Not my neck of the woods

Campinglivet har aldrig lockat mig riktigt. Nu har jag fått bekräftat med all tydlighet att jag var på rätt spår. Det ligger tydligen en camping ett par mil utanför Lidköping. Svårt att veta för gemene man med tanke på att du måste åka igenom 18 mil oskyltad skog innan du kommer fram. Hemsidan gav dock en fyllig vägbeskrivning: Vid gamla hamnen i Hällekis. Jaha, det är där den ligger. Dåså. Nåväl, efter att ha plöjt genom x antal mil snårskog utan att ha blivit en del av statistiken för banjo-relaterade mord kom jag fram till campingsiten. Då började det riktigt roliga.

Möts först av en halvhjärtad vägbom i connection till en liten kiosk/toalett/tortyrkammare. Fint som smör. Efter detta välkomnas jag av följande:

Vid något tillfälle blev tydligen mörkrets furste lite campingsugen. Passade samtidigt på att göra Pluto till lakej i sin demonlegion. Detaljrikedomen är enorm; notera exempelvis pupillerna i form av månskäror, de brutna lederna och de nyanserade färgskiftningarna. Herregud blicken är hypnotiserande, måste flytta fokus till något ann....

Så, nu känns det bättre. Var har jag hamnat? I närheten hör jag plötsligt barn skandera.

- Ein, zwei, drei, jetzt
- Ein, zwei, drei, jetzt
- Ein, zwei, drei, jetzt

Tyska barn hoppar studsmatta. Perfekt synkroniserade i både hopp och tal...

- Ein, zwei, drei, jetzt

För övrigt ser jag ingen levande varelse på campingen. Det är tomt... Lite väl tomt.
- Ein, zwei, drei... Demon-Pluto stirrar på mig.

Vad händer när de kommer till fyra?