas

Apan Totte hade underhållit Sverige under många år fram till den där dagen för tre år sedan. Den dagen då en mörkklädd gestalt bröt sig in i logen och bytte ut Totte mot en kopia från Gekås. Totte var ju knappast unik i sin design och switchen gick obemärkt förbi ägaren. Apa som apa. Ingen skulle märka skillnaden och så blev det. Publiken har även de senaste åren njutit av Tottes stolligheter men... den riktiga Totte har varit någon helt annanstans. I samma veva skedde även ett inbrott i TV 3:s arkiv. Inget av värde stals. Trodde man. Ingen märkte att en grön och äcklig filtgroda saknades från det dammiga arkivet.

En undangömd forskningsanläggning djup begravd i Årjängs urberg. De tyska forskarna är nära sitt mål efter tre års oavbrutet arbete: Ap- och grod-DNA har kombinerats. Sjuka splicing-experiment har utförts. Forskarna hade även tillgång till DNA-prover från Hitler och en honungsgrävling men de kom fram till att detta snarare skulle reducera effekten och motverka målet: Den mest ondskefulla buktalardockan världen skådat. 50 % Totte, 50 % Skurt. 100 % ren ondska. Tyskarna kan sina grejer.

Men något gick väldigt snett. Kodnamn: Totturt rymde. Trött på gen-splicing. Trött på minnen av åratals hård fisting. Trött på att vara någons nickedocka. Med ett hämndbegär större än hålet i hans röv är Totturt nu fri med ett mål i sikte: Världsdominans. Forskarna vet detta genom att ha funnit kodade anteckningar i Totturts cell. En lista med tre punkter som kommer att krävas för att uppnå målet. Än så länge har de bara lyckats avkoda den första punkten. Det enda som stod var Twitter och @Totturt.

Dead or alive. Preferably dead

Kräkfest

Grisarna svävar majestätiskt högt upp i himlen, dagens outfit i helvetet är termobyxor och alla kråkor är numera vita. God lunch. I Mölndal. All bets are off om man säger så. Ämnet Mölndals matkultur har i detta forum dryftats inte bara vid ett utan vid två tillfällen. Lunchutbudet är i paritet med Lilla Edet om inte värre men igår... igår tändes det en gnista hopp. Likt en blomma som tränger fram ur asfalten sticker Fiskhallen ut i Mölndals "centrum". Fantastisk goda fiskrätter och det fanns t o m en rågad skopa "we give a shit" med hänsyn till inredning och presentation. Och pris i och för sig. 95 spänn för en lunch i Sveriges svar på Kandahar. Men men, beggars can't be choosers. Samtalsämnet under lunchen var dagen till ära maginfluensa. Fick en underbar semester-kräkis återberättad för mig vilket fick mig att vandra lite längs memory lane. Det är en speciell känsla den stund kroppsfunktionerna ger upp helt inför ett virus. Förkylning och feber i all ära men det är lite mer dramatik över en kaskadspya samtidigt som röven exploderar. Kroppen är i samklang med sig själv, synkar de utgångar som finns och tömmer. Aggressivt men med en slags fysiologisk panache. Det är något Fritzl-misäriskt med att vara fånge i sitt eget badrum med spyor och diarré som enda sällskap.

Det hela utspelade sig en ödesdiger vårdag för ett par år sedan. Platsen var Scandinavian Photo i... Mölndal. Min f d och tillika fotograf skulle hyra några objektiv inför ett bröllop hon hade fått i uppdrag att fota. Bröllopet ägde rum dagen därpå. Påpassligt hade hon fått något överaggressivt magvirus med inkubationstid på dryga fem minuter, vilket bröt ut på väg till butiken. I första skedet inte genom kräkningar utan som i massivt illamående och i princip total förlamning. När vi var framme låg hon totalt däckad i baksätet och kunde knappt röra sig. Det hela blev obehagligt på många sätt. Folk som gick förbi parkeringen stannade och undrade oroat om allt stod rätt till. Jag kände deras misstänksamma blickar scanna av mig. Jag lutad genom fönstret på bakdörren och hon kollapsad och halvdöd liggandes i baksätet, stönandes och med osammanhängande tal. Väntade bara på allmänhetens samtal till polisen om en pågående drogning/kidnappning i Mölndal. Jag fick till slut hämta objektiven efter att även butikspersonalen kommit ut och frågat vad som försiggick på deras kundparkering. Feberyr hotade min f d med att JAG var tvungen att fota bröllopet om hon inte blev bättre. Den gemensamma ångesten sköt i höjden där och då. Även till kraftigt reducerat pris kan jag inte rekommendera mig som bröllopsfotograf. Panikslagen kväkte jag ur mig att hon fanimej fick se till att bli bra. Och snabbt. Väl hemma fick hon sprinta upp för trapporna och på väg upp möta grannens hej med en minispya. Sedan kräkfest hela kvällen. Men dagen därpå var det osannolikt nog bättre. Jag slapp sabotera bröllopsdagen. Tack och lov.

