Scener från en flytt

Hört under flyttdag nummer ett, femte vändan:

- Faaaan vad långsamt han kör... Jävla mupp. Det är ju för fan 90 här. Men varför inte ligga i 70 för all del? Better safe than sorry. Och DÄR börjar miffot blinka också, en kvart innan nästa avfart. Bra att vara ute i god tid. Skylten vi passerade deklarerade ju att det var 1000 meter kvar. Vad fan är hans problem?
- Vad är det för dekal på bilen? Vad betyder den?
- Det är sannolikt en varningsdekal. Varning för efterbliven förare.
- Haha...
- Mongo on board. Bra att de är öppna med det i alla fall.
- Snart kommer avfarten.
- Härligt att de också skall svänga av. Kommer väl ligga framför oss resten av vägen. Det sitter en hundjävel där bak också.
- Jaha, är det en vovve? Trodde att det satt en tredje person i baksätet...
- I så fall har den personen ruggigt spetsiga öron. Hunden verkar dock svaja en del där bak...
- Jo, det är en hund men han är inte fastbränd. Bränd... Spänd.
- Fastbränd? Skall man svetsa fast hundar vid bilfärd nu? De flesta rekommenderar att man inte bör svetsa hundar. De smälter så lätt.
- Spänd! Fastspänd!
- Ah.... Det låter vettigare. Nu svänger de av i alla fall. Praise the lord. Det verkar till och med som att de skall vänster...
- Kör upp jämnsides och kolla vem det är som kör!
- Jepp.... Shit. En riktigt ruggig kärring. Ingen glamourdrottning direkt. Undrar vart de var på väg?

Tre dagar senare skriver jag dessa rader omgiven av det vanliga flyttkaoset. Hade kartongfabriken i Kallinge fått ett exklusivt avtal i samband med vår flytt hade det varit smörgåstårta med räkor på fredagsfikat istället för 130 uppsägningsbesked. Intressant att de prylar som såg så blygsamma ut i de förra lägenheterna kan ta upp ett helt orimligt antal flyttkartonger modell större. Två hem blir ett och med det förökar sig varenda jävla pinal minst en extra gång. 1+1=3. Minst.... Flott som fan kommer det i alla fall bli och det är huvudsaken. Vad som inte är flott som fan är Mio Möblers smutsiga lögner. En ny säng var beställd med bekräftat leveransdatum i fredags, det vill säga första kvällen på nya stället. Det visade sig på fredagskvällen att Mio inte hade samma syn på  begreppet bekräftad leverans som vi hade. "Nej, vi har inte fått in sängen än och ni har inte gjort en bokning till fredagen, det vara bara ett önskemål".  Oj, oj, oj. Ett önskemål alltså? Det lät inte riktigt så på den käcka flickan som tog emot vår beställning i butiken. Där lät det nämligen som att sängen kommer att levereras sent på fredag eftermiddag efter kunds önskemål. Efter nio timmars flyttning i en ny lägenhet utan säng (eller soffa) var inte det riktigt de nyheterna vi hade hoppats på. Det vi hade var min gamla luftmadrass och exakt inget mer. Bortsett från den inte så lite unkna fem centimeter (uppskattningsvis) tjocka madrass N hade kvar i Majorna då. Efter att ha hämtat den var det bara att njuta av nya lägenheten som ett äkta missbrukarpar. Två knarkarkvartsmadrasser på golvet. En ovilsam liten ö i ett hav av kartonger och bråte.

Misären blev för mycket för minstingen i vår numera sammanslagna kattfamilj. Morgonen därpå visade hon sitt missnöje genom att kaskadpissa på den lite lyxigare luftmadrassen. Fräscht och festligt. Å andra sidan har hon sedan sitt ofrivilliga samboskap med min 8-kiloskatt haft det lite tufft. Jag antar att detta bör ses som förmildrande omständigheter. Min katt (eventuellt lodjur, det är inte riktigt utrett) är stor som ett as men jättesnäll. Mot människor i alla fall. Då han aldrig har delat hem med andra katter var det liksom det jag fram tills nu hade att gå på. Det tog honom dryga dygnet att förvandla den tidigare kattdemokratin till ren diktatur. Likt kattvärldens motsvarighet till Stalin gällde det för flickorna att falla in i ledet rätt omgående annars väntade kroppslig bestraffning. Han må vara lite trög i starten men när han får upp farten går han fram som en väloljad bulldozer. N:s katter tog sin tillflykt till himlen eller åtminstone så högt i lägenheten de kunde komma, då hans kroppshydda i nuläget omöjliggör hopp högre än till soffan. Situationen har sedan december blivit lite bättre men det är fortfarande tydligt vem som bestämmer. Nu softar han lite mer på sin tron (minisoffan som skall stå på uteplatsen) och kastar lite kåta men samtidigt avmätta blickar på kattflickorna. Lite Tony Soprano-känsla som N igår påpekade. Husse är stolt.