Jag har funnit Gud...

... och hans namn är Preben. Gud kom till mig för en vecka sedan och det kändes direkt att han var dansk. Rödvit stod han på altanen i all sin pälsiga härlighet. Med en Jylländsk färgton och lite skrovlig stämma som vittnade om för många Tuborg sökte han kontakt. Jag gissar att han startade sin färd på en liten flotte byggd av halm men sammanhållen av gudomlig kraft. I  höjd med Odense började resan. Vid Göteborgs kustlinje slutade den. Vi hade lämnat en skål torrfoder ute åt vår minste katt. Plötsligt stod istället  han där, kalasandes på vår ofrivilliga offergåva. Jag döpte honom till Preben för jag visste, någonstans djupt inne, att detta var namnet på vår frälsare.

Hans blick vittnade om att han var nöjd med gåvan. Friskies med kyckling behagade honom. När jag skulle dela med mig av besöket genom WhatsApp hävdade autocorrect att "Preben är meget fin" istället borde vara "Preben Maräng". Inte ens autocorrect tar sig sådana friheter och jag vet att jag aldrig har använt ordet Maräng i ett sms. Det skulle jag aldrig göra. Preben hade via vår världs teknologi visat mig sitt fulla namn. Fylld av glädje ville jag fira genom att ta ytterligare en bild på Messias. Preben visade genast sin makt:

Lite som vid Babels torn försökte jag komma för nära. En gräns drogs i sanden; hit men inte längre. Skakad drog jag mig tillbaka. En stund senare hade Preben blivit ett med skuggorna. Jag visste dock att det inte var över och varje kväll sedan dess har jag lämnat min offergåva på altanen. Varje kväll har Preben kommit, slukat skålens innehåll samtidigt som han betraktat oss dödliga med en fast blick. Igår såg det ut såhär:

Preben hade antagit en annan skepnad, denna gång i svart och vitt. Ett test of faith så att säga men jag klarade provet. Idag var han åter sitt röd- och vitrandiga jag men kom till oss inte bara en utan två gånger. Aptiten visste inga gränser. Kravet på offergåva har uppenbarligen ökat.


Våra liv har förvandlats till en veritabel kattcirkus. Tre egna katter och två wannabees beroende på hur man ställer sig gällande Prebens förmåga till shape shifting. Funderar på att helt sadla om till professionell Beastmaster. Träna min kattarmé och ta över världen. Jag vet i alla fall på vilken plats jag skulle börja resan....

Tills den dagen är kommen planerar jag dock att utnyttja situationen till min fördel. Skrev ut följande bild och satte upp på kontoret. Fas ett är initierad i resan mot en lång sjukskrivning med hänsyn till psykologisk problematik. I like my chances.

Vattenskandalen vid Hemköp

"Vattenkastning på tiggare" som vissa medier så vackert rapporterade... Skandalen vid Hemköp i Majorna, veckans mediamässiga följetong, börjar så sakteligen svalna. Synopsis ifall någon därute legat i koma: Butikschef tvättar fönster vilket resulterar i att tiggande kvinna får vatten på sig. Enligt vittnen hällde/skvätte han medvetet ner kvinnan då han var trött på att ha henne hängandes utanför butiken. Incidenten fick fart på medelsvenssons dåliga samvete och vips fanns ett uppbåd på plats med plakat i högsta högg. Jag rättfärdigar inte det faktum att (om det var det som skedde) Mr. Hemköp försökte få bort tiggaren med hjälp av en hink vatten. Är bara fascinerad över att människorna som gick i taket över händelsen uppenbarligen har mindre bryderier rörande det faktum att kvinnan sitter där från början. Hur många av deltagarna i protesttåget har i sin inre monolog klagat över att det är fullt av tiggare utanför butiken? Hur många av dem har engagerat sig i frågan bortsett från att på sin höjd skänka de växelpengar som blev över efter helghandlingen? Om någon av demonstranterna själva drev en butik, hade de välkomnat tiggeri vid entrén? Inget stimulerar köplusten som en fräsch touch av misär. Om det visade sig att 1 % av mupparna som demonstrerade gjorde det av något annat skäl än att stilla sitt dåliga samvete och/eller impa på sina aktivistpolare, skulle jag bli förvånad. Nedanstående citat från GP:

- När jag läste om det här i sociala medier blev jag asförbannad och chockad, säger Erika Jacobsson som bar en liten handskriven skylt med texten "Handla inte här!".

Chockad över det som hände eller det faktum att det finns tiggare? Blev du genuint chockad oavsett orsak utgår jag ifrån att du är nyfödd. Det hade f ö varit imponerande om skylten ej var handskriven. Specialbeställd skylt hade fan gett cred i demonstrationsgruppen.

"Edda Manga är idéhistoriker, skribent och redaktör för Feministiskt Perspektiv och den som drog igång protestmötet. Efter att ha hört om incidenten tog hon reda på mer och kom fram till ståndpunkten att det inte var någon olyckshändelse att kvinnan fick vatten på sig."

Tog reda på mer om incidenten? Hur då? Ser framför mig en deduktionsprocess av Sherlock-magnitud där Edda granskar ledtråd efter ledtråd för att nå en obestridlig slutsats.

"Det kom fantastiskt mycket fler än jag väntat mig, jag trodde det skulle komma tio personer …Det är så glädjande att civilsamhället visar solidaritet."

Solidatitet ja... Tills dess att du, efter att ha handlat ingredienserna till helgens ekologiska tacomys, ger hälften av maten till tiggaren utanför affären skall du nog inte slänga dig med begrepp som solidaritet. 

Som sagt, jag rättfärdigar inte beteendet från butiksinnehavaren. Nivån av hyckleri äcklar mig dock betydligt mer än själva händelsen.

True Detective

Borde väl skriva om detta i min filmblogg men med tanke på att den för tillfället är lika het som min karriär får detta forum duga. Hade ju i skrivandes stund inte ens tänkt ha igång denna blogg (i folkmun kallad the original and best) så... whatever. Kände ett behov av att lyfta ämnet och tipsa allmänheten. HBO-serien True Detective är nämligen snuskigt bra, något av det bästa jag har sett i TV-serieväg.

"The lives of two detectives, Rust Cohle and Martin Hart, become entangled during a 17-year hunt for a serial killer in Louisiana"

Kort och koncis synopsis av imdb. Samtidigt rekommenderar jag er att inte ha läst så mycket om serien innan ni tar er en titt. Grymt välskrivet med imponerande skådespel från Woody Harrelson och framförallt Matthew McConaughay. Snyggt som tusan är det också. Som exempel kan sjuminuterstagningen utan klipp i slutet av avsnitt fyra nämnas. Grymt imponerande. Woody är som alltid bra men seriens stora behållning är Matthew som gör en fantastisk rolltolkning. Det är kul att se att han tagit sig an lite mer krävande roller de senaste åren. Av någon anledning har jag (nästan) alltid gillat honom. Trots kraftigt överspel och en alltför lång period av pissiga rom-coms. Trots Drakarnas Rike, en film jag borde hata men ändå har sett ett tiotal gånger. En film vars namn vittnar om en drak-bonanza men där budgeten endast räckte till en drake. Jag vet inte vilken scen i filmen som är min favorit;  Denton van Zans tårfyllda brandtal efter att kollegan blivit drakmat eller följande:

Ok, förmodligen det sista alternativet.

Hur som helst... Avsnitt åtta av TD, vilket även avslutar säsong ett sänds idag så gör som jag en vanlig arbetsdag; häll upp en whiskey och lägg all uppmärksamhet på skärm av valfri sort. Så länge den visar True Detective. Finnes på HBO:s betalkanal eller på andra mindre betalfokuserade ställen på nätet.

Sova med fienden

 Oväntade och stora framsteg har skett i den krigshärd som är vårt nya hem. Efter tidigare fruktlösa medlingsförsök verkar två av parterna i den infekterade konflikten ha nått någon slags, om än tillfällig och bräcklig, vapenvila. Ingen är mer förvånad än vi samtidigt som vi misstänker foul play av något slag. Selma (far right) har nämligen varit den klart större och mest livliga motståndaren till kattfusionen och har vid varje givet tillfälle visat detta. Tidigare under dagen var de tre små liven ute och luftade sig i sina nya omgivningar. En gissning är att Selmas nufunna sävlighet snarare har att göra med några goa svampar hon grävt upp och knaprat på i skogen. Ansiktsuttrycket säger det mesta. Hon ser mer ut att befinna sig på en flygande matta vävd av Friskies-tyg på väg mot Narnia än i fiendens säng. Framsteg none the less så jag skall inte klaga. Notera även den friska färgkoordinationen i vår extrasäng som tack vare Mio för tillfället är vår enda säng. Mysfaktorn höjs ytterligare av det beiga färgavbrottet skapat av flyttkartongerna i bakgrunden.


Jajjemen, sängen är fortfarande inte levererad. Den goa gubben på leveransavdelningen meddela glatt att de hoppas få in en lastbil imorgon tisdag. Orkade inte ens bli arg på honom. Det är ju inte hans fel, han kör bara ut möblerna. Mio-bruden däremot, sannolikt på praktik genom särskolan och själva ground zero till sängdebaklet är klart skyldig. Skyldig som synden. Är övertygad om att det är hon som gått in och medvetet försenat leveransen efter första vändan också. Muppjävel. Jag förstår inte hur svårt det kan vara, både i detta fall men även mer generellt inom möbelbranschen? Vi vill köpa en säng, inte en kärnvapenladdning. En säng, exakt samma modell som finns på display i butiken. Inga specialval, inget extra. Ingen stomme i elfenben eller madrass tillverkad av enhörningshår. Det skall bli spännande att höra vad de har att säga imorgon. En gissning är att fel modell av sängen kommer att levereras tidigast vecka 34 till Töcksfors. Allt enligt överenskommelse.

Scener från en flytt

Hört under flyttdag nummer ett, femte vändan:

- Faaaan vad långsamt han kör... Jävla mupp. Det är ju för fan 90 här. Men varför inte ligga i 70 för all del? Better safe than sorry. Och DÄR börjar miffot blinka också, en kvart innan nästa avfart. Bra att vara ute i god tid. Skylten vi passerade deklarerade ju att det var 1000 meter kvar. Vad fan är hans problem?
- Vad är det för dekal på bilen? Vad betyder den?
- Det är sannolikt en varningsdekal. Varning för efterbliven förare.
- Haha...
- Mongo on board. Bra att de är öppna med det i alla fall.
- Snart kommer avfarten.
- Härligt att de också skall svänga av. Kommer väl ligga framför oss resten av vägen. Det sitter en hundjävel där bak också.
- Jaha, är det en vovve? Trodde att det satt en tredje person i baksätet...
- I så fall har den personen ruggigt spetsiga öron. Hunden verkar dock svaja en del där bak...
- Jo, det är en hund men han är inte fastbränd. Bränd... Spänd.
- Fastbränd? Skall man svetsa fast hundar vid bilfärd nu? De flesta rekommenderar att man inte bör svetsa hundar. De smälter så lätt.
- Spänd! Fastspänd!
- Ah.... Det låter vettigare. Nu svänger de av i alla fall. Praise the lord. Det verkar till och med som att de skall vänster...
- Kör upp jämnsides och kolla vem det är som kör!
- Jepp.... Shit. En riktigt ruggig kärring. Ingen glamourdrottning direkt. Undrar vart de var på väg?

Tre dagar senare skriver jag dessa rader omgiven av det vanliga flyttkaoset. Hade kartongfabriken i Kallinge fått ett exklusivt avtal i samband med vår flytt hade det varit smörgåstårta med räkor på fredagsfikat istället för 130 uppsägningsbesked. Intressant att de prylar som såg så blygsamma ut i de förra lägenheterna kan ta upp ett helt orimligt antal flyttkartonger modell större. Två hem blir ett och med det förökar sig varenda jävla pinal minst en extra gång. 1+1=3. Minst.... Flott som fan kommer det i alla fall bli och det är huvudsaken. Vad som inte är flott som fan är Mio Möblers smutsiga lögner. En ny säng var beställd med bekräftat leveransdatum i fredags, det vill säga första kvällen på nya stället. Det visade sig på fredagskvällen att Mio inte hade samma syn på  begreppet bekräftad leverans som vi hade. "Nej, vi har inte fått in sängen än och ni har inte gjort en bokning till fredagen, det vara bara ett önskemål".  Oj, oj, oj. Ett önskemål alltså? Det lät inte riktigt så på den käcka flickan som tog emot vår beställning i butiken. Där lät det nämligen som att sängen kommer att levereras sent på fredag eftermiddag efter kunds önskemål. Efter nio timmars flyttning i en ny lägenhet utan säng (eller soffa) var inte det riktigt de nyheterna vi hade hoppats på. Det vi hade var min gamla luftmadrass och exakt inget mer. Bortsett från den inte så lite unkna fem centimeter (uppskattningsvis) tjocka madrass N hade kvar i Majorna då. Efter att ha hämtat den var det bara att njuta av nya lägenheten som ett äkta missbrukarpar. Två knarkarkvartsmadrasser på golvet. En ovilsam liten ö i ett hav av kartonger och bråte.

Misären blev för mycket för minstingen i vår numera sammanslagna kattfamilj. Morgonen därpå visade hon sitt missnöje genom att kaskadpissa på den lite lyxigare luftmadrassen. Fräscht och festligt. Å andra sidan har hon sedan sitt ofrivilliga samboskap med min 8-kiloskatt haft det lite tufft. Jag antar att detta bör ses som förmildrande omständigheter. Min katt (eventuellt lodjur, det är inte riktigt utrett) är stor som ett as men jättesnäll. Mot människor i alla fall. Då han aldrig har delat hem med andra katter var det liksom det jag fram tills nu hade att gå på. Det tog honom dryga dygnet att förvandla den tidigare kattdemokratin till ren diktatur. Likt kattvärldens motsvarighet till Stalin gällde det för flickorna att falla in i ledet rätt omgående annars väntade kroppslig bestraffning. Han må vara lite trög i starten men när han får upp farten går han fram som en väloljad bulldozer. N:s katter tog sin tillflykt till himlen eller åtminstone så högt i lägenheten de kunde komma, då hans kroppshydda i nuläget omöjliggör hopp högre än till soffan. Situationen har sedan december blivit lite bättre men det är fortfarande tydligt vem som bestämmer. Nu softar han lite mer på sin tron (minisoffan som skall stå på uteplatsen) och kastar lite kåta men samtidigt avmätta blickar på kattflickorna. Lite Tony Soprano-känsla som N igår påpekade. Husse är stolt.

Blodtrycksmätning is da shit...

... så varför inte avnjuta 24 timmar av detta? Något jag roar mig med just nu och fram till imorgon bitti. Låter inte så farligt nej? Precis det tänkte jag också när min läkare varsamt lade fram förslaget för några veckor sedan. En lite manschett som mäter trycket ett par gånger per timma under ett dygn. Och i skrivandes stund gick den igång igen... Uppfriskande. Då trycket hade varit lite för högt vid några mätningar (orsak totalt oklar) rekommenderades hur som helst denna åtgärd. Sagt och gjort. Jag resonerade som så att det medicinska fältet gör ständiga framsteg och föreställde mig en diskret manschett lätt dold under tröjan kopplad till en slimmad dosa man kunde ha i fickan. Jag kunde efter några minuter in i besöket på vårdcentralen snabbt konstatera att alla medicinska fält inte alls gör ständiga framsteg. Manschetten är lika stor som den man har vid vanliga mätningar, kanske till och med lite större för att maxa förnedringen. Löken på laxen finner man dock i själva dosan som registrerar blodtrycksdatan. Diskret är inte det första ord som spontant poppar upp i huvudet. Philips Diga vilandes i smäckert läderhölster däremot... Så ser dosan ut. Den är så massiv att den förärats ett eget bälte och hölster och kan på grund av sin 90-talsstorlek inte hänga i byxlinningen. Sweet. Man känner sig inte så lite snazzy när man en hel dag får glida runt med ens sådan skönhet svängandes vid höften. Tard deluxe. Men regelbundenheten är det inget fel på, det får jag ge den. Var tjugonde minut skall trycket mätas varpå man får stanna upp i det man gör, dinglandes med armen tills blodtillförseln är strypt och mätaren är nöjd. Mimiken likvärdig en man som får tre strokes per timme. Där gick den igång igen...  De körde med liknande utnötningsmetoder på Abu Ghraib. De jävlarna skall inte knäcka mig. Hade du inte högt blodtryck innan lär du ha det efter ett dygn med blodtrycks-Digan. I shit you not.

Så nu sitter jag här i väntan på en ytterst ovilsam natt (den mäter bara var trettionde minut under natten, yay) och tittar på en dokumentär om handikappidrottare på Kunskapskanalen. Här saknas de armar, ben och en del annat. De kämpar på ändå. I hear you brothers.

Hur man gör bostadsletandet lite roligare

Jahapp... Bloggen lever alltså fortfarande. Var ett bra tag sedan jag var inne och kollade läget men det verkar fortfarande trilla in en del besökare. Utan att jag ens behöver publicera något. Sweet. En självgående entitet som inte kräver underhåll. Passar ganska fint då det har varit en del annat att pyssla med den senaste tiden. Flytt nummer ett avklarad i väntan på flytt nummer två som, god willing, sker inom några veckor. Varför nöja sig med en flytt när man kan få två? Double the pleasure, double the fun time spent on Hemnet. Nåja, gamla lägenheten såldes oerhört snabbt och smärtfritt. Gott så. Nu dryga två månaders mellanlandning i Majorna inför nästa del i boendesagan. Efter att ha spenderat en del tid här sedan augusti kan jag konstatera att stadsdelen är trevlig. Vad som inte är trevligt är bostadspriserna i Majorna. Extremt lite valuta för pengarna om man inte går igång nåt djävulskt på hipsters, obefintliga parkeringsmöjligheter och pappersväggar. Om man värderar ovanstående högt kanske en trång tvåa utan balkong är värd två miljoner, vad vet jag... Vad jag dock vet är att jag skriker nästa gång jag behöver bevittna en skäggig man med överdimensionerade glasögon och sotarmössa, inhandlades linser till sin vegetariska soppa på Hemköp. Sluta bara... Snälla. Efter ett antal lägenhetsvisningar i området med löjligt upptrissade priser blir det alltså något annat. Om allt klaffar som det skall under kommande vecka blir det sydväst som gäller. Flott som fan. Låt oss bara hoppas att vår bankman levererar enligt tidigare överenskommelse. Det känns nämligen inte som någon självklarhet efter våra senaste rendezvous. Jag och K hade inte haft någon kontakt förrän mot slutet av förra året. Tidigare hade jag haft en extremt rapp och serviceminded bankkvinna/banktjej (?) men när det var dags att prata nya lån hade hon slutat och K hade tagit vid. Efter att det tog mig en vecka att få kontakt med K började jag ana att han var mindre rapp. Tre obesvarade mail och noll tillgänglighet på telefon fick mig att ifrågasätta om K ens fanns. Det kanske var bankernas sätt att spara lite stålar; att tillsätta en icke existerande bankman till de kunder som redan hade bostadslån och förhoppningsvis inte behövde ytterligare personlig rådgivning. Min egen arbetsmetod hade vänts emot mig. Obehagligt värre. Det krävdes ett surt samtal till kundtjänst, som genom någon hotline fick väcka K ur sin dvala. För det visade sig att han faktiskt fanns. Två möten senare kan jag konstatera att K är trevlig men att det år han har kvar till pension inte kan fortlöpa snabbt nog. Vid vårt andra möte hade de ändringar vi gjorde på första mötet inte sparats. - Nej K, jag bor fortfarande inte ihop med henne. Det var tre år sedan nu.  - Nej K, det lånet är för vår nya bil.... Det lånelöfte vi fick känns således lite flyktigt. K kan lika gärna ha knappat in våra senaste uppgifter på sin inköpslista till Ica, vad vet jag. Ändå kan jag inte tycka illa om K. Än i alla fall.... Han är rätt så rolig, lite som en seriefigur. Och idag var han faktiskt rapp på att svara på det meddelande jag skickade i lördags.

Det vore rätt myspysigt om allt klaffade nu då det inte är nyttigt att spendera för mycket tid på Hemnet. Efter att ha beskådat hundratals överstylade och överprissatta lägenheter som sedan säljs före visning alternativt budgivnings-blitzkriegas till sjukliga nivåer är det därför nyttigt med lite distans. Vidga vyerna och se sig om i Sverige lite grand. D tipsade för några veckor sedan om några prisvärda lägenheter i Vänersborg. Vid skrivande stund finns de tyvärr inte kvar på Hemnet och jag kan bara anta att de har gått som smör. Det finns dock en kvar där budgivning fortfarande pågår. Lite extra puls alltså. Arton (18) tusen kr.... Budgivare 2 la enligt budlistan hela summan direkt. Inget tjafs där inte. Detta var i och för sig den sextonde december så jag antar att säljaren inte har accepterat dealen. Vill väl minst ha 19 000 för att släppa en sån pärla.

