Fan att jag inte var först...

Japanerna kan sina grejer. En kultur där heder, artighet och hårt arbete har resulterat i en backlash av elektriska hamstrar, tentakelsex och självmord. Ett fascinerande land på många sätt. De är bra på pranks också. Många har en tendens att gå för långt men det här klippet som har rullat runt några dagar hittar den rätta balansen.

Så jävla kul. Sjukt välgjord dino-docka också. Vore kul att testa det på den där sköna liraren i Outsiders för några år sedan. Hon med väl tilltagen dinosauriefobi. That's entertainment.

Det är alltså dags för nästa projekt; att bygga en dinosauriedocka avsedd för min sista dag på kontoret. Fan vad flott det kommer att bli. Eller... Det finns ju en risk att svaret när dinosaurien sticker fram huvudet runt hörnet blir: Hej Inga! Vad bra, jag letade just efter dig. Antiklimax.

De dejtbara

Förra veckan var det premiär för kanal 5:s nya satsning De Dejtbara. Åtta funktionsnedsatta singlar på jakt efter den stora kärleken. Rapp som jag är kommenterar jag nu programmet dryga veckan senare. Det spelar dock mindre roll då det endast var 107 000 personer som såg premiären. Det är med andra ord en lika stor snackis som den gröt jag åt i morse. Fiberberikad var den förresten. Med äppelmos. Jag halkade in en bit i programmet utan att veta vad det handlade om. Björn gjorde sig redo för sin dejt och jag fattade ingenting. Undrade först vad det var för någon lirare; överbräkig Stockholmsdialekt, backslick och med en röstvolym på dryga 500 decibel. Det hängde en säljig teamleader för Tele2-aura över honom men så var ju inte fallet. När jag läste vad det handlade om fattade jag mer men samtidigt mycket mindre. Har lite svårt att ta ställning till denna typ av underhållningsprogram och beroende på hur man positionerar sig framstår man som antingen dum, diskriminerande eller som en hycklare.

Förbundet för Unga Rörelsehindrade var rätt tidigt ute och öste skit över programmet. Menade att allt fokus ligger på deltagarnas funktionshinder. När en lobbygrupp (oavsett sammanhang) attackerar en företeelse brukar min spontana reaktion vara att tycka precis tvärtom. Gud, chilla lite liksom... Men i det här fallet köper jag vad förbundet menar. Att göra en serie om dejting där fokus ligger på personernas funktionsnedsättning avdramatiserar ju knappast gruppen i fråga. De som försvarar programmet menar att det är kärleksfullt skildrat och inte utnyttjar personernas problematik i underhållningssyfte. Visst, det jag såg var väl inte direkt hånfullt eller spekulativt men det finns som bekant grader i helvetet. Från början skulle programmet heta De Odejtbara (en viss skillnad) men kanal 5 fick så mycket skit för det att de i ett genidrag tog bort o:et. Underbart. Ett program som byter namn till originalets totala motsats utan att ändra innehåll ger en kvalitetsstämpel i min bok alla dagar. Kan även se kanal 5:s programansvariga sitta och diskutera hur de skall göra en vacker och varmhjärtad skildring som får samhället att se funktionsnedsatta på ett nytt och mer rättvisande sätt. Eller så kom de på att Köping-programmet var poppis samtidigt som dejting alltid är i ropet. Låt oss gräva fram några riktigt goa original som vi kan dra in stålar på. Med vårt uttalade sociala patos är det helt rätt för oss. Det kommer att bli en fet hit och alla miljoner miljoners tittar kommer i ett desperat försök till att bevara sin självbild, tro att de skrattar med de som är med i programmet och inte åt dem. När Björn kommer tillbaka till sin middagsdejt och stolt deklarerar att han har skitit och att det var stopp i toan är det ju kul. Kul för alla. Alla skrattar med, inte åt. Det kommer bli en youtube-hit.

Jag vet inte.... Det är inte likt mig att resonera såhär. Som sagt, de som skildras i programmet är härliga individer och för dem är det uppenbarligen ok. Konceptet i sig känns trots det sjukligt sunkigt. Men men... Med premiärsiffror mer stinkande än tidigare nämnda toalett lär det inte bli någon större debatt.

- Ursäktar du mig en stund?

Kycklingbens nya filmblogg - möe möe kärlek

På allmän obegäran har idag min nya filmblogg sett dagens ljus. Lika mycket kärlek som mellan två klockarkatter i mars. Bakgrunden finns i inledningsinlägget så läs vetja: I have to return some videotapes.

Radio 88 Partille - tack för att ni finns

När jag kör bil lyssnar jag på radio. Jag vet egentligen inte varför med tanke på de andra möjligheter som nu finns. Möjligheter som inte fanns när jag började köra bil. Kanske är det därför, som någon slags kass tradition i samma linje som att man lyssnar på sommarpratarna vare sig man vill eller inte. Fast det gör jag ju inte såklart. Hur som helst... Efter drygt fem minuters lyssnande på valfri reklamradio-station tenderar jag att uppvisa ganska grava panikångestsymptom. Tio värdelösa hitlåtar som går i slinga med korta inhopp från hyrbrisstinna programledare som desperat låtsas att de är roliga. Det förekommer även reklam emellanåt, diskret insprängd mellan låtarna och nonsensbabblet. När jag för ett antal år sedan arbetade med att montera hållare till flaggstångskulor (yay!) gick radion hett. Efter 9 h av Carglass repair- carglass replace är du tillräckligt hjärntvättad för att erkänna Palme-mordet.

