Blodtrycksmätning is da shit...

... så varför inte avnjuta 24 timmar av detta? Något jag roar mig med just nu och fram till imorgon bitti. Låter inte så farligt nej? Precis det tänkte jag också när min läkare varsamt lade fram förslaget för några veckor sedan. En lite manschett som mäter trycket ett par gånger per timma under ett dygn. Och i skrivandes stund gick den igång igen... Uppfriskande. Då trycket hade varit lite för högt vid några mätningar (orsak totalt oklar) rekommenderades hur som helst denna åtgärd. Sagt och gjort. Jag resonerade som så att det medicinska fältet gör ständiga framsteg och föreställde mig en diskret manschett lätt dold under tröjan kopplad till en slimmad dosa man kunde ha i fickan. Jag kunde efter några minuter in i besöket på vårdcentralen snabbt konstatera att alla medicinska fält inte alls gör ständiga framsteg. Manschetten är lika stor som den man har vid vanliga mätningar, kanske till och med lite större för att maxa förnedringen. Löken på laxen finner man dock i själva dosan som registrerar blodtrycksdatan. Diskret är inte det första ord som spontant poppar upp i huvudet. Philips Diga vilandes i smäckert läderhölster däremot... Så ser dosan ut. Den är så massiv att den förärats ett eget bälte och hölster och kan på grund av sin 90-talsstorlek inte hänga i byxlinningen. Sweet. Man känner sig inte så lite snazzy när man en hel dag får glida runt med ens sådan skönhet svängandes vid höften. Tard deluxe. Men regelbundenheten är det inget fel på, det får jag ge den. Var tjugonde minut skall trycket mätas varpå man får stanna upp i det man gör, dinglandes med armen tills blodtillförseln är strypt och mätaren är nöjd. Mimiken likvärdig en man som får tre strokes per timme. Där gick den igång igen...  De körde med liknande utnötningsmetoder på Abu Ghraib. De jävlarna skall inte knäcka mig. Hade du inte högt blodtryck innan lär du ha det efter ett dygn med blodtrycks-Digan. I shit you not.

Så nu sitter jag här i väntan på en ytterst ovilsam natt (den mäter bara var trettionde minut under natten, yay) och tittar på en dokumentär om handikappidrottare på Kunskapskanalen. Här saknas de armar, ben och en del annat. De kämpar på ändå. I hear you brothers.

