Ångestkaffe

Olusten inom mig är stark. Nej, olust är ett för svagt ord. Det här är något mer djupt rotat. Primalt. Något som hände under barndomen, vad fan vet jag... Det hela började i somras någon gång på en Pressbyrå i centrala Göteborg. Affischens ondska trängde igenom alla mina försvar och sänkte sina blodindränkta klor i min själ. Har sedan dess undvikit att gå ut men igår sket det sig. Hittade inte originalet men tänk nedanstående i pluralis:

Svårt att sätta fingret på det riktigt men jag tror att det främst är de där glupska och stirriga ögonen. Ögonen säger det som kaffebönans fittliknande springa till mun inte kan säga: Jag kommer att äta upp dig. Och jag kommer att njuta av det. Känner en stigande panik över att kaffebönorna kommer att ta ut sin hämnd över sina fallna och malda bröder. Och jag som är en storkonsument också... Fy fan.  Påminner om någon film jag såg som liten där något bakverk fick liv tror jag... Tror att mutant-tårtan hade ett liknande sug i blicken men är inte säker. Det är lite diffust...