Det är här Radio 88 Partille kommer in i bilden. Det är inte kattskit precis, let me tell you... Det var nog en fem-sex år sedan jag rattade in 88 Mhz för första gången och så länge det finns mottagning (vilket finns inom dryga milen från deras radiostation i Partille) är det 88:an som gäller. Kanalen spelar goa bitar* från främst 50- och 60-talet men bjuder på så mycket mer än så. Ideellt driven lokalradio när den är som bäst. Vid min första lyssning var det en redigt go göteborgare som spelade 50-talspärlor samtidigt som han sannolikt drog i sig en hela Explorer. Maken till klassisk f d  hamnarbetande fyllegubbe-röst stöter man sällan på. Det var en ynnest att få höra honom presentera låtarna/artisterna på engelska. Försökte idag komma fram till vem gubben var genom att scanna deras hemsida men det var inte lätt. Jag gissar på att det var Leif, mest för att det fanns tre Leif på den lilla redaktionen. Bara en sån sak. Baserat på egen erfarenhet verkar Leif husera mest frekvent i Partille-etern och med alla rätt. Ibland föreläser han i sinnessjuk detalj kring forntidens Göteborg och Lerum; vad gamla områden hette tidigare, att kofots-Janne brukade lira boll på den och den planen o s v. Eftersom ingen bryr sig om vad programledarna pratar om kan allt lika gärna vara mytomaniskt raljerande. Ingen vet men det är underbart att lyssna på. Till och med deras radioreklam är guld. Tänk er minimala familjeföretag i Partille och Sävedalen som i ett grandiost infall att marknadsföra sig själva går all in och lägger några tusenlappar på en radiospot. Som de själva framför. Det är inte vackert men inte ens jag kan bli sur. Det vore lite samma som att bli sur på en haltande och hjärnskadad hundvalp och jag är ju djurvän. Det är mest hjärtvärmande. Sköna entusiaster som spelar bra musik. Good for you och en tacksam kontrast till kommersiell radio. Andra inslag jag kan rekommendera är Treasure Island Oldies på söndagar och för er Spanien-affictionados är Radio Universo de Partille ett givet kort på lördagar.

På väg hem från Vänersborg igår fick jag någorlunda mottagning och spenderade en stund tillsammans med Broder Stefan som var katolsk präst och radiopratare. Manus är visst inget man jobbar med inom kyrkan så Stefan freestyleada rätt friskt. Med en lätt manisk ton i rösten pratade han om pilotdrömmar, Gud och matlagning i kyrkan. Det var inte så lite osammanhängande. Det verkar som att Gud hade avrått honom från att bli pilot varpå han blev präst istället. Han avslutade med att dra ett skämt om att de andra prästerna retade honom eftersom han bara kunde fritera saker när han lagade mat. Jag tror att det var ett skämt i alla fall. Men det är det som är det fina med Radio 88. Man vet liksom aldrig. Försök toppa det NRJ. Fuck you very much.

* Uttryck som användes för länge sedan. Betyder ung. "låt"

Starbucks writers

Kände mig lite vild och vågad idag och begav mig ut på en quest. En quest för att tvingas påbörja mitt skönlitterära epos. Eller novell kanske. Eller ingenting alls, det beror helt på hur det går. Det är dags att ge det ett försök i alla fall. För att minska störningsmoment gjorde jag vad alla wannabe-författare gör, d v s att sätta sig på ett café. Efter en halvtimma hade jag kommit fram till att störningsmomenten hemma är drömska jämfört med detta helvete. Hade vid det här laget börjat få T-rexarmar då eluttagen endast finns vid de högre borden. Det enda jag hade åstadkommit var att bygga ett starkt hat mot Expresso House kaffe latte-muggar. Om det nu kan kallas för mugg. Mer som någon äcklig hybrid mellan soppskål och camping-kåsa. Så jävla pretto-fånigt.

Sedan såg jag att det hängde ett diplom på väggen. Linda hade tydligen tagit en pallplats i någon baristatävling. Det gick relativt snabbt att identifiera Linda. Hon hade lite mer attityd än de andra bakom disken. Tyckte bland annat att en kund som frågade efter en sked till sin kladdkaka var jobbig. Linda suckade och gav honom en trettio cm lång och två centimeter bred kaffesked. Kunden tog en gaffel istället, vilket han glatt deklarerade. Linda himlade med ögonen och undrade sannolikt varför hon som baristadrottning skulle behöva stå ut med kundpatrasket. När man är en av galaxens bästa baristor kan det inte vara roligt att servera latte i en mullekåsa som ser ut att komma från Ö & B:s reahörna.

