En uppgörelse med Bokia

Jag läser sällan böcker. Sällan betyder i bästa fall någon bok per år. Det har blivit så och jag har kommit till att acceptera det. Inte för att jag har något emot det egentligen... Har dock aldrig känt det där behovet av att krypa ner under en filt med en kopp ekologisk te och en god bok. Eller det där med att sitta i sängen och läsa en timme innan man skall sova? Gör gemene man det på riktigt? Jag vet inte, det är en uppriktig fråga jag ställer här.... Om man nu ändå skall läsa antar jag att det bör vara något med tyngd i... Något lite lagom pretentiöst sådär.... Gärna en sjukligt obskyr författare från Tibets mest isolerade hörn som skrivit ett livsepos med hjälp av en kvist och sin egen avföring. En kommande Nobelpristagare. För om man nu läser någon lättuggad mainstream-underhållning är det knappast något man kan skryta med eller hur? Med det sagt kommer vi in på en guilty pleasure modell större. Buthler & Öhrlund. Eller för att vara mer precis; deras svit om Christopher Silfverbielke. Inte direkt någon finlitteratur men ack så god underhållning. Pratade med författarduon på bokmässan för några år sen och de var rätt goa. "Vi kompletterar varandra bra, jag kan inte tänka och han kan inte skriva " löd motiveringen till varför de jobbade i par.

Häromdagen kom i alla fall del fyra i serien ut. Glad i hågen styrdes kosan mot bokhandeln. Det var ju dumt att tänka att ens en så simpel uppgift skulle gå att genomföra på ett smärtfritt vis. Borde veta bättre.

Ankomst Bokia. Boken står precis vid entrén men butikstanten från krita-perioden hängde i andra delen av lokalen. En kvinna hade fångat tantens fulla uppmärksamhet och ställde puckade frågor om någon författare (googla för fan). Bokia-tanten gör det enda rätta och går in i föreläsningsläge; börjar citera författaren som om hon höll ett grandiost anförande. Game on. Jag demonstrerade min närvaro genom att lägga boken på disken. Ingen respons. Butiksvärldens äldsta medarbetare, för dagen iförd klassisk handledsskena modell Coop-kassörska, hade svårt att fokusera på den enda betalande kunden i butiken. Jag vägrade att försöka påkalla hennes uppmärksamhet; jobbar du i butik skall du fanimej kunna ha koll på om någon är i närheten av kassan och eventuellt vill göra ett inköp. Efter att ha svurit över samhällets förfall gjorde jag alltså det enda rätta och lämnade butiken för att finna min lycka någon annanstans i köpcentrat. Tyvärr gick det inte så bra då bokhelvetet inte fanns hos konkurrenterna. Balle. Tiden för att åka in till Gbg fanns inte (tro mig, jag hade gjort det annars) så vad göra? Jag smög tillbaka för att finna tanten på exakt samma ställe där jag förnärmat hade lämnat henne. Jag hängde lite utanför butiken för att inte verka för suspekt (?) och övervägde hur mycket min stolthet var värd. Inte så mycket blev svaret. Hade funderingar på att först besöka partybutiken bredvid för en snabb förklädnad men just då slank det in några till boksugna kunder i butiken. Deras närvaro var tydligen det som behövdes för att bryta fossilens translikande tillstånd varpå hon släpade sig mot kassan. Affären genomfördes snabbt och argt. Summa summarum: ett bokköp till trots var detta ett spel utan några vinnare.