En dag i fulhetens tecken

Idag har jag vidgat mina vyer vill jag lova. Utlånad till grannkontoret i den natursköna uppstickarkommunen Härryda. Mölnlycke centrum - ett centrum i utveckling, som de själva beskriver det. Låt oss inte glömma  att utveckling är ett lite flytande begrepp. En sten som har lite mosskänning inom den kommande tioårsperioden kan också sägas vara under utveckling. Så jag tar er slogan med en nypa salt kära Mölnlycke. Under lunchen flanerade jag runt lite i det utvecklande centrumet. Fem minuter senare var jag klar. Det tog liksom bara slut. Poff, lite som havet i the Truman Show. Vid stadskärnans utkant fanns passande nog en fräsch liten pizzeria. Jag bestämde mig för att testa Mölnlycke-devisen och se om även kebaben var under utveckling. Uppåt och framåt tills man närmar sig kebab-nirvana. Förväntningarna var höga. Inget annat är perfektion dög med tanke på hur skrytsam entiteten Mölnlycke hade varit. Jag gick in i lokalen...

... och möttes av vad som mer såg ut som en sandwich-disk med diverse trötta grönsaker. Detta i anslutning till en hederlig bar Kinakrogstyle 1978. So far so good. Lokalen var stor också, tredelad men med den gemensamma nämnaren att varenda skrymsle och vrå skrek "we don't give a fuck". Längst in hängde vad jag antar var Härrydas ungdomsgäng. Aldrig har så mycket munktröja ockuperat en så begränsad yta. Tjugo minuter efter min beställning anlände min kebabtallrik. Ett berg av kött dränkt i stark sås som inte var det minsta stark. Svagt. En dampig unge som stod två centimeter från pizzasalladen frågade "servitören" var pizzasalladen var. En annan kille som beställde kebabpizza fick frågan vilken typ av sås han ville ha och svarade kebabsås. Det blev tyst. I heart Mölnlycke.

Passagen in till salongen. Jack Vegas-maskinen agerar gatekeeper likt en penningkåt Kerbereos. När man väl har kommit in i dödsriket finns ingen återvändo. Notera även den röda trasan och sprayflaskan som alltid finns till hands. Påpassligt.

Murrigt och mysigt. Dåtid möter dåtid i en eklektisk fusion. Det tisslas och tasslas om att taket är importerat från Italien. Salladsvagnen är dock lokalproducerad.

Tanken på att jag i ett desperat ögonblick för drygt två år sedan faktiskt var i Mölnlycke och kollade på en bostadsrätt fick mig att rysa så kraftigt att mitt skinn vrängdes ut och in. Jag avverkade resten av dagen och lämnade utvecklingens epicentrum bakom mig.

Efter kattmatning i Majorna var det läge att handla lite mat till mig själv (nej Mathias the Writer, jag lägger inte upp listan här) och den enda gratisparkeringen fanns vid Tempo:

Fasaden skrek "kom och köp!" så jag lät mig lockas. Varför sanera klotter när man kan lägga pengarna på att köpa in varor ingen vill ha. Att som matbutik i Göteborg skryta med att man har öppet morgon, middag och kväll känns lite desperat. Möjligen är det fränt i Töcksfors men i Majorna not so much. Som synes utlovades även stort sortiment. De ljög. Stora priser, få varor och en otrevlig silverräv i kassan hade varit mer rättvisande. För att toppa misären hängde en 200-kilos man i Batistini-jeans modell segel utanför affären. Han fingrade frenetiskt på sin Ajfån som närmast försvann bland hans enorma korvfingrar.

Det finns få saker som är sorgligare än affärsidkare som så uppenbart har gett upp. Gör om och gör rätt. Eller dö ut. Vilket som.