Hur man gör bostadsletandet lite roligare

Jahapp... Bloggen lever alltså fortfarande. Var ett bra tag sedan jag var inne och kollade läget men det verkar fortfarande trilla in en del besökare. Utan att jag ens behöver publicera något. Sweet. En självgående entitet som inte kräver underhåll. Passar ganska fint då det har varit en del annat att pyssla med den senaste tiden. Flytt nummer ett avklarad i väntan på flytt nummer två som, god willing, sker inom några veckor. Varför nöja sig med en flytt när man kan få två? Double the pleasure, double the fun time spent on Hemnet. Nåja, gamla lägenheten såldes oerhört snabbt och smärtfritt. Gott så. Nu dryga två månaders mellanlandning i Majorna inför nästa del i boendesagan. Efter att ha spenderat en del tid här sedan augusti kan jag konstatera att stadsdelen är trevlig. Vad som inte är trevligt är bostadspriserna i Majorna. Extremt lite valuta för pengarna om man inte går igång nåt djävulskt på hipsters, obefintliga parkeringsmöjligheter och pappersväggar. Om man värderar ovanstående högt kanske en trång tvåa utan balkong är värd två miljoner, vad vet jag... Vad jag dock vet är att jag skriker nästa gång jag behöver bevittna en skäggig man med överdimensionerade glasögon och sotarmössa, inhandlades linser till sin vegetariska soppa på Hemköp. Sluta bara... Snälla. Efter ett antal lägenhetsvisningar i området med löjligt upptrissade priser blir det alltså något annat. Om allt klaffar som det skall under kommande vecka blir det sydväst som gäller. Flott som fan. Låt oss bara hoppas att vår bankman levererar enligt tidigare överenskommelse. Det känns nämligen inte som någon självklarhet efter våra senaste rendezvous. Jag och K hade inte haft någon kontakt förrän mot slutet av förra året. Tidigare hade jag haft en extremt rapp och serviceminded bankkvinna/banktjej (?) men när det var dags att prata nya lån hade hon slutat och K hade tagit vid. Efter att det tog mig en vecka att få kontakt med K började jag ana att han var mindre rapp. Tre obesvarade mail och noll tillgänglighet på telefon fick mig att ifrågasätta om K ens fanns. Det kanske var bankernas sätt att spara lite stålar; att tillsätta en icke existerande bankman till de kunder som redan hade bostadslån och förhoppningsvis inte behövde ytterligare personlig rådgivning. Min egen arbetsmetod hade vänts emot mig. Obehagligt värre. Det krävdes ett surt samtal till kundtjänst, som genom någon hotline fick väcka K ur sin dvala. För det visade sig att han faktiskt fanns. Två möten senare kan jag konstatera att K är trevlig men att det år han har kvar till pension inte kan fortlöpa snabbt nog. Vid vårt andra möte hade de ändringar vi gjorde på första mötet inte sparats. - Nej K, jag bor fortfarande inte ihop med henne. Det var tre år sedan nu.  - Nej K, det lånet är för vår nya bil.... Det lånelöfte vi fick känns således lite flyktigt. K kan lika gärna ha knappat in våra senaste uppgifter på sin inköpslista till Ica, vad vet jag. Ändå kan jag inte tycka illa om K. Än i alla fall.... Han är rätt så rolig, lite som en seriefigur. Och idag var han faktiskt rapp på att svara på det meddelande jag skickade i lördags.

Det vore rätt myspysigt om allt klaffade nu då det inte är nyttigt att spendera för mycket tid på Hemnet. Efter att ha beskådat hundratals överstylade och överprissatta lägenheter som sedan säljs före visning alternativt budgivnings-blitzkriegas till sjukliga nivåer är det därför nyttigt med lite distans. Vidga vyerna och se sig om i Sverige lite grand. D tipsade för några veckor sedan om några prisvärda lägenheter i Vänersborg. Vid skrivande stund finns de tyvärr inte kvar på Hemnet och jag kan bara anta att de har gått som smör. Det finns dock en kvar där budgivning fortfarande pågår. Lite extra puls alltså. Arton (18) tusen kr.... Budgivare 2 la enligt budlistan hela summan direkt. Inget tjafs där inte. Detta var i och för sig den sextonde december så jag antar att säljaren inte har accepterat dealen. Vill väl minst ha 19 000 för att släppa en sån pärla.

I vår Hemnet-odyssée sprang vi även på detta bygge i Backaryd, Ronneby. För mindre än 300 000 kr får du ett prima hus med en säregen tillbyggnad i annan färg och annat material än själva huset. Tips till hemmasnickaren: bygg inte till huset om du lider av långt gången hjärnhinneinflammation. Det bli sällan bra. Det riktigt fina börjar dock när interiören skall visas upp. En så befriande ostylad bostad har nog sällan tagit upp plats på Hemnet. Inga fruktskålar eller kryddodlingar här inte. Sånt får fjollorna i storstaden pyssla med. Är familjens hund hemma vid fotograferingen? So what, fota den jäveln med ett stort hundben i käften. Det kan även vara så att jyckens ena ben är gipsat, det är svårt att avgöra från bilden. Omaka stolar i köket? Kör på. Ostädat badrum med vackert placerad sophink? Charmigt. När man till slut kommer till vardagsrummet, som från vissa vinklar ändå ser någorlunda ut, sticker det fram en motionscykel i vänstra hörnet. Ok, nog är nog. Hade det varit så jobbigt att flytta skiten ur bild? Det kan inte vara fantastiskt upphetsande att som mäklare få det uppdraget med en provision på vadå... 20 000 kr? Om huset mot förmodan säljs alltså.

