Bloggen stängd på grund av bristande intresse...

...vilket är en halvsanning. Ett visst intresse finns det trots allt. Allt annat vore ju orimligt. Vem vill inte läsa en alltmer rubbad statstjänstemans raljerande om livets vara eller icke vara? Några vill det uppenbarligen. Inte många med bloggmått mätt (vad det nu betyder) men det har heller aldrig handlat om det sedan jag började skriva för femton månader sedan. Mitt intresse är egentligen inte heller bristande; istället handlar det mer om nya fokusområden. Efter lite hjälp från en klok kollega har jag till slut hittat rätt väg att attackera den bok jag en längre tid har funderat på att skriva. Eller funderat på att funderat på att skriva kanske... Det finns nu en plan och ett sätt att genomföra det hela på. En plan som till stor del utesluter regelbundna uppdateringar i detta forum. Boken tillsammans med projekt #2, sannolikt ett av det största välgörenhetsuppdragen i svensk historia, lämnar inget utrymme till bloggande. Det kommer inte att finnas vare sig tid eller ork. Ett webbaserat forum för projekt #2 kommer snart att finnas uppe.

Till viss (om än liten) del är jag rätt trött på att skriva här också. Det terapeutiska värdet har minskat i samma takt som min närvaro på jobbet och tja.... det är dags för något annat. Något inlägg kommer sannolikt att slinka in då och då men that's it.

Privat finns det nu även betydligt större, roligare och mer omvälvande saker att fokusera på vilket får detta att kännas rätt.... futtigt. C'est la vie. På ett bra sätt.

** Uppdatering 140114: Såhär drygt tre månader senare får jag revidera inlägget något. De andra projekten går långsamt men stadigt framåt och tiden är begränsad på många sätt. Men lägga ner? Nä.

Dagen har till slut kommit...

Det har varit lite av ett långdraget kontorsskämt. Lite av ett what if-scenario som det Marvel Comics körde ett tag. What if the Hulk had the brain of Bruce Banner? What if Wolverine battled Conan? What if Spider-man was raped by the Punisher? och så vidare. Kul att spekulera i men utfallet blir oftast rätt fånigt. Har tidigare skrivit om den möteskultur som råder i den lokal jag går till för att dricka kaffe och bajsa på betald tid. Personalmöten, arbetsgruppsmöten, planeringsmöten, tvärgruppsmöten... Listan kan göras perverst lång och inte på ett bra sätt. Idag hade dagen kommit för att ta nästa steg. Ett personalmöte där diskussionsämnet var huruvida vi har för många/för få möten. Ett meta-möte. Jag vet inte vad som är roligast; det faktum att vi lägger två timmar på ett möte för att reda ut om vi lägger för mycket tid på möten eller att de flesta inte verkade reagerade på den delikata ironi som forsade fram längs väggarna i konferensrummet. På en slumpmässigt utvald arbetsplats hade en lista på antal interna möten kanske blivit 2-3 punkter. Hos oss fick listan inte plats på en PP-slide skrivet med minimal text. Just det. Diskussionsfrågorna löd:

1) Har vi för många möten?
2) Borde vi ha fler möten?
3) Hur kan vi göra mötena mer effektiva?

Efter två timmar var alla överens om precis ingenting. Som vanligt. För en professionell (bred definition) tjänsteman borde det finnas några grundläggande krav. Som att man inte behöver dryfta frågor in absurdum (utan resultat mind you) för att kunna utföra de dagliga arbetsuppgifterna. Personligen nöjer jag mig med tio sekunder för att reda ut dagens problematik:

1)  Ja
2) Nej
3) Sluta ha 99 % av dem

Jag orkar knappt skratta åt det längre. Eller gråta vilket egentligen är mer passande. Det har gått för långt. Det finns inga gränser kvar att korsa.

För att avsluta dagen tematiskt skall jag nu kolla på Apartment 1303 efter tips från D. Den verkar bra.

Göteborgs Lucia 2013 - PR på toppnivå

Vad göra om det årliga Lucia- arrangemanget börjar kännas lite mossigt och traditionstyngt? Fråga arrangörerna bakom Göteborgs Lucia som är i färd med vad som bara kan beskrivas som årets mest missriktade PR-kupp. Analysen (?) över vägar till förnyelse mynnade ut i att den del av befolkningen som bryr sig om Luciafirandet (pensionärer och barnfamiljer) är trötta som fan på den traditionella svenska flick-Lucian. En utebliven demografisk analys senare och "Det är rösten som räknas" var ett faktum. Alla får söka, tjejer som killar. Inga bilder skulle bifogas och det var baaaara rösten som räknades. Bidragen från hen och hen skickades in genom Lucia-appen och bestod bara av en snutt sång och deltagarens läppar. Spralligt. Skulle vi efter åratal av allmän begäran till slut få se lilla Wilmer ta täten i Luciatåget? Lite lagom hen-androgyn men med en stämma likt en ängel spelandes harpa med enhörningshårsträngar i ett hav av rosa och fluffiga marshmallows-moln. Eller skulle det bli EMO-Emma med femtiofem piercings och lika många "jag skär mig för att döva smärtan-ärr" som fick ta plats i det juliga rampljuset?

Nästan.... Eller, nja. Resultatet efter noggrann gallring blev följande Luciatrupp. Emelie, Christina, Sandra, Ida, Ida, Helena och Ellen. Sju söta übersvenska flickor i åldersspannet 19-26 år. Mission accomplished. Årets mångkulturella, könsobundna och utseendeofixerade Luciatåg är ett faktum.

Det hela är så dumt att klockorna stannar. Jag kunde inte bry mig mindre om Luciafirandet men jag antar att det finns vissa som gör det. Kul att ta med kidsen på och så. Mysigt. Fine by me men varför i helvete gå in och peta i just denna typ av traditioner? Finns det ett såpass stort behov av att se något annat än en kvinnlig Lucia? Är det så stötande ur ett genusperspektiv att inte killar kunnat bli Lucia tidigare? Nej är svaret ifall ni undrade. Det mest stötande är hur miserabelt PR-maskinen (vad jag kan utläsa är eventbyrån Insideout den mest bidragande aktören) bakom eländet har missat målet. Ängsligt svenskt PK-resonemang in absurdum. Att utan någon konsekvensanalys ta ett koncept så långt att resultatet totalt motverkar det man ville åstadkomma. Det komiska resultatet bevisar med all tydlighet att grundskissen borde gjort som julabocken i Gävle och brunnit. Grattis till ingenting. Det är ni värda.