Ondska skall med ondska fördrivas

Ibland står man vid moraliska vägskäl i livet. Ibland är nu och vägskälet är kanske inte bara moraliskt. Det handlar mer om att ta ta ställning mot ondska så egentligen borde det inte finnas några alternativ. Men... Någonstans har jag under blogg-resans gång bestämt mig för att inte hänga ut enskilda personer oavsett vilket sammanhang det handlar om. När jag skriver om dumheter på jobbet är jag noga med att inte namnge personer och/eller att använda fingerade namn. Jag har egentligen heller inget emot de flesta jag jag skriver om (med några undantag). Det är som bekant bara kul att överdriva ibland.

Jag orkar inte följa femhundra olika bloggar och lägga x antal timmar på att kommentera meningslösa inlägg med syftet att generera trafik till min sida. Jag följer ett fåtal bloggar och några av dessa följer jag enbart i egenskap av hur orimligt och övervärldsligt meningslösa de är. Genom vad jag bara kan anta är ett starkt masochistiskt drag älskar jag att hata dem. Vissa mer än andra. Vissa mer än jag trodde vara möjligt. Jag har aldrig kommenterat några av dessa bloggar eftersom själva kommenterandet om möjligt är värre än inlägget i sig. Dels genererar det oförtjänt uppmärksamhet och dels är det lika givande som att starta en debatt med en lyktstolpe.

Därför har dagens ämne legat och gnagt ett bra tag nu. Efter att en regnig dag för vad som gissningsvis är två månader sedan ha funnit en sida på bloggportalen har jag inte kunnat släppa det. Jag halkade in av en slump och samtidigt halkade en bit av min själ ur kroppen av något som var betydligt mindre av en slump. Ondska är sällan slumpmässig utan mer överlagd. Jag läste, skrattade åt vad jag först trodde var ironi på hög nivå och läste mer. Entiteten som drev bloggen var inte det minsta ironisk och skrattet fastnade i halsen likt en halväten sparv. Nej, det kan inte var på riktigt tänkte jag och läste igenom alla inlägg som hade skrivits. Min första tanke var att utkräva skadestånd p g a förlorade hjärnceller men jag får ju skylla mig själv som gör ett aktivt val att läsa. Jag lämnade det hela därhän men några dagar senare återvände jag till brottsplatsen för att mötas av dryga femtio nya inlägg. Lite som att stirra på en extremt våldsam och blodig bilkrock. Det går inte att slita blicken ifrån förödelsen. Det fanns länkar till andra bloggar, även dessa drivna av he who must not be named. Jag undersökte dessa länkar i samma känslotillstånd som Nic Cage när han kollar på snuff-film i Super8. Jag påbörjade ett kartläggningsförsök för att få en bild av omfattningen. Kontentan är att det är illa. Mycket illa. Jag har under olika pseudonymer lagt några kommentarer för att känna av sinnesstämningen lite. Ungefär som att ta tempen på Aragog. Det enda jag har fått är diffusa och undvikande svar. En återvändsgränd men även teglet i en sådan gränd går att bryta sig igenom. I en altruistiskt gest mot mänskligheten är jag nu i slutfasen för en sammanställning av det jag har kommit fram till. Samhället måste varnas, så är det bara.

Såhär ligger det till...