#ttfh

Gekås - massacres now make more sense

Long time no see. Eller no read kanske. Fullt upp som sagt varpå det krävdes något extraordinärt för att logga in här. Efter en timmes sömn och lite whiskey är det nu dags att redogöra för just detta. Med extraordinärt menar jag speciellt. Med speciellt menar jag... speciellt. Låt oss sätta det i en mening för att förtydliga: "Kennert är ett speciellt barn". Just det.  Eller varför inte "de som handlar på Gekås i Ullared är speciella". Speciell är ett fint ord att använda när vår sociala kontext hindrar oss från att använda ord som efterbliven. Ullared är lite för enkelt, jag vet.... Som att sparka in en öppen dörr. Än så länge har jag dock bara kunnat relatera till det jag hört från andra och sett på TV. Nu har jag dock varit där tre gånger; första, enda och sista. Jag har sett förödelsen och galenskapen first hand på orten som, likt Göteborgs lilla London, bara kan beskrivas som lilla Alabama. Precis när jag stundtals började ana visst hopp för mänskligheten besöker jag Gekås en lördag strax före jul. Ett extra tack till den del av min uttorkade hjärna som ansvarar för beslutsfattande. Aldrig kunde jag ha anat.... Inte ens efter att ha sett TV-travestin som i sin tur utmynnade i Ola-Morgan och Conny-Kents starka resor hade jag kunnat ana hur verkligheten ser ut. Att vara medlem i Hemvärnet innebär inte att du har sett krig, låt oss säga så.

Vad är det för fel på folk? Orden ekade i mitt huvud under de fyra timmar som spenderades i varuhuset. Inte "haha, vad är det för fel på folk" utan "VAD I HELVETE är det för fel på folk. Innan jag går vidare vill jag förtydliga att jag givetvis inte drar alla över en kam. Uppskattningsvis hamnade dryga procenten av de 4-5 000 kunderna som var där inom ramen för "normalbegåvade". En sisådär 50 personer alltså. Resten: not so much. Klädkoden för dagen var tydligen casual, något vi hade missat. Aldrig har så många leopardmönstrade tights, mysbyxor och cowboyhattar ockuperat en såpass begränsad yta. Som att det fanns en tyst pakt om att alla skulle klä sig så jävligt som möjligt. Ett hemligt brödraskap sammanflätat under Champion-loggans magiska sken. En annan sak som stod klart relativt snabbt var att Gekåsarna borde tänka lite på matchvikten. Att panikartat zigzagga genom gångar fyllda av individer av USA-format var fanimej bisarrt. Är det någon fetmaepidemi jag missat? Epidemin kan i alla fall inte vara lokal med tanke på hur många skåningar som befolkade platsen för det makabra skådespelet. Svettigt, skrikigt, billigt, skånskt och flottigt. Inte bra.

Höjdpunkter? När jag skrattandes fotar nedanstående obscenitet varpå en tjej i 25-årsåldern glatt plockar åt sig ett exemplar.

Fuck yeah.

 Eller kanske det faktum att folk fyller tre kundvagnar fulla med skit de inte kan tänkas behöva under tjugo livstider bara för att det är billigt. - Åh, rengöringsmedlet kostar två kronor mindre än vanligt, bäst att köpa 50 förpackningar. Bakplåtspapper går ju också åt som självaste fan, jag köper ett ton. Priset gör skillnaden... Wow. Folks maniska storhandlingsbeteende gör också under för kötiden. När vi efter fyra timmars våldtäkt av kroppens alla sinnen till slut kommit fram till att vi måste åka hem väntar en kö där dryga miljarden artiklar skall scannas in.

Beteende är sjukligt och inget annat. Handlar det om att gemene låginkomsttagare får en kick av att känna sig rik genom att köpa så mycket billig skit som möjligt? Kvantitet FTW? Är det en fix idé? Ett grandiost experiment utfört av Pavlovs okända barnbarn? Oklart. Jag vet bara att O-C county är en otäck, otäck plats.

