Bokmässan - när galenskap blir norm

Jag upphör aldrig att förvånas. Jag upphör heller aldrig att förvånas över att jag aldrig upphör att förvånas. Låt oss dock börja med upptakten till den helg då dryga 50 % av världsbefolkningen komprimeras till en enda svettig mäss-massa. Redan på torsdag började en skön känsla infinna sig. Radio 88 var ovanligt samarbetsvillig under min färd mot kontoret. Efter lite research har jag kommit fram till att det var Ulf Ceder som förgyllde min färd mot tomheten. Fan vad jag älskar Radio 88. Det har sagts förut men tål att upprepas. Övervägande 50 och 60-talsmusik ackompanjerat av programledare som för länge sedan slutade medicinera. Till och med reklampauserna bjuder på underhållning värdig en kung. I torsdags tappade Ulf tråden en aning och trasslade in sig lite i Radio 88:as nyrenoverade hemsida. "Ni känner ju till www och punkterna och så men sen skall det vara radio 88.nu" meddelade Ulf. Därefter ville han tipsa om stationens gästbok genom att säga att det inte var många som lämnade kommentarer. Ulf menade att de fåtaliga kommentarerna berodde på att han hade bett lyssnarna om att just kommentera. Han skulle därför testa det motsatta och bad därefter om att ingen skulle gå in och kommentera. Omvänd psykologi 2.0. God bless you Ulf.

På kvällen halkade jag in på det alltid lika sansade Debatt på SVT. Registret/analysfilen/post it-lapparna (beroende på vem inom polisen man frågar) över romer var det första ämnet. Det känns friskt att vi strävar mot den där goa nazi-känslan där staten registrerar dess invånare baserat på etnicitet. Friskt vågat av polisen och ett fräscht grepp år 2013. Puckot som förde talan för polisen hävdade bestämt att det inte var ett register utan ...tja någonting som typ en... datafil. Mycket bättre. Romerna som debatterade var skitsura och skrek mest. Polisen skrek tillbaka. Ingen blev klokare.

För att lätta upp stämningen handlade nästa debatt om rödvin. En gubbe vars namn jag inte kommer ihåg hade skrivit en hyllningsbok för hur grymt rödvin är. Det hade räddat hans kolesterolvärde, blodtryck och eventuellt även fått Isbjörnen Knut att återuppstå. Hans argument var inte grundade på så mycket mer än slumpmässiga observationer men ändå... Skön gubbe. Någon som inte var en skön gubbe satt på andra sidan. Vidar Aronsson från Ungdomens Nykterhetsförbund gillade inte vingubbens linje och var provocerande präktig där han satt och drog samma haranger som UNF alltid spyr ur sig. Är det något jag hatar så är det resonemang som tar ifrån individen dess egna ansvar. I kombination med Vidars Chipmunk-uppenbarelse blev det för mycket. Ingen mer debatt.

På tal om vin är jag glad att vi grundade med lite vin till lunchen i lördags. Leken "hur många människor kan vi trycka in på Svenska Mässan?" kräver en lättare bortdomning. Ändå gillar jag Bokmässan. Det är rätt trevligt att smyga runt där och bara betrakta spektaklet. Kändistätt var det också. Agneta Sjödin, någon av Graaf-systrarna och Björn Hellberg (otippat) såg vi. Etiopien-svenskarna förföljde oss i sitt penningkåta försök att casha in på sin egen dumhet. De var överallt. Lotta Bromé intervjuade någon amerikansk författare som i ett bisarrt ögonblick mot slutet viftade med en flaska av Lill-Babs vin. Jag såg ingen Lill-Babs och befarade att Lotta hade käkat upp henne då hennes hållning vittnade om en pågående matsmältningsprocess. Allt slutade dock väl när Little Babs dök upp. Hon var kort.