I vår Hemnet-odyssée sprang vi även på detta bygge i Backaryd, Ronneby. För mindre än 300 000 kr får du ett prima hus med en säregen tillbyggnad i annan färg och annat material än själva huset. Tips till hemmasnickaren: bygg inte till huset om du lider av långt gången hjärnhinneinflammation. Det bli sällan bra. Det riktigt fina börjar dock när interiören skall visas upp. En så befriande ostylad bostad har nog sällan tagit upp plats på Hemnet. Inga fruktskålar eller kryddodlingar här inte. Sånt får fjollorna i storstaden pyssla med. Är familjens hund hemma vid fotograferingen? So what, fota den jäveln med ett stort hundben i käften. Det kan även vara så att jyckens ena ben är gipsat, det är svårt att avgöra från bilden. Omaka stolar i köket? Kör på. Ostädat badrum med vackert placerad sophink? Charmigt. När man till slut kommer till vardagsrummet, som från vissa vinklar ändå ser någorlunda ut, sticker det fram en motionscykel i vänstra hörnet. Ok, nog är nog. Hade det varit så jobbigt att flytta skiten ur bild? Det kan inte vara fantastiskt upphetsande att som mäklare få det uppdraget med en provision på vadå... 20 000 kr? Om huset mot förmodan säljs alltså.

#ttfh

Gekås - massacres now make more sense

Long time no see. Eller no read kanske. Fullt upp som sagt varpå det krävdes något extraordinärt för att logga in här. Efter en timmes sömn och lite whiskey är det nu dags att redogöra för just detta. Med extraordinärt menar jag speciellt. Med speciellt menar jag... speciellt. Låt oss sätta det i en mening för att förtydliga: "Kennert är ett speciellt barn". Just det.  Eller varför inte "de som handlar på Gekås i Ullared är speciella". Speciell är ett fint ord att använda när vår sociala kontext hindrar oss från att använda ord som efterbliven. Ullared är lite för enkelt, jag vet.... Som att sparka in en öppen dörr. Än så länge har jag dock bara kunnat relatera till det jag hört från andra och sett på TV. Nu har jag dock varit där tre gånger; första, enda och sista. Jag har sett förödelsen och galenskapen first hand på orten som, likt Göteborgs lilla London, bara kan beskrivas som lilla Alabama. Precis när jag stundtals började ana visst hopp för mänskligheten besöker jag Gekås en lördag strax före jul. Ett extra tack till den del av min uttorkade hjärna som ansvarar för beslutsfattande. Aldrig kunde jag ha anat.... Inte ens efter att ha sett TV-travestin som i sin tur utmynnade i Ola-Morgan och Conny-Kents starka resor hade jag kunnat ana hur verkligheten ser ut. Att vara medlem i Hemvärnet innebär inte att du har sett krig, låt oss säga så.

Vad är det för fel på folk? Orden ekade i mitt huvud under de fyra timmar som spenderades i varuhuset. Inte "haha, vad är det för fel på folk" utan "VAD I HELVETE är det för fel på folk. Innan jag går vidare vill jag förtydliga att jag givetvis inte drar alla över en kam. Uppskattningsvis hamnade dryga procenten av de 4-5 000 kunderna som var där inom ramen för "normalbegåvade". En sisådär 50 personer alltså. Resten: not so much. Klädkoden för dagen var tydligen casual, något vi hade missat. Aldrig har så många leopardmönstrade tights, mysbyxor och cowboyhattar ockuperat en såpass begränsad yta. Som att det fanns en tyst pakt om att alla skulle klä sig så jävligt som möjligt. Ett hemligt brödraskap sammanflätat under Champion-loggans magiska sken. En annan sak som stod klart relativt snabbt var att Gekåsarna borde tänka lite på matchvikten. Att panikartat zigzagga genom gångar fyllda av individer av USA-format var fanimej bisarrt. Är det någon fetmaepidemi jag missat? Epidemin kan i alla fall inte vara lokal med tanke på hur många skåningar som befolkade platsen för det makabra skådespelet. Svettigt, skrikigt, billigt, skånskt och flottigt. Inte bra.

Höjdpunkter? När jag skrattandes fotar nedanstående obscenitet varpå en tjej i 25-årsåldern glatt plockar åt sig ett exemplar.

Fuck yeah.

 Eller kanske det faktum att folk fyller tre kundvagnar fulla med skit de inte kan tänkas behöva under tjugo livstider bara för att det är billigt. - Åh, rengöringsmedlet kostar två kronor mindre än vanligt, bäst att köpa 50 förpackningar. Bakplåtspapper går ju också åt som självaste fan, jag köper ett ton. Priset gör skillnaden... Wow. Folks maniska storhandlingsbeteende gör också under för kötiden. När vi efter fyra timmars våldtäkt av kroppens alla sinnen till slut kommit fram till att vi måste åka hem väntar en kö där dryga miljarden artiklar skall scannas in.

Beteende är sjukligt och inget annat. Handlar det om att gemene låginkomsttagare får en kick av att känna sig rik genom att köpa så mycket billig skit som möjligt? Kvantitet FTW? Är det en fix idé? Ett grandiost experiment utfört av Pavlovs okända barnbarn? Oklart. Jag vet bara att O-C county är en otäck, otäck plats.

Det var allt. Dags för bloggvärldens motsvarighet till cryosleep igen. En magisk, om inte automagisk hemsida kommer snart. Tax så länge.

Bloggen stängd på grund av bristande intresse...

...vilket är en halvsanning. Ett visst intresse finns det trots allt. Allt annat vore ju orimligt. Vem vill inte läsa en alltmer rubbad statstjänstemans raljerande om livets vara eller icke vara? Några vill det uppenbarligen. Inte många med bloggmått mätt (vad det nu betyder) men det har heller aldrig handlat om det sedan jag började skriva för femton månader sedan. Mitt intresse är egentligen inte heller bristande; istället handlar det mer om nya fokusområden. Efter lite hjälp från en klok kollega har jag till slut hittat rätt väg att attackera den bok jag en längre tid har funderat på att skriva. Eller funderat på att funderat på att skriva kanske... Det finns nu en plan och ett sätt att genomföra det hela på. En plan som till stor del utesluter regelbundna uppdateringar i detta forum. Boken tillsammans med projekt #2, sannolikt ett av det största välgörenhetsuppdragen i svensk historia, lämnar inget utrymme till bloggande. Det kommer inte att finnas vare sig tid eller ork. Ett webbaserat forum för projekt #2 kommer snart att finnas uppe.

Till viss (om än liten) del är jag rätt trött på att skriva här också. Det terapeutiska värdet har minskat i samma takt som min närvaro på jobbet och tja.... det är dags för något annat. Något inlägg kommer sannolikt att slinka in då och då men that's it.

Privat finns det nu även betydligt större, roligare och mer omvälvande saker att fokusera på vilket får detta att kännas rätt.... futtigt. C'est la vie. På ett bra sätt.

** Uppdatering 140114: Såhär drygt tre månader senare får jag revidera inlägget något. De andra projekten går långsamt men stadigt framåt och tiden är begränsad på många sätt. Men lägga ner? Nä.

Dagen har till slut kommit...

Det har varit lite av ett långdraget kontorsskämt. Lite av ett what if-scenario som det Marvel Comics körde ett tag. What if the Hulk had the brain of Bruce Banner? What if Wolverine battled Conan? What if Spider-man was raped by the Punisher? och så vidare. Kul att spekulera i men utfallet blir oftast rätt fånigt. Har tidigare skrivit om den möteskultur som råder i den lokal jag går till för att dricka kaffe och bajsa på betald tid. Personalmöten, arbetsgruppsmöten, planeringsmöten, tvärgruppsmöten... Listan kan göras perverst lång och inte på ett bra sätt. Idag hade dagen kommit för att ta nästa steg. Ett personalmöte där diskussionsämnet var huruvida vi har för många/för få möten. Ett meta-möte. Jag vet inte vad som är roligast; det faktum att vi lägger två timmar på ett möte för att reda ut om vi lägger för mycket tid på möten eller att de flesta inte verkade reagerade på den delikata ironi som forsade fram längs väggarna i konferensrummet. På en slumpmässigt utvald arbetsplats hade en lista på antal interna möten kanske blivit 2-3 punkter. Hos oss fick listan inte plats på en PP-slide skrivet med minimal text. Just det. Diskussionsfrågorna löd:

1) Har vi för många möten?
2) Borde vi ha fler möten?
3) Hur kan vi göra mötena mer effektiva?

Efter två timmar var alla överens om precis ingenting. Som vanligt. För en professionell (bred definition) tjänsteman borde det finnas några grundläggande krav. Som att man inte behöver dryfta frågor in absurdum (utan resultat mind you) för att kunna utföra de dagliga arbetsuppgifterna. Personligen nöjer jag mig med tio sekunder för att reda ut dagens problematik:

1)  Ja
2) Nej
3) Sluta ha 99 % av dem

Jag orkar knappt skratta åt det längre. Eller gråta vilket egentligen är mer passande. Det har gått för långt. Det finns inga gränser kvar att korsa.

För att avsluta dagen tematiskt skall jag nu kolla på Apartment 1303 efter tips från D. Den verkar bra.

Göteborgs Lucia 2013 - PR på toppnivå

Vad göra om det årliga Lucia- arrangemanget börjar kännas lite mossigt och traditionstyngt? Fråga arrangörerna bakom Göteborgs Lucia som är i färd med vad som bara kan beskrivas som årets mest missriktade PR-kupp. Analysen (?) över vägar till förnyelse mynnade ut i att den del av befolkningen som bryr sig om Luciafirandet (pensionärer och barnfamiljer) är trötta som fan på den traditionella svenska flick-Lucian. En utebliven demografisk analys senare och "Det är rösten som räknas" var ett faktum. Alla får söka, tjejer som killar. Inga bilder skulle bifogas och det var baaaara rösten som räknades. Bidragen från hen och hen skickades in genom Lucia-appen och bestod bara av en snutt sång och deltagarens läppar. Spralligt. Skulle vi efter åratal av allmän begäran till slut få se lilla Wilmer ta täten i Luciatåget? Lite lagom hen-androgyn men med en stämma likt en ängel spelandes harpa med enhörningshårsträngar i ett hav av rosa och fluffiga marshmallows-moln. Eller skulle det bli EMO-Emma med femtiofem piercings och lika många "jag skär mig för att döva smärtan-ärr" som fick ta plats i det juliga rampljuset?

Nästan.... Eller, nja. Resultatet efter noggrann gallring blev följande Luciatrupp. Emelie, Christina, Sandra, Ida, Ida, Helena och Ellen. Sju söta übersvenska flickor i åldersspannet 19-26 år. Mission accomplished. Årets mångkulturella, könsobundna och utseendeofixerade Luciatåg är ett faktum.

Det hela är så dumt att klockorna stannar. Jag kunde inte bry mig mindre om Luciafirandet men jag antar att det finns vissa som gör det. Kul att ta med kidsen på och så. Mysigt. Fine by me men varför i helvete gå in och peta i just denna typ av traditioner? Finns det ett såpass stort behov av att se något annat än en kvinnlig Lucia? Är det så stötande ur ett genusperspektiv att inte killar kunnat bli Lucia tidigare? Nej är svaret ifall ni undrade. Det mest stötande är hur miserabelt PR-maskinen (vad jag kan utläsa är eventbyrån Insideout den mest bidragande aktören) bakom eländet har missat målet. Ängsligt svenskt PK-resonemang in absurdum. Att utan någon konsekvensanalys ta ett koncept så långt att resultatet totalt motverkar det man ville åstadkomma. Det komiska resultatet bevisar med all tydlighet att grundskissen borde gjort som julabocken i Gävle och brunnit. Grattis till ingenting. Det är ni värda.

Bokmässan - när galenskap blir norm

Jag upphör aldrig att förvånas. Jag upphör heller aldrig att förvånas över att jag aldrig upphör att förvånas. Låt oss dock börja med upptakten till den helg då dryga 50 % av världsbefolkningen komprimeras till en enda svettig mäss-massa. Redan på torsdag började en skön känsla infinna sig. Radio 88 var ovanligt samarbetsvillig under min färd mot kontoret. Efter lite research har jag kommit fram till att det var Ulf Ceder som förgyllde min färd mot tomheten. Fan vad jag älskar Radio 88. Det har sagts förut men tål att upprepas. Övervägande 50 och 60-talsmusik ackompanjerat av programledare som för länge sedan slutade medicinera. Till och med reklampauserna bjuder på underhållning värdig en kung. I torsdags tappade Ulf tråden en aning och trasslade in sig lite i Radio 88:as nyrenoverade hemsida. "Ni känner ju till www och punkterna och så men sen skall det vara radio 88.nu" meddelade Ulf. Därefter ville han tipsa om stationens gästbok genom att säga att det inte var många som lämnade kommentarer. Ulf menade att de fåtaliga kommentarerna berodde på att han hade bett lyssnarna om att just kommentera. Han skulle därför testa det motsatta och bad därefter om att ingen skulle gå in och kommentera. Omvänd psykologi 2.0. God bless you Ulf.

På kvällen halkade jag in på det alltid lika sansade Debatt på SVT. Registret/analysfilen/post it-lapparna (beroende på vem inom polisen man frågar) över romer var det första ämnet. Det känns friskt att vi strävar mot den där goa nazi-känslan där staten registrerar dess invånare baserat på etnicitet. Friskt vågat av polisen och ett fräscht grepp år 2013. Puckot som förde talan för polisen hävdade bestämt att det inte var ett register utan ...tja någonting som typ en... datafil. Mycket bättre. Romerna som debatterade var skitsura och skrek mest. Polisen skrek tillbaka. Ingen blev klokare.

För att lätta upp stämningen handlade nästa debatt om rödvin. En gubbe vars namn jag inte kommer ihåg hade skrivit en hyllningsbok för hur grymt rödvin är. Det hade räddat hans kolesterolvärde, blodtryck och eventuellt även fått Isbjörnen Knut att återuppstå. Hans argument var inte grundade på så mycket mer än slumpmässiga observationer men ändå... Skön gubbe. Någon som inte var en skön gubbe satt på andra sidan. Vidar Aronsson från Ungdomens Nykterhetsförbund gillade inte vingubbens linje och var provocerande präktig där han satt och drog samma haranger som UNF alltid spyr ur sig. Är det något jag hatar så är det resonemang som tar ifrån individen dess egna ansvar. I kombination med Vidars Chipmunk-uppenbarelse blev det för mycket. Ingen mer debatt.

På tal om vin är jag glad att vi grundade med lite vin till lunchen i lördags. Leken "hur många människor kan vi trycka in på Svenska Mässan?" kräver en lättare bortdomning. Ändå gillar jag Bokmässan. Det är rätt trevligt att smyga runt där och bara betrakta spektaklet. Kändistätt var det också. Agneta Sjödin, någon av Graaf-systrarna och Björn Hellberg (otippat) såg vi. Etiopien-svenskarna förföljde oss i sitt penningkåta försök att casha in på sin egen dumhet. De var överallt. Lotta Bromé intervjuade någon amerikansk författare som i ett bisarrt ögonblick mot slutet viftade med en flaska av Lill-Babs vin. Jag såg ingen Lill-Babs och befarade att Lotta hade käkat upp henne då hennes hållning vittnade om en pågående matsmältningsprocess. Allt slutade dock väl när Little Babs dök upp. Hon var kort.

Vi pratade också med en dansk planschförsäljare som sålde rätt tjusiga djurmotiv. Inte "varg ylar mot månen i plysch" utan mer classy... Det motivet vi ville köpa blev minuten före slutsålt så vi undrade om vi kunde köpa det tryck som hängde på väggen. Mannen öppnade sin mun och då det framkom att han var dansk släcktes allt hopp. Dansken svarade jävligt danskt med en harang på dryga minuten. Det gick fan inte att förstå ett ord av vad han sa men jag misstänker såhär i efterhand att han svarade på vad han åt till frukost. Eller berättade om sitt eget förslag till hur vi skall motverka växthuseffekten. Vi tolkade det i slutändan ändå som att han inte kunde sälja den som satt på väggen. Illa till mods retirerade vi. Obehagligt.

En dag i fulhetens tecken

Idag har jag vidgat mina vyer vill jag lova. Utlånad till grannkontoret i den natursköna uppstickarkommunen Härryda. Mölnlycke centrum - ett centrum i utveckling, som de själva beskriver det. Låt oss inte glömma  att utveckling är ett lite flytande begrepp. En sten som har lite mosskänning inom den kommande tioårsperioden kan också sägas vara under utveckling. Så jag tar er slogan med en nypa salt kära Mölnlycke. Under lunchen flanerade jag runt lite i det utvecklande centrumet. Fem minuter senare var jag klar. Det tog liksom bara slut. Poff, lite som havet i the Truman Show. Vid stadskärnans utkant fanns passande nog en fräsch liten pizzeria. Jag bestämde mig för att testa Mölnlycke-devisen och se om även kebaben var under utveckling. Uppåt och framåt tills man närmar sig kebab-nirvana. Förväntningarna var höga. Inget annat är perfektion dög med tanke på hur skrytsam entiteten Mölnlycke hade varit. Jag gick in i lokalen...

... och möttes av vad som mer såg ut som en sandwich-disk med diverse trötta grönsaker. Detta i anslutning till en hederlig bar Kinakrogstyle 1978. So far so good. Lokalen var stor också, tredelad men med den gemensamma nämnaren att varenda skrymsle och vrå skrek "we don't give a fuck". Längst in hängde vad jag antar var Härrydas ungdomsgäng. Aldrig har så mycket munktröja ockuperat en så begränsad yta. Tjugo minuter efter min beställning anlände min kebabtallrik. Ett berg av kött dränkt i stark sås som inte var det minsta stark. Svagt. En dampig unge som stod två centimeter från pizzasalladen frågade "servitören" var pizzasalladen var. En annan kille som beställde kebabpizza fick frågan vilken typ av sås han ville ha och svarade kebabsås. Det blev tyst. I heart Mölnlycke.

Passagen in till salongen. Jack Vegas-maskinen agerar gatekeeper likt en penningkåt Kerbereos. När man väl har kommit in i dödsriket finns ingen återvändo. Notera även den röda trasan och sprayflaskan som alltid finns till hands. Påpassligt.

Murrigt och mysigt. Dåtid möter dåtid i en eklektisk fusion. Det tisslas och tasslas om att taket är importerat från Italien. Salladsvagnen är dock lokalproducerad.

Tanken på att jag i ett desperat ögonblick för drygt två år sedan faktiskt var i Mölnlycke och kollade på en bostadsrätt fick mig att rysa så kraftigt att mitt skinn vrängdes ut och in. Jag avverkade resten av dagen och lämnade utvecklingens epicentrum bakom mig.

Efter kattmatning i Majorna var det läge att handla lite mat till mig själv (nej Mathias the Writer, jag lägger inte upp listan här) och den enda gratisparkeringen fanns vid Tempo:

Fasaden skrek "kom och köp!" så jag lät mig lockas. Varför sanera klotter när man kan lägga pengarna på att köpa in varor ingen vill ha. Att som matbutik i Göteborg skryta med att man har öppet morgon, middag och kväll känns lite desperat. Möjligen är det fränt i Töcksfors men i Majorna not so much. Som synes utlovades även stort sortiment. De ljög. Stora priser, få varor och en otrevlig silverräv i kassan hade varit mer rättvisande. För att toppa misären hängde en 200-kilos man i Batistini-jeans modell segel utanför affären. Han fingrade frenetiskt på sin Ajfån som närmast försvann bland hans enorma korvfingrar.

Det finns få saker som är sorgligare än affärsidkare som så uppenbart har gett upp. Gör om och gör rätt. Eller dö ut. Vilket som.

The Amazing PooTrap

Jag behövde detta idag så ett stort tack till Taiwan I guess. För er därute som är trötta på att er hund skiter överallt och/eller överhuvudtaget finns nu lösningen. För att komma in i rätt stämning rekommenderar jag att ni börjar med att klicka er in på PooTraps hemsida. Se till att högtalarna på er dator är på också. Ju högre volym desto bättre. Jag väntar så länge...

Japp, den här produkten finns och nej, jag vet inte heller hur man stänger av musikslingan skapad någonstans i M'sippis djupaste skogar. Jag testade att klicka på några av de kinesiska tecknen för att tysta ner skiten men det enda jag åstadkom var förmodligen att beställa 10 000 st PooTraps.

Jesus... Du måste verkligen hata livet ur din jycke om du köper en PooTrap till den. Med en smidig och diskret design kombinerar den fördelarna med stomipåse och blöja, allt anpassat efter din vovves rövhål. Känner du dig lite extra apatisk någon dag behöver du alltså inte ens gå ut med hunden. Det är bara att spänna fast sado-selen kring din hunds kön och anus, fästa påsen och presto! Om du mot förmodan ändå skulle lufta hunden ute i verkligheten slipper du plocka upp skiten. En lösning med enbart fördelar om du bortser från din hunds nyupptäckta självmordstankar. Så håll lite extra koll på Fido så att han inte kastar sig ut i tung trafik efter att ha tömt tarmen. Men varför lyssna på mig när genierna bakom Pootrap presenterar produkten så mycket bättre:

Det finns mycket att reflektera över medan man betraktar den påkostade reklamvideon. Som varför vår värdinna pratar med en intonation värdig Borat, varför mannen som flyr från den bajsiga brottsplatsen bara hade råd med ett två centimeter långt koppel eller varifrån den psykedeliska höbollen 1.29 in i klippet kommer ifrån. Notera även taxen vid 2.05-markeringen som har fyllt hela jävla påsen utan att någon besvärat sig att ta bort den från den käcka magnetanordningen i rövselen.

"The dog poo won't bother you forever" (just like your dog won't bother you forever when it has commited suicide in a rather brual fashion).