Good times, good times

Middag avklarad, det blev kyckling idag. Jag gillar kyckling. Ibland äter jag annat också, som köttbullar eller köttfärssås och spaghetti. Men idag blev det kyckling. Det var gott. Nu skall jag kolla på en film tror jag. Mysigt! Sen blir det till att sova lite. Imorgon kommer jag att lägga upp lite bilder på den muffins jag beställde på Expresso House. Åtta Instagrambilder blir det, kanske nio beroende på vinklar och ljussättning.

Jag känner mig lockad att skriva på sättet ovan. Det verkar så lätt och skönt; att bara dokumentera exakt vad som händer. Som en myriad av meningslösa snapshots från vardagen. Det är så jag alltid har betraktat bloggandet som fenomen. Undrade förr i tiden vad i helvete mitt ex höll på med när hon satt med sin blogg. Höjden av meningslöshet liksom. Nu förstår jag det hela och jag förstår även att hon gjorde det bra. Så förlåt. Att jag orkat hålla liv i denna sida ett år ligger alltså i paritet med månlandningen. Det är så ironiskt att det blir precis det motsatta; förväntat.  Det finns två vägar att attackera skrivandet på och det är fascinerande vad bloggare känner för att dela med dig av. Antingen unnar man sig själv en ordentlig skallfraktur och går in i Memento-mode. Lägger upp samma inlägg om och om igen courtesy of ett sabbat närminne. Andra alternativet är att skriva om något lite provocerande ämne. Du behöver inte kunna något om ämnet eller ens stå för de åsikter det berör. "Idag har jag läst en artikel om Sverigedemokraterna och ett av deras förslag. Skall nog läsa på mer om deras politik för de verkar ju rätt vettiga". Publicera och vänta på reaktioner medan du skitnödigt sitter och fnissar över hur provocerande du är. Tihi.

Är osäker på vad nedanstående har att göra med inledningen då jag har skrivit detta inlägg från och till under några dagar. Det fanns nog någon tanke från början men den är borta. Det är varmt och jag är trött ok? Jag behöver ha ledigt. Träffade hur som helst en gammal studiekompis från Handels i veckan. Var på Sverigebesök då han har bott i Kina de senaste sex åren. Startade ett företag där och jobbar nu på reklambyrå med några av de största bilmärkena som kunder. Jag summerade samtidigt vad jag hade gjort de senaste åren:

Brutit upp från en tolv år lång relation
Flyttat på måfå
Börjat på nya jobb vilka jag har hatat
Slutat på jobb jag har hatat än mer under omständigheter värdiga David Lynch
Lagt en stabil grund för en framtida alkoholism
Undrat hur gott kaffet i Twin Peaks verkligen var. Överdrev Dale Cooper?
Grekiskt filosof-grubblat på vad fan jag skall göra med mitt liv
Kommit fram till 100 varianter på affärsidé för att kunna starta eget
Förkastat 99 av ovanstående
Återutvärderat 99 av de förkastade affärsidéerna
Konstaterat att jag är bättre på att komma på affärsidéer än att faktiskt genomföra dem
Även konstaterat att jag måste ändra på ovanstående fakta och faktiskt göra något åt saken

Jo, kaffet var säkert så gott. Eller? Jodå... 