Vi pratade också med en dansk planschförsäljare som sålde rätt tjusiga djurmotiv. Inte "varg ylar mot månen i plysch" utan mer classy... Det motivet vi ville köpa blev minuten före slutsålt så vi undrade om vi kunde köpa det tryck som hängde på väggen. Mannen öppnade sin mun och då det framkom att han var dansk släcktes allt hopp. Dansken svarade jävligt danskt med en harang på dryga minuten. Det gick fan inte att förstå ett ord av vad han sa men jag misstänker såhär i efterhand att han svarade på vad han åt till frukost. Eller berättade om sitt eget förslag till hur vi skall motverka växthuseffekten. Vi tolkade det i slutändan ändå som att han inte kunde sälja den som satt på väggen. Illa till mods retirerade vi. Obehagligt.

En dag i fulhetens tecken

Idag har jag vidgat mina vyer vill jag lova. Utlånad till grannkontoret i den natursköna uppstickarkommunen Härryda. Mölnlycke centrum - ett centrum i utveckling, som de själva beskriver det. Låt oss inte glömma  att utveckling är ett lite flytande begrepp. En sten som har lite mosskänning inom den kommande tioårsperioden kan också sägas vara under utveckling. Så jag tar er slogan med en nypa salt kära Mölnlycke. Under lunchen flanerade jag runt lite i det utvecklande centrumet. Fem minuter senare var jag klar. Det tog liksom bara slut. Poff, lite som havet i the Truman Show. Vid stadskärnans utkant fanns passande nog en fräsch liten pizzeria. Jag bestämde mig för att testa Mölnlycke-devisen och se om även kebaben var under utveckling. Uppåt och framåt tills man närmar sig kebab-nirvana. Förväntningarna var höga. Inget annat är perfektion dög med tanke på hur skrytsam entiteten Mölnlycke hade varit. Jag gick in i lokalen...

... och möttes av vad som mer såg ut som en sandwich-disk med diverse trötta grönsaker. Detta i anslutning till en hederlig bar Kinakrogstyle 1978. So far so good. Lokalen var stor också, tredelad men med den gemensamma nämnaren att varenda skrymsle och vrå skrek "we don't give a fuck". Längst in hängde vad jag antar var Härrydas ungdomsgäng. Aldrig har så mycket munktröja ockuperat en så begränsad yta. Tjugo minuter efter min beställning anlände min kebabtallrik. Ett berg av kött dränkt i stark sås som inte var det minsta stark. Svagt. En dampig unge som stod två centimeter från pizzasalladen frågade "servitören" var pizzasalladen var. En annan kille som beställde kebabpizza fick frågan vilken typ av sås han ville ha och svarade kebabsås. Det blev tyst. I heart Mölnlycke.

Passagen in till salongen. Jack Vegas-maskinen agerar gatekeeper likt en penningkåt Kerbereos. När man väl har kommit in i dödsriket finns ingen återvändo. Notera även den röda trasan och sprayflaskan som alltid finns till hands. Påpassligt.

Murrigt och mysigt. Dåtid möter dåtid i en eklektisk fusion. Det tisslas och tasslas om att taket är importerat från Italien. Salladsvagnen är dock lokalproducerad.

Tanken på att jag i ett desperat ögonblick för drygt två år sedan faktiskt var i Mölnlycke och kollade på en bostadsrätt fick mig att rysa så kraftigt att mitt skinn vrängdes ut och in. Jag avverkade resten av dagen och lämnade utvecklingens epicentrum bakom mig.

Efter kattmatning i Majorna var det läge att handla lite mat till mig själv (nej Mathias the Writer, jag lägger inte upp listan här) och den enda gratisparkeringen fanns vid Tempo:

Fasaden skrek "kom och köp!" så jag lät mig lockas. Varför sanera klotter när man kan lägga pengarna på att köpa in varor ingen vill ha. Att som matbutik i Göteborg skryta med att man har öppet morgon, middag och kväll känns lite desperat. Möjligen är det fränt i Töcksfors men i Majorna not so much. Som synes utlovades även stort sortiment. De ljög. Stora priser, få varor och en otrevlig silverräv i kassan hade varit mer rättvisande. För att toppa misären hängde en 200-kilos man i Batistini-jeans modell segel utanför affären. Han fingrade frenetiskt på sin Ajfån som närmast försvann bland hans enorma korvfingrar.

Det finns få saker som är sorgligare än affärsidkare som så uppenbart har gett upp. Gör om och gör rätt. Eller dö ut. Vilket som.