Det var uppenbarligen inte rätt miljö för produktion av kommande kioskvältare. Möjligen för ett kort blogginlägg men inte mer.

Denton och jag

Efter icke noggrann analys har jag en teori om varför kreativiteten inte ökat (än) under semestern. Se tidigare inlägg för bakgrundsfakta. Det hela handlar om kontraster. Misstänker att jag behöver kontorsvardagen för att finna den rätta inspirationen, i alla fall vad det gäller skrivandet. Det handlar rimligen om en variant av Nemesis-konceptet. Behovet av en ärkefiende för att kunna leverera vad det nu är man skall leverera. Lite som Batman behöver Jokern. Som Peter Griffin och Kycklingen. I semesterlunken finns det liksom inget som triggar igång mig. Eller jo, det finns det... Men inte i samma utsträckning. Jag måste utsättas för dumhet i stor skala. Stimuli och reaktion. Det är så universum är uppbyggt. Creativity is born out of despair. Är det ens ett citat? Kanske. Detta skulle i förlängningen innebära att bloggen kommer att vara mer död än Bockstensmannens hamster om jag börjar på nytt jobb i höst. Hmm. Skulle förvisso lika gärna kunnat startat bloggen två år tidigare. Då var det inte bara oskyldig jobb-dumhet som rådde utan mer renodlad ondska. Har inte riktigt vågat vända på den stenen än. Det var inte vackert. Å andra sidan såg livet utanför jobbet annorlunda ut då.  Det kanske kompenserade upp? Vem vet.

Jag tror att jag skall rådfråga Denton. Han bor i mitt badrum och är ovanligt skärpt för att vara spindel. Vi stötte på varandra i förrgår. Min första tanke när jag ser en spindel är att den bör dö. Det är ett otäckt jävla släkte. En massa långa äckliga ben, för många ögon och.... fy. Naturens vandrande mardrömmar. Men Denton är annorlunda. Han var inte så stor och satt i taket minding his own business. Jag kände inte det omedelbara behovet av att krossa honom. Tills han började glida nedåt på sin lilla spindeltråd vill säga. Det var lite av en krigsförklaring varpå jag tog en bit toapapper och närmade mig honom. Denton kände av vibbarna och klättrade tillbaka upp för att sedan kila iväg på en annan tråd. Inte illa. Under det ögonblicket uppstod en slags överenskommelse oss emellan. En terrorbalans. Han anande att jag hade tagit kål på oräkneligt många ur hans släkt. Samtidigt visste jag att han hade förmågan att skada mitt bräckliga psyke bara genom att vara spindel. Vi sköter oss nu själva och låtsas som ingenting. En bräcklig fred men ändå en fred.

Sommarreflektioner

Hjälpte igår en gravt överviktig man att lasta på sex liter Coca Cola på hans permobil. Diabetesamputationen var nära anstående. Han tackade för hjälpen varpå jag blev ledsen. Hjälp till självhjälp in reverse.

Den första Iron Man-filmen är ohyggligt mycket bättre än del två. Är fortfarande osäker på om det var del tre jag såg förra veckan eller om det var ett utstuderat skämt.

Det är varmt

Att under semester matcha kaffeintaget en dag på kontoret leder snabbt till ekonomisk misär.

Att besöka Frölunda torg på sommaren är som att se in i en annan dimension. Ingen trevlig sådan.

Jag hade hoppats på att regenerera hjärnceller under ledigheten. Mer tid för kreativitet leder till högre hjärnaktivitet. Det funkar tydligen på möss enligt forskningsrön. Än så länge är jag besviken.

Jag gillar inte när de förstör fina hus, bilar och dylikt i filmer. Det gör mig stressad.

Jag önskar att jag hade bättre kontakt med min mamma

Glöm inte att kyla rödvinet även om det är semester och tiden är knapp. Runt 17 grader rekommenderas.

Det har varit bättre

Jag tror inte på ödet men en tid trodde jag på den onda påskharen. Han som straffar de ägglösa barnen på ett bibliskt sätt.

Få människor intresserar mig men de som gör det har min odelade uppmärksamhet

Jag saknar Mad Men på söndagar

Vad sysslar Burger King i Järnbrott med? Efter att ha beställt (rimligen något jag önskade köpa) får jag frågan om jag istället inte vill testa deras supertasty-mega-cheese-buffalo-unicorn-happiness-duper-burger. Det tog drive thru-kassörskan en minut bara att uttala namnet. Nej, det vill jag inte.  Jag vill heller inte ha extra ost eller bacon, vilket också kom som följdfrågor. När man sedan kör till första luckan är den placerad dryga metern ovanför fönsterhöjden på bilen. Det går knappt att nå kortläsaren och det går absolut inte att se displayen. Visst är det kul att känna sig som en dvärg i legobil när man skall betala men ändå inte. Pommesen var inte saltade.

 Jag är inte helt nöjd med min poäng på högskoleprovet 1998

Det har varit värre