Till slut uppskattar jag även att filmen gjordes 2008 men att det på hemsidan fortfarande står patent pending. Jag vill veta vad det är patentet faller på?

Ondska skall med ondska fördrivas #2

.... att källan till allt stavas mathiasthewriter. När jag den där mörka dagen klickade mig in i hans nätgryt anade jag inte vad som väntade. Misstänkte först att titeln och bloggen var lite ironiskt självdistanserade. "The Writer" liksom... Jag hade mycket fel. Det är lite som att jag skulle kalla mig Peter the Breather för att jag är så grym på att andas. Det faktum att du kan utföra basala funktioner betyder inte att du är bra på det och bör ha det som epitet. När dagen var över hade jag gått igenom allt som skrivits. Trodde jag. Tömd på livslust lämnade jag kontoret funderandes på om det här med internet var någon bra idé trots allt. Jag ventilerade såklart med D men inga svar fanns att finna. Jag hade inga planer på att återvända till den digitala brottsplatsen men i ett svagt ögonblick några dagar senare halkade jag dit igen. Uppskattningsvis femtio nya inlägg vilka tillsammans bjöd på lika mycket intressant info som random gråsten. Det är ett vågat grepp att använda bloggformatet som ett twitterkonto. Bara skriva vad man gör för stunden. Enkelt och bekvämt men mindre spännande att följa. Fast jag kanske har fel? Femhundra inlägg som behandlar ämnet "kolla vad det är för film på tv för att sedan borsta tänderna och krypa ner under täcket i sängen för att sova" är kanske den boost bloggvärlden behöver för att utvecklas? Låt oss heller inte glömma klassiker som "Storhandling". Det var det som fick mig att ta beslutet att trots allt skriva dessa två inlägg. Att ta något av det tråkigaste som finns, matinköp, och sedan skapa ett blogginlägg av detta genom att lista inköpslistan matvara för matvara är inte ok. Inte på något sätt. Jag är övertygad om att tråkighetseffekten av ämnet matköp kombinerat med bloggen i sig fick universum i obalans. Hundra sälungar dog som följd samtidigt som en kazakisk snickare sågade av sig armen. Minst.

Det bisarra kaninhål som bloggen utgör skulle dock visa sig ha betydligt fler och om möjligt ännu värre förgreningar. Det började med en av många länkar till andra sidor drivna av he who must not be named. Om någon därute är sugen på att köpa loss en bild på en hammare eller stjärnskruvmejsel rekommenderas sidan varmt. Jag misstänker att den konstnärliga processen ser ut så här: Åh, det ligger en hammare i gräset; jag tar en bild med min smartphone. Inga krusiduller, filter och sån skit. Sen lägger jag upp den på min fotoblogg och försöker sälja den.

Det är också här den värsta jävla hataspekten kommer in: det äckliga sätt han försöker profitera på ren skit. Jag frågade för ett tag sedan vad Tibbe tyckte var rimligt att sälja en bild på en hammare i gräs för och fick svaret 600-800 kronor. Jag frågade även om hur många han hade lyckats sälja och fick ett hyggligt luddigt svar. Jag tolkade det som 1 st såld bild för 5-6 år sedan till någon lokaltidning. Att försöka sälja pissiga bilder är dock en liten del i sammanhanget. Det riktigt fina finns på hans andra digitala tillhåll. På Mattes Lilla Roliga tillsammans med otaliga andra av hans bloggar och hemsidor finns en "donera pengar"-knapp. Om du var nära att skratta ihjäl dig av Mattes roliga historier som gick att finna i Hemmets Journal 1992 är det bara att slänga iväg lite pengar för att visa din uppskattning. Lägg till detta att alla bloggar är översållade med fittig reklam som sammantaget borde generera dryga fem 25 spänn per år i intäkt. Så. Jävla. Äckligt.

Vid ett annat tillfälle frågade jag hur många bloggar han egentligen hade. Det var omöjligt att få någon översikt då varje ny blogg jag fann i sin tur länkade till ett par andra. Svaret jag fick var ett par stycken. Ett par hundra är nog närmre sanningen. Jag har fortfarande ingen definitiv siffra på hur utspridd galenskapen är. Precis innan jag började skriva detta hittade jag en tidigare okänd citatblogg och ytterligare en webshop. Det tar aldrig slut:

Mathias Blogg
Tibbes Sport
Hemsidan
Youtube-kanalen (missa inte klippet Kokande Potatis)
Nya Fotobloggen
Gamla Fotobloggen
För Barnen
Mattes Humor
Webshop 1
Webshop 2
Webshop 3
Mattes Citat

Genom detta inlägg har jag redan genererat oförtjänt mycket uppmärksamhet till eländet så jag tänker fanimej inte länka till alla ovanstående. Det finns mer att finna men jag har förträngt mycket. Skulle gissa på tjugotalet bloggar totalt. Kanske mer. Nu känner jag mig trött, dränerad och lite gråtfärdig. Internet kan vara en farlig plats. Be vigilant. Låt oss avsluta med inlägget från förra veckan som sportade frågeställningen "Vad drömmer du om?":

Det drömmer jag om.

Ondska skall med ondska fördrivas

Ibland står man vid moraliska vägskäl i livet. Ibland är nu och vägskälet är kanske inte bara moraliskt. Det handlar mer om att ta ta ställning mot ondska så egentligen borde det inte finnas några alternativ. Men... Någonstans har jag under blogg-resans gång bestämt mig för att inte hänga ut enskilda personer oavsett vilket sammanhang det handlar om. När jag skriver om dumheter på jobbet är jag noga med att inte namnge personer och/eller att använda fingerade namn. Jag har egentligen heller inget emot de flesta jag jag skriver om (med några undantag). Det är som bekant bara kul att överdriva ibland.

Jag orkar inte följa femhundra olika bloggar och lägga x antal timmar på att kommentera meningslösa inlägg med syftet att generera trafik till min sida. Jag följer ett fåtal bloggar och några av dessa följer jag enbart i egenskap av hur orimligt och övervärldsligt meningslösa de är. Genom vad jag bara kan anta är ett starkt masochistiskt drag älskar jag att hata dem. Vissa mer än andra. Vissa mer än jag trodde vara möjligt. Jag har aldrig kommenterat några av dessa bloggar eftersom själva kommenterandet om möjligt är värre än inlägget i sig. Dels genererar det oförtjänt uppmärksamhet och dels är det lika givande som att starta en debatt med en lyktstolpe.

Därför har dagens ämne legat och gnagt ett bra tag nu. Efter att en regnig dag för vad som gissningsvis är två månader sedan ha funnit en sida på bloggportalen har jag inte kunnat släppa det. Jag halkade in av en slump och samtidigt halkade en bit av min själ ur kroppen av något som var betydligt mindre av en slump. Ondska är sällan slumpmässig utan mer överlagd. Jag läste, skrattade åt vad jag först trodde var ironi på hög nivå och läste mer. Entiteten som drev bloggen var inte det minsta ironisk och skrattet fastnade i halsen likt en halväten sparv. Nej, det kan inte var på riktigt tänkte jag och läste igenom alla inlägg som hade skrivits. Min första tanke var att utkräva skadestånd p g a förlorade hjärnceller men jag får ju skylla mig själv som gör ett aktivt val att läsa. Jag lämnade det hela därhän men några dagar senare återvände jag till brottsplatsen för att mötas av dryga femtio nya inlägg. Lite som att stirra på en extremt våldsam och blodig bilkrock. Det går inte att slita blicken ifrån förödelsen. Det fanns länkar till andra bloggar, även dessa drivna av he who must not be named. Jag undersökte dessa länkar i samma känslotillstånd som Nic Cage när han kollar på snuff-film i Super8. Jag påbörjade ett kartläggningsförsök för att få en bild av omfattningen. Kontentan är att det är illa. Mycket illa. Jag har under olika pseudonymer lagt några kommentarer för att känna av sinnesstämningen lite. Ungefär som att ta tempen på Aragog. Det enda jag har fått är diffusa och undvikande svar. En återvändsgränd men även teglet i en sådan gränd går att bryta sig igenom. I en altruistiskt gest mot mänskligheten är jag nu i slutfasen för en sammanställning av det jag har kommit fram till. Samhället måste varnas, så är det bara.

Såhär ligger det till...

Dagen i bilder - det har inte varit en bra dag

En bild säger mer än tusen ord och dagen har varit så pissig att ord inte räcker. Precis som Jon English brukade sjunga.  Så istället kör vi några random bilder.

Dagens nybörjarkurs

250 pix senare och du är polskedanskung i baren. Rundpolska är rätt givet men bara ett kanske vad det gäller slängpolska? Kanske är det polskedansens motsvarighet till Dirty Dancing? Bara för de vågade... Bakmes å andra sidan, där är det fritt fram. Upplägget känns lite som ett långt finger mot polskedans-etablissemanget. Ulla-Britt och Anders don't play by the book.

Dagens bottennapp

Skrev tidigare om Dexter säsong 8 och har nu sett fem avsnitt till. Fem skittråkigt sövande avsnitt. Fan vad dålig serien har blivit. Snacka om att stå och stampa på samma ställe. Hjärnkirurg-storyn är utom tvivel det sämsta manusförfattarna bjudit på under de 8 år serien har rullat. Tre avsnitt kvar (ever) och det krävs ganska många kaniner framdragna ur röven för att serien skall gå i graven med någon slags värdighet. Notera även Dexters avslappnade pose ovan när han bevakar sin soon to be neddrogade kompis. Det gamla te-tricket. Inte helt olik en annan klassiker på många sätt.

På den nivån ligger Dexter för tillfället. Komik men inte på det bra sättet.

Dagens återkoppling

Saxat från den mycket läsvärda bloggen Vem i Helvete?! Lillan Björn kommenterade för nio dagar sedan ett inlägg om mobiltelefoni skrivet under sommaren 2011. Tro fan att appen lägger ner om du kör Candy Crash. Det är humor på så många plan men förmodligen är det bara jag som tycker att det är roligt. Nåja.

Fan att jag inte var först...

Japanerna kan sina grejer. En kultur där heder, artighet och hårt arbete har resulterat i en backlash av elektriska hamstrar, tentakelsex och självmord. Ett fascinerande land på många sätt. De är bra på pranks också. Många har en tendens att gå för långt men det här klippet som har rullat runt några dagar hittar den rätta balansen.

Så jävla kul. Sjukt välgjord dino-docka också. Vore kul att testa det på den där sköna liraren i Outsiders för några år sedan. Hon med väl tilltagen dinosauriefobi. That's entertainment.

Det är alltså dags för nästa projekt; att bygga en dinosauriedocka avsedd för min sista dag på kontoret. Fan vad flott det kommer att bli. Eller... Det finns ju en risk att svaret när dinosaurien sticker fram huvudet runt hörnet blir: Hej Inga! Vad bra, jag letade just efter dig. Antiklimax.

De dejtbara

Förra veckan var det premiär för kanal 5:s nya satsning De Dejtbara. Åtta funktionsnedsatta singlar på jakt efter den stora kärleken. Rapp som jag är kommenterar jag nu programmet dryga veckan senare. Det spelar dock mindre roll då det endast var 107 000 personer som såg premiären. Det är med andra ord en lika stor snackis som den gröt jag åt i morse. Fiberberikad var den förresten. Med äppelmos. Jag halkade in en bit i programmet utan att veta vad det handlade om. Björn gjorde sig redo för sin dejt och jag fattade ingenting. Undrade först vad det var för någon lirare; överbräkig Stockholmsdialekt, backslick och med en röstvolym på dryga 500 decibel. Det hängde en säljig teamleader för Tele2-aura över honom men så var ju inte fallet. När jag läste vad det handlade om fattade jag mer men samtidigt mycket mindre. Har lite svårt att ta ställning till denna typ av underhållningsprogram och beroende på hur man positionerar sig framstår man som antingen dum, diskriminerande eller som en hycklare.

Förbundet för Unga Rörelsehindrade var rätt tidigt ute och öste skit över programmet. Menade att allt fokus ligger på deltagarnas funktionshinder. När en lobbygrupp (oavsett sammanhang) attackerar en företeelse brukar min spontana reaktion vara att tycka precis tvärtom. Gud, chilla lite liksom... Men i det här fallet köper jag vad förbundet menar. Att göra en serie om dejting där fokus ligger på personernas funktionsnedsättning avdramatiserar ju knappast gruppen i fråga. De som försvarar programmet menar att det är kärleksfullt skildrat och inte utnyttjar personernas problematik i underhållningssyfte. Visst, det jag såg var väl inte direkt hånfullt eller spekulativt men det finns som bekant grader i helvetet. Från början skulle programmet heta De Odejtbara (en viss skillnad) men kanal 5 fick så mycket skit för det att de i ett genidrag tog bort o:et. Underbart. Ett program som byter namn till originalets totala motsats utan att ändra innehåll ger en kvalitetsstämpel i min bok alla dagar. Kan även se kanal 5:s programansvariga sitta och diskutera hur de skall göra en vacker och varmhjärtad skildring som får samhället att se funktionsnedsatta på ett nytt och mer rättvisande sätt. Eller så kom de på att Köping-programmet var poppis samtidigt som dejting alltid är i ropet. Låt oss gräva fram några riktigt goa original som vi kan dra in stålar på. Med vårt uttalade sociala patos är det helt rätt för oss. Det kommer att bli en fet hit och alla miljoner miljoners tittar kommer i ett desperat försök till att bevara sin självbild, tro att de skrattar med de som är med i programmet och inte åt dem. När Björn kommer tillbaka till sin middagsdejt och stolt deklarerar att han har skitit och att det var stopp i toan är det ju kul. Kul för alla. Alla skrattar med, inte åt. Det kommer bli en youtube-hit.

Jag vet inte.... Det är inte likt mig att resonera såhär. Som sagt, de som skildras i programmet är härliga individer och för dem är det uppenbarligen ok. Konceptet i sig känns trots det sjukligt sunkigt. Men men... Med premiärsiffror mer stinkande än tidigare nämnda toalett lär det inte bli någon större debatt.

- Ursäktar du mig en stund?

Kycklingbens nya filmblogg - möe möe kärlek

På allmän obegäran har idag min nya filmblogg sett dagens ljus. Lika mycket kärlek som mellan två klockarkatter i mars. Bakgrunden finns i inledningsinlägget så läs vetja: I have to return some videotapes.