The Amazing PooTrap

Jag behövde detta idag så ett stort tack till Taiwan I guess. För er därute som är trötta på att er hund skiter överallt och/eller överhuvudtaget finns nu lösningen. För att komma in i rätt stämning rekommenderar jag att ni börjar med att klicka er in på PooTraps hemsida. Se till att högtalarna på er dator är på också. Ju högre volym desto bättre. Jag väntar så länge...

Japp, den här produkten finns och nej, jag vet inte heller hur man stänger av musikslingan skapad någonstans i M'sippis djupaste skogar. Jag testade att klicka på några av de kinesiska tecknen för att tysta ner skiten men det enda jag åstadkom var förmodligen att beställa 10 000 st PooTraps.

Jesus... Du måste verkligen hata livet ur din jycke om du köper en PooTrap till den. Med en smidig och diskret design kombinerar den fördelarna med stomipåse och blöja, allt anpassat efter din vovves rövhål. Känner du dig lite extra apatisk någon dag behöver du alltså inte ens gå ut med hunden. Det är bara att spänna fast sado-selen kring din hunds kön och anus, fästa påsen och presto! Om du mot förmodan ändå skulle lufta hunden ute i verkligheten slipper du plocka upp skiten. En lösning med enbart fördelar om du bortser från din hunds nyupptäckta självmordstankar. Så håll lite extra koll på Fido så att han inte kastar sig ut i tung trafik efter att ha tömt tarmen. Men varför lyssna på mig när genierna bakom Pootrap presenterar produkten så mycket bättre:

Det finns mycket att reflektera över medan man betraktar den påkostade reklamvideon. Som varför vår värdinna pratar med en intonation värdig Borat, varför mannen som flyr från den bajsiga brottsplatsen bara hade råd med ett två centimeter långt koppel eller varifrån den psykedeliska höbollen 1.29 in i klippet kommer ifrån. Notera även taxen vid 2.05-markeringen som har fyllt hela jävla påsen utan att någon besvärat sig att ta bort den från den käcka magnetanordningen i rövselen.

"The dog poo won't bother you forever" (just like your dog won't bother you forever when it has commited suicide in a rather brual fashion).

Till slut uppskattar jag även att filmen gjordes 2008 men att det på hemsidan fortfarande står patent pending. Jag vill veta vad det är patentet faller på?

Ondska skall med ondska fördrivas #2

.... att källan till allt stavas mathiasthewriter. När jag den där mörka dagen klickade mig in i hans nätgryt anade jag inte vad som väntade. Misstänkte först att titeln och bloggen var lite ironiskt självdistanserade. "The Writer" liksom... Jag hade mycket fel. Det är lite som att jag skulle kalla mig Peter the Breather för att jag är så grym på att andas. Det faktum att du kan utföra basala funktioner betyder inte att du är bra på det och bör ha det som epitet. När dagen var över hade jag gått igenom allt som skrivits. Trodde jag. Tömd på livslust lämnade jag kontoret funderandes på om det här med internet var någon bra idé trots allt. Jag ventilerade såklart med D men inga svar fanns att finna. Jag hade inga planer på att återvända till den digitala brottsplatsen men i ett svagt ögonblick några dagar senare halkade jag dit igen. Uppskattningsvis femtio nya inlägg vilka tillsammans bjöd på lika mycket intressant info som random gråsten. Det är ett vågat grepp att använda bloggformatet som ett twitterkonto. Bara skriva vad man gör för stunden. Enkelt och bekvämt men mindre spännande att följa. Fast jag kanske har fel? Femhundra inlägg som behandlar ämnet "kolla vad det är för film på tv för att sedan borsta tänderna och krypa ner under täcket i sängen för att sova" är kanske den boost bloggvärlden behöver för att utvecklas? Låt oss heller inte glömma klassiker som "Storhandling". Det var det som fick mig att ta beslutet att trots allt skriva dessa två inlägg. Att ta något av det tråkigaste som finns, matinköp, och sedan skapa ett blogginlägg av detta genom att lista inköpslistan matvara för matvara är inte ok. Inte på något sätt. Jag är övertygad om att tråkighetseffekten av ämnet matköp kombinerat med bloggen i sig fick universum i obalans. Hundra sälungar dog som följd samtidigt som en kazakisk snickare sågade av sig armen. Minst.

Det bisarra kaninhål som bloggen utgör skulle dock visa sig ha betydligt fler och om möjligt ännu värre förgreningar. Det började med en av många länkar till andra sidor drivna av he who must not be named. Om någon därute är sugen på att köpa loss en bild på en hammare eller stjärnskruvmejsel rekommenderas sidan varmt. Jag misstänker att den konstnärliga processen ser ut så här: Åh, det ligger en hammare i gräset; jag tar en bild med min smartphone. Inga krusiduller, filter och sån skit. Sen lägger jag upp den på min fotoblogg och försöker sälja den.

Det är också här den värsta jävla hataspekten kommer in: det äckliga sätt han försöker profitera på ren skit. Jag frågade för ett tag sedan vad Tibbe tyckte var rimligt att sälja en bild på en hammare i gräs för och fick svaret 600-800 kronor. Jag frågade även om hur många han hade lyckats sälja och fick ett hyggligt luddigt svar. Jag tolkade det som 1 st såld bild för 5-6 år sedan till någon lokaltidning. Att försöka sälja pissiga bilder är dock en liten del i sammanhanget. Det riktigt fina finns på hans andra digitala tillhåll. På Mattes Lilla Roliga tillsammans med otaliga andra av hans bloggar och hemsidor finns en "donera pengar"-knapp. Om du var nära att skratta ihjäl dig av Mattes roliga historier som gick att finna i Hemmets Journal 1992 är det bara att slänga iväg lite pengar för att visa din uppskattning. Lägg till detta att alla bloggar är översållade med fittig reklam som sammantaget borde generera dryga fem 25 spänn per år i intäkt. Så. Jävla. Äckligt.

Vid ett annat tillfälle frågade jag hur många bloggar han egentligen hade. Det var omöjligt att få någon översikt då varje ny blogg jag fann i sin tur länkade till ett par andra. Svaret jag fick var ett par stycken. Ett par hundra är nog närmre sanningen. Jag har fortfarande ingen definitiv siffra på hur utspridd galenskapen är. Precis innan jag började skriva detta hittade jag en tidigare okänd citatblogg och ytterligare en webshop. Det tar aldrig slut:

Mathias Blogg
Tibbes Sport
Hemsidan
Youtube-kanalen (missa inte klippet Kokande Potatis)
Nya Fotobloggen
Gamla Fotobloggen
För Barnen
Mattes Humor
Webshop 1
Webshop 2
Webshop 3
Mattes Citat

Genom detta inlägg har jag redan genererat oförtjänt mycket uppmärksamhet till eländet så jag tänker fanimej inte länka till alla ovanstående. Det finns mer att finna men jag har förträngt mycket. Skulle gissa på tjugotalet bloggar totalt. Kanske mer. Nu känner jag mig trött, dränerad och lite gråtfärdig. Internet kan vara en farlig plats. Be vigilant. Låt oss avsluta med inlägget från förra veckan som sportade frågeställningen "Vad drömmer du om?":

Det drömmer jag om.

Ondska skall med ondska fördrivas

Ibland står man vid moraliska vägskäl i livet. Ibland är nu och vägskälet är kanske inte bara moraliskt. Det handlar mer om att ta ta ställning mot ondska så egentligen borde det inte finnas några alternativ. Men... Någonstans har jag under blogg-resans gång bestämt mig för att inte hänga ut enskilda personer oavsett vilket sammanhang det handlar om. När jag skriver om dumheter på jobbet är jag noga med att inte namnge personer och/eller att använda fingerade namn. Jag har egentligen heller inget emot de flesta jag jag skriver om (med några undantag). Det är som bekant bara kul att överdriva ibland.

Jag orkar inte följa femhundra olika bloggar och lägga x antal timmar på att kommentera meningslösa inlägg med syftet att generera trafik till min sida. Jag följer ett fåtal bloggar och några av dessa följer jag enbart i egenskap av hur orimligt och övervärldsligt meningslösa de är. Genom vad jag bara kan anta är ett starkt masochistiskt drag älskar jag att hata dem. Vissa mer än andra. Vissa mer än jag trodde vara möjligt. Jag har aldrig kommenterat några av dessa bloggar eftersom själva kommenterandet om möjligt är värre än inlägget i sig. Dels genererar det oförtjänt uppmärksamhet och dels är det lika givande som att starta en debatt med en lyktstolpe.

Därför har dagens ämne legat och gnagt ett bra tag nu. Efter att en regnig dag för vad som gissningsvis är två månader sedan ha funnit en sida på bloggportalen har jag inte kunnat släppa det. Jag halkade in av en slump och samtidigt halkade en bit av min själ ur kroppen av något som var betydligt mindre av en slump. Ondska är sällan slumpmässig utan mer överlagd. Jag läste, skrattade åt vad jag först trodde var ironi på hög nivå och läste mer. Entiteten som drev bloggen var inte det minsta ironisk och skrattet fastnade i halsen likt en halväten sparv. Nej, det kan inte var på riktigt tänkte jag och läste igenom alla inlägg som hade skrivits. Min första tanke var att utkräva skadestånd p g a förlorade hjärnceller men jag får ju skylla mig själv som gör ett aktivt val att läsa. Jag lämnade det hela därhän men några dagar senare återvände jag till brottsplatsen för att mötas av dryga femtio nya inlägg. Lite som att stirra på en extremt våldsam och blodig bilkrock. Det går inte att slita blicken ifrån förödelsen. Det fanns länkar till andra bloggar, även dessa drivna av he who must not be named. Jag undersökte dessa länkar i samma känslotillstånd som Nic Cage när han kollar på snuff-film i Super8. Jag påbörjade ett kartläggningsförsök för att få en bild av omfattningen. Kontentan är att det är illa. Mycket illa. Jag har under olika pseudonymer lagt några kommentarer för att känna av sinnesstämningen lite. Ungefär som att ta tempen på Aragog. Det enda jag har fått är diffusa och undvikande svar. En återvändsgränd men även teglet i en sådan gränd går att bryta sig igenom. I en altruistiskt gest mot mänskligheten är jag nu i slutfasen för en sammanställning av det jag har kommit fram till. Samhället måste varnas, så är det bara.

Såhär ligger det till...

Dagen i bilder - det har inte varit en bra dag

En bild säger mer än tusen ord och dagen har varit så pissig att ord inte räcker. Precis som Jon English brukade sjunga.  Så istället kör vi några random bilder.

Dagens nybörjarkurs

250 pix senare och du är polskedanskung i baren. Rundpolska är rätt givet men bara ett kanske vad det gäller slängpolska? Kanske är det polskedansens motsvarighet till Dirty Dancing? Bara för de vågade... Bakmes å andra sidan, där är det fritt fram. Upplägget känns lite som ett långt finger mot polskedans-etablissemanget. Ulla-Britt och Anders don't play by the book.

Dagens bottennapp

Skrev tidigare om Dexter säsong 8 och har nu sett fem avsnitt till. Fem skittråkigt sövande avsnitt. Fan vad dålig serien har blivit. Snacka om att stå och stampa på samma ställe. Hjärnkirurg-storyn är utom tvivel det sämsta manusförfattarna bjudit på under de 8 år serien har rullat. Tre avsnitt kvar (ever) och det krävs ganska många kaniner framdragna ur röven för att serien skall gå i graven med någon slags värdighet. Notera även Dexters avslappnade pose ovan när han bevakar sin soon to be neddrogade kompis. Det gamla te-tricket. Inte helt olik en annan klassiker på många sätt.

På den nivån ligger Dexter för tillfället. Komik men inte på det bra sättet.

Dagens återkoppling

Saxat från den mycket läsvärda bloggen Vem i Helvete?! Lillan Björn kommenterade för nio dagar sedan ett inlägg om mobiltelefoni skrivet under sommaren 2011. Tro fan att appen lägger ner om du kör Candy Crash. Det är humor på så många plan men förmodligen är det bara jag som tycker att det är roligt. Nåja.