Sent påkommen ADHD, pissig film och maskot-fail

Jag har alltid gillat film. Det har inte ens behövt vara särskilt bra film, det har liksom funkat ändå. Dra på en rulle, släpp taget om verkligheten för en liten stund. Vet inte hur många tusen rullar det står i hyllan, har tappat räkningen. Det jag dock har noterat den senaste tiden är en klar och tydlig brist på koncentration. Har svårt att ta mig igenom en hel film, det får vara något alldeles speciellt i så fall. Som Rambo.... eller Troll 2. Misstänker en sent utvecklad koncentrationsdiagnos, den typ som kommer efter 30.

Hur som helst hade jag köpt på mig några filmer för en månad sen varav en var Don´t Be Afraid Of The Dark från 2010. En hyfsad budget, hyggliga skådisar och sådär. Hade läst att den skulle vara sisådär men för 39 pix slog jag till. Sedan dess har den legat på tv-bänken och blängt argt på mig varje dag. Igår klarade jag inte av pressen längre så jag gav den ett försök. Fy fan... Fy fan... Varning för spoilers antar jag. Men med tanke på att det knappt är någon som läser det här samt att jag inte vill att någon skall behöva lida lika mycket som jag så spoilar jag gärna. Familj (Guy Pearce, Katie Holms och någon barnskådis) flyttar in i en gammal mansion. Otäcka saker börjar hända. Och då syftar jag främst på manus och skådespeleri. Det hela går i alla fall ut på att det bor små demoner i huskällaren. Eller vättar kanske det var. Ja, vättar.... De gillar barntänder (såklart) och viskar läskigt genom ventilerna. Det första jag hakade upp mig på var att de talade väldigt bra engelska, ett språk de uppenbarligen föredrar då de även pratade engelska när ingen annan var i närheten. Känns jävligt o-vättigt så att säga. När man efter en plågsam halvtimme eller så till slut får se dem... tja. Mer söta än läskiga. Lite gråluddiga och goa springer de runt på jakt efter.... barntänder antar jag. Så håller det på under 95 minuter. Sen bryter Katie benen och dras ner till vättarnas grotthäng. Guy ser lite ledsen ut men tar det hela med ro. Han och dottern flyttar ut ur huset och i slutscenen viskar Katie genom ventilerna med sina nya vätte-homies. Makes. No. Fucking. Sense. Ok, de var demonvättar som bott under huset sedan urminnes tider. Skött sig själva och uppenbarligen inte varit så förtjust i människor. Katie (människa) knäcker de på mitten, drar ner till underjorden och vips är hon sen en del av deras gäng? Snark. Filmen får 1 kycklingben av 5 möjliga.

För att göra detta inlägg än mer osammanhängande vill jag avsluta med maskoten för Barnens Hus, betydligt mer otäck än vättejävlarna (snygg koppling va?):

Alla kan ha en dålig dag men man behöver ju inte överdriva som min gamla körskolelärare sa... En röd superman-elefant med läppstift. Notera även elefantens pupiller på omslaget för "fiberpennorna". Att boffa färg är inte bra, varken för röda elefanter eller dess skapare.