Superheroes fo real

Kunskapskanalen levererar som vanligt. Insprängd mellan "Min Omättliga Tonårsdotter" och "Världens Museer" hade de igår tryckt in en riktig pärla. På riktigt alltså. HBO-dokumentären Superheroes var ett gediget dokument över en tid där vår våldsamma värld kräver människor som tar sitt ansvar. Som steppar upp och rövknullar brottsligheten i USA. Riktiga superhjältar. Verkliga superkrafter är ett plus men inget krav. Faktisk träning/utbildning inom brottsbekämpning är också ett plus men sannerligen inget krav. Dokumentären berörde vanliga amerikanska medborgare som tagit på sig rollen som superhjältande brottsbekämpare. Vanliga är kanske en något flyktig definition i sammanhanget. Människor (som jag) uppvuxna på serietidningar och pizza med en eller flera diagnoser är kanske en bättre beskrivning. Det var hur som helst intressant att få följa deras brottsbekämpande vardag och framförallt deras syn på världen och sig själva. Med fightingkunskaper motsvarande min slöjdlärare i sjuan patrullerade de USA:s gator på nätterna. Letade efter brott att hejda och bus att piska.

Min slöjdlärare var ett as förresten. Urban hade skepparkrans och toupé och bedrev en privat hatkampanj mot mig. Han var visst inte nöjd med det knivställ jag i min anletes svett hade snickrat ihop under en termin. "Du har ju varit här så du får en etta i betyg men jag vill egentligen ge dig ett streck". Så sa Urban. Ni läsare som hade träslöjd vet att det fanns såna där fräna slangar ovanför bänkarna som man kunde suga upp sågspån med. En i parallellklassen sög en dag upp Urbans toupé med en sån slang. Urban fick vad han förtjänade, den jäveln. Nåja, tillbaka till huvudspåret.

Det gick väl sådär med den faktiska brottsbekämpningen, konfrontationerna uteblev liksom under den tiden de filmades av HBO-teamet. Men vilket gött gäng det var ändå.

Master Legend (far left) var synsk, hade supersyn och var övermänskligt snabb. Det han gjorde under den tiden vi fick följa honom var att dricka öl och försöka ragga tjejer. Han hade något vapen också, "The Iron Fist". Jag lämnar det därhän. Det mest skarpa läge de hamnade i var en demonstration i en park där de försökte jaga bort knarklangare. Jag såg inte några knarklangare i närheten så jag antar att de lyckades. I detta skede fick hur som helst "The Camera Man" ta lite plats. Jag vet fortfarande inte om de menade Camera Man som i "The Amazing Camera Man" eller om han bara var den som filmade. Han verkade liksom höra till gänget men var klädd i t-shirt och shorts. Om det var hans superhjälteroll känns det lite som en nitlott jämfört med Mr. Extreme, Master Legend, Zimmer och Vigilante Spider.

Kåvepenin-mannen

Jahapp. När man tror sig ha sett det mesta visar det sig att... man inte har det. Människors tankar och beslut upphör aldrig att förvåna. En examen i psykologi och ett antal års arbete med människor hjälper inte i vår galna värld. Människan är oförutsägbar och gör i grund och botten oftast dåliga beslut. Jag har beviset:

Tyvärr en dålig bild så låt mig förtydliga tröjtexten: Kåvepenin. Vad är det för fel på folk? På riktigt alltså. Hur går beslutsprocessen till när man står där och skall välja dagens klädsel? Skall jag ta en skjorta idag? Nej, känner mig lite mer lös och ledig... En Piké kanske. Nej, inte idag... Decisions, decisions. Fan vad svårt. Vänta lite förresten, jag kör på min gröna kåvepenin-tröja. Tidslös och sober visar den att jag har stil men ändå besitter en charmig lekfullhet. Och nej, att det är semestertider innebär inte att det är fritt fram att klä sig i fotbollsshorts och toppa med reklamtischan du fick på torget. Att folk har rätt att klä sig som de vill är inte sant, det är bara en vandringssägen. Folk har inte den rätten. När jag blir kung av universum kommer jag att bevisa detta.

För ett par månader sen träffade jag en tant i kundmottagningen på jobbet. Klädd i mintblå fleecetröja, mjukisbyxor och lurviga tofflor. Såg lite ut som att hon hade tömt två gödda illrar på maginnehåll och trätt i fötterna i deras urholkade kadaver. Så utstuderat övermysig att tiden stannade. Jag frågade om hon ville ha hjälp med något varpå hon svarade att hon börjar jobba här idag. Åh tänkte jag, en mytoman. Uppfriskande. Det visade sig dock att hennes story höll, det var en kollega som skulle jobba hos oss en tid. Klädkoden hel och ren lämnar alltså på tok för stort utrymme för tolkning. Jag har haft jobb som har krävt mörk kostym, diskret slips och svarta skor. Det är inte den naziparollen jag eftersträvar men vad sägs om att mötas någonstans på vägen?

Vad jag vill säga är att jag aldrig kommer att förstå. Vad kommer sen liksom? Efter lunchen blir det ett stopp på Systemet för att köpa ett flak Millennium och lite Gredos, sen bär det av till campingplatsen. På vägen hittade vi en fräck bildekal med sköjig text, gärna lite buskisobscen. Väl på Böda camping parkerar vi oss på 5th Avenue. Efter 25 år på samma camping har vi nämligen stigit till övre white trash-klassen och äntligen fått en plats på paradgatan. Det är förresten det som är det fina med husvagnen: friheten. Flintasteken på grillen och sen räknar vi ner till semestern är slut och vi kan gå tillbaka till jobbet vi hatar. Men, det är ju ett jobb i alla fall. Stabilt och tryggt. Man vet vad man skall göra och förmånerna är bra. Eller ja, inte så bra men ändå. Vad skulle jag annars göra?

By the way är Kåvepenin den enda läkemedelssubstansen jag är allergisk mot. Något för Alanis att sjunga om.

En redigt go förmiddag

Bevittnade i förmiddags ett skådespel av rang. Scen: Parkeringsplatsen vid kontoret. Skådespelare: 102-årig man samt en något yngre bil. Rädda statister: Övriga bilar. Genre: Svart komedi. Har tidigare beklagat mig över hur jävla illa det står till med körkunskaperna i detta land. Konstigt då vi ändå har erkänt bra körutbildningar och ställer lite krav på gemene miffo innan denne får tillgång till ett tons massförstörelsevapen i bilform. I alla fall... Den seniora bilisten (med liemannen riding shotgun) ägnade tio minuter åt att försöka backa ut ur den p-ficka han tidigare hade belägrat. Tio minuter som varken han eller jag får tillbaka. Jag bryr mig såklart inte, det var förmodligen det roligaste som kommer att hända mig idag. Han borde dock bry sig lite mer med tanke på att han såg ut att ha just tio minuter kvar att leva. Backa tio cm, vrid däcken 10 mm, kör fram tio cm. Rinse and repeat. Intressant approach då det åtminstone var ett par generösa meter till bilen bakom. Känner mig ytterst positiv till att införa den där obligatoriska återuppkörningen när man fyller 75. Voila och 80 % av PRO får nyttja vår vackra kollektivtrafik istället. Visst kan det hävdas att ungdomar är farligare i trafiken men det är ju lite svårt att klämma åt dem eller hur? När du är halvblind, döv och senil tycker jag att det finns fog för en liten refreshment course.

Mormor hade en vattentät bil-taktik som hon körde stenhårt på när hon blev äldre. Hon backade aldrig.Vet inte om hon inte kunde eller bara inte ville. Mötte hon någon på en smal väg stod hon kvar oavsett situation. Ingen fickparkering eller nåt sånt tjafs heller. Farfar körde också lite av ett eget race genom att välja bort vissa växellägen. Hade en fäbless för 2:an och 5:an så han körde hårt med dem. Som i att starta bilen på tvåans växel och när han sedan kommit upp i 40 km/h växla upp till femman utan att använda trean eller fyran. Okonventionellt och kul. Han var en fantastisk farfar men bil skulle han nog inte ha nyttjat när åren började krypa på.

Nog om det, jag har ju faktiskt fått gjort annat idag också. Bloggportalen har mycket göttigt att bjuda på en varm fredag i juli. Kan t ex glädja alla Linux-fantaster därute med att jag har hittat bloggen för er:

Exton är en jävel på Linux. Och golf kanske. Vågar inte uttala mig om det sistnämnda då han lite nonchalant inte ens kollar på bollen under utslag. Kan vara grym eller precis tvärtom. Med ett avväpnande leende i mid swing har han i alla fall gjort sig en fet Linux-karriär och kommer nu att angripa bloggvärlden. Just det, det finns en jävla massa hästbloggar reggade på portalen också, något av en boom. Intressant.

Framed på Hemköp

Denna vecka blir det inte mycket gjort. Känner mig inte överstimulerad på jobbet i vanliga fall och det är knappast bättre i semestertider när fårahagen mer ser ut som en framtida zombie-dystopi. Befolkningen är starkt decimerad och de få som är kvar släpar lemmarna efter sig lite mer än vanligt. Apatin har gått in i hyperdrive och om man per definition kan vara aktivt passiv så har jag i så fall nått nirvana. Skrönor kommer att förtäljas om den mytiska statstjänstemannen som fick likgiltigheten att se så enkel ut. Det kommer att viskas bland juniorerna i korridorerna... Så fragil är legenden att man bara vågar viska den. Fanns han verkligen på riktigt? Ingen som vet. Han är ett spöke... Trodde fram tills i fredags att jag skulle jobba en vecka in i augusti men såg då att det är ledigt om bara tre veckor. Kände mig tillfälligt upprymd av detta men efter att de två senaste dagarna har känts som (just) tre veckor har spralligheten lagt sig lite. Har uppenbarligen ingen adekvat tidsuppfattning längre och det spelar kanske ingen roll. Låt oss gå in i gröt-mode 2.0 och låta precis alltihop flyta ihop. Levla upp apati/surrealism-nivån och se vad som händer. Förmodligen ingenting. Kanske blir det så mycket av ingenting att något helt nytt skapas?

Så det mest spännande jag kan rapportera om idag är Hemköp. Vänta lite... skall bara försöka sluta gråta efter att ha läst det sista jag skrev... Så. Besöket var fan traumatiskt i alla fall. När jag skulle passera in genom grindarna (tre stycken) kom det ett miffo inifrån butiken, på jakt efter en korg. Kände tydligen inte för att hämta en korg i kassan tio meter bort så han gjorde det enda rätta och bände tillbaka grinden från insidan så att säga. Slet åt sig en korg från sidan och flydde tillbaka in i butiken. Ginden uppskattade inte våldet och grindlarmet (?) gick varpå alla grindar låste sig. Jag hade då passerat den första grinden och fann mig till min fasa i ingenmansland med låsta flyktvägar och krigslarm ljudande omkring mig. Fight or flight trädde i kraft och då korgsnattar-aset redan var borta gällde det att fly innan Hemköps SWAT-team hann dit. Detta genom att utsätta den stackars grinden för mer våld. En vacker summering över den svenska rädslan för obekväma vardagssituationer. Bättre än så blir det kanske inte just nu.

So... fucked any horses lately?

Cirilo Castillos äventyr till häst är mest läst på Nyheter 24 idag. Han greps efter att ha våldtagit en häst. För andra gången på tre månader. Samma häst alltså. Vänligen läs då detta kan vara den roligaste artikeln denna sida Jesu födelse. Kul för alla utom hästen Luna då. Artikeln ger få svar men ställer desto fler frågor. Första reflektionen är just val av djur (#sexmedhast). Hur går det ens till? Vad jag kan tyda var inte Luna en Shettlandsponny direkt. Jag tänker mankhöjd. Jag tänker trappstege. Jag tänker dålig placering med tanke på bakben/hovar/spark. Om det nu är zoofili som är ens grej måste det finnas mer praktiska djur. Finns ju en orsak till att sheep fucking är hett på landsbygden. Mer behändigt.

Cirilos blev hur som helst fångad på kamera, vilken hade monterats av hästägaren efter det första övergreppet. Det hela luktar entrapment men fine... en häst-våldtäkt räcker ju. Polis Lupe Trevino fäller då den odödliga kommentaren: “We have a hell of a surveillance tape,”It is not going to go to, ‘America’s Funniest Videos,’ that is for sure.” Hade annars kunnat se Tom Bergeron presentera klippet "Bad day at the ranch" följt av maniskt hysteriskratt från den feta och gudfruktande amerikanska idiotpubliken.

I Texas är det enligt lag fritt fram att förföra djur varpå rätten måste bevisa att hästen Luna led av övergreppet. Detta för att Cirilos skall kunna dömas för djurplågeri, annars blir det bara för intrång (tihi). Har dock svårt att tro att något levande ting ej skulle lida av lite rapey-rapey time med Cirilos

Ey, caballo. How you doin'?