Det var allt. Dags för bloggvärldens motsvarighet till cryosleep igen. En magisk, om inte automagisk hemsida kommer snart. Tax så länge.

Bloggen stängd på grund av bristande intresse...

...vilket är en halvsanning. Ett visst intresse finns det trots allt. Allt annat vore ju orimligt. Vem vill inte läsa en alltmer rubbad statstjänstemans raljerande om livets vara eller icke vara? Några vill det uppenbarligen. Inte många med bloggmått mätt (vad det nu betyder) men det har heller aldrig handlat om det sedan jag började skriva för femton månader sedan. Mitt intresse är egentligen inte heller bristande; istället handlar det mer om nya fokusområden. Efter lite hjälp från en klok kollega har jag till slut hittat rätt väg att attackera den bok jag en längre tid har funderat på att skriva. Eller funderat på att funderat på att skriva kanske... Det finns nu en plan och ett sätt att genomföra det hela på. En plan som till stor del utesluter regelbundna uppdateringar i detta forum. Boken tillsammans med projekt #2, sannolikt ett av det största välgörenhetsuppdragen i svensk historia, lämnar inget utrymme till bloggande. Det kommer inte att finnas vare sig tid eller ork. Ett webbaserat forum för projekt #2 kommer snart att finnas uppe.

Till viss (om än liten) del är jag rätt trött på att skriva här också. Det terapeutiska värdet har minskat i samma takt som min närvaro på jobbet och tja.... det är dags för något annat. Något inlägg kommer sannolikt att slinka in då och då men that's it.

Privat finns det nu även betydligt större, roligare och mer omvälvande saker att fokusera på vilket får detta att kännas rätt.... futtigt. C'est la vie. På ett bra sätt.

** Uppdatering 140114: Såhär drygt tre månader senare får jag revidera inlägget något. De andra projekten går långsamt men stadigt framåt och tiden är begränsad på många sätt. Men lägga ner? Nä.

Dagen har till slut kommit...

Det har varit lite av ett långdraget kontorsskämt. Lite av ett what if-scenario som det Marvel Comics körde ett tag. What if the Hulk had the brain of Bruce Banner? What if Wolverine battled Conan? What if Spider-man was raped by the Punisher? och så vidare. Kul att spekulera i men utfallet blir oftast rätt fånigt. Har tidigare skrivit om den möteskultur som råder i den lokal jag går till för att dricka kaffe och bajsa på betald tid. Personalmöten, arbetsgruppsmöten, planeringsmöten, tvärgruppsmöten... Listan kan göras perverst lång och inte på ett bra sätt. Idag hade dagen kommit för att ta nästa steg. Ett personalmöte där diskussionsämnet var huruvida vi har för många/för få möten. Ett meta-möte. Jag vet inte vad som är roligast; det faktum att vi lägger två timmar på ett möte för att reda ut om vi lägger för mycket tid på möten eller att de flesta inte verkade reagerade på den delikata ironi som forsade fram längs väggarna i konferensrummet. På en slumpmässigt utvald arbetsplats hade en lista på antal interna möten kanske blivit 2-3 punkter. Hos oss fick listan inte plats på en PP-slide skrivet med minimal text. Just det. Diskussionsfrågorna löd:

1) Har vi för många möten?
2) Borde vi ha fler möten?
3) Hur kan vi göra mötena mer effektiva?

Efter två timmar var alla överens om precis ingenting. Som vanligt. För en professionell (bred definition) tjänsteman borde det finnas några grundläggande krav. Som att man inte behöver dryfta frågor in absurdum (utan resultat mind you) för att kunna utföra de dagliga arbetsuppgifterna. Personligen nöjer jag mig med tio sekunder för att reda ut dagens problematik:

1)  Ja
2) Nej
3) Sluta ha 99 % av dem

Jag orkar knappt skratta åt det längre. Eller gråta vilket egentligen är mer passande. Det har gått för långt. Det finns inga gränser kvar att korsa.

För att avsluta dagen tematiskt skall jag nu kolla på Apartment 1303 efter tips från D. Den verkar bra.

Göteborgs Lucia 2013 - PR på toppnivå

Vad göra om det årliga Lucia- arrangemanget börjar kännas lite mossigt och traditionstyngt? Fråga arrangörerna bakom Göteborgs Lucia som är i färd med vad som bara kan beskrivas som årets mest missriktade PR-kupp. Analysen (?) över vägar till förnyelse mynnade ut i att den del av befolkningen som bryr sig om Luciafirandet (pensionärer och barnfamiljer) är trötta som fan på den traditionella svenska flick-Lucian. En utebliven demografisk analys senare och "Det är rösten som räknas" var ett faktum. Alla får söka, tjejer som killar. Inga bilder skulle bifogas och det var baaaara rösten som räknades. Bidragen från hen och hen skickades in genom Lucia-appen och bestod bara av en snutt sång och deltagarens läppar. Spralligt. Skulle vi efter åratal av allmän begäran till slut få se lilla Wilmer ta täten i Luciatåget? Lite lagom hen-androgyn men med en stämma likt en ängel spelandes harpa med enhörningshårsträngar i ett hav av rosa och fluffiga marshmallows-moln. Eller skulle det bli EMO-Emma med femtiofem piercings och lika många "jag skär mig för att döva smärtan-ärr" som fick ta plats i det juliga rampljuset?

Nästan.... Eller, nja. Resultatet efter noggrann gallring blev följande Luciatrupp. Emelie, Christina, Sandra, Ida, Ida, Helena och Ellen. Sju söta übersvenska flickor i åldersspannet 19-26 år. Mission accomplished. Årets mångkulturella, könsobundna och utseendeofixerade Luciatåg är ett faktum.

Det hela är så dumt att klockorna stannar. Jag kunde inte bry mig mindre om Luciafirandet men jag antar att det finns vissa som gör det. Kul att ta med kidsen på och så. Mysigt. Fine by me men varför i helvete gå in och peta i just denna typ av traditioner? Finns det ett såpass stort behov av att se något annat än en kvinnlig Lucia? Är det så stötande ur ett genusperspektiv att inte killar kunnat bli Lucia tidigare? Nej är svaret ifall ni undrade. Det mest stötande är hur miserabelt PR-maskinen (vad jag kan utläsa är eventbyrån Insideout den mest bidragande aktören) bakom eländet har missat målet. Ängsligt svenskt PK-resonemang in absurdum. Att utan någon konsekvensanalys ta ett koncept så långt att resultatet totalt motverkar det man ville åstadkomma. Det komiska resultatet bevisar med all tydlighet att grundskissen borde gjort som julabocken i Gävle och brunnit. Grattis till ingenting. Det är ni värda.

Bokmässan - när galenskap blir norm

Jag upphör aldrig att förvånas. Jag upphör heller aldrig att förvånas över att jag aldrig upphör att förvånas. Låt oss dock börja med upptakten till den helg då dryga 50 % av världsbefolkningen komprimeras till en enda svettig mäss-massa. Redan på torsdag började en skön känsla infinna sig. Radio 88 var ovanligt samarbetsvillig under min färd mot kontoret. Efter lite research har jag kommit fram till att det var Ulf Ceder som förgyllde min färd mot tomheten. Fan vad jag älskar Radio 88. Det har sagts förut men tål att upprepas. Övervägande 50 och 60-talsmusik ackompanjerat av programledare som för länge sedan slutade medicinera. Till och med reklampauserna bjuder på underhållning värdig en kung. I torsdags tappade Ulf tråden en aning och trasslade in sig lite i Radio 88:as nyrenoverade hemsida. "Ni känner ju till www och punkterna och så men sen skall det vara radio 88.nu" meddelade Ulf. Därefter ville han tipsa om stationens gästbok genom att säga att det inte var många som lämnade kommentