Det är alltid lika kul. Du närmar dig rulltrappan - riktning ned. Du ser att den inte rör sig. Aha, det är säkert en sådan där rörelsekänslig historia. Sparar energi och sådär, himla käckt. Du sätter en trevande fot på översta steget. Ingenting händer. Helvete. Alltid är det rulltrappan nedåt som inte fungerar. Hade det varit den som gick uppåt hade det gått att hantera. Du kan ta dig ur den situationen med värdigheten i behåll. Visst är det höga steg men det går att lösa. Om du skall upp alltså. Nedåt är det en helt annan historia. Kombinationen av riktning och trappstegsdimension är ingen lyckad sådan. Varje steg gör att du nästan faller framåt och måste kompensera genom att böja stödbenet lite grand. Samtidigt vill du inte hålla dig i räcket (eller vad det nu kallas), känns lite mesigt.
Det är fysiskt omöjligt att gå ned för trapphelvetet utan att se ut som en spastisk stumfilmskarikatyr. Tänk reanimerat lik, lite twitchy så att säga. Tänk specialeffekter på sent 80-tal. Tänk terminatoranimationen mot slutet av T1. Måste du verkligen ta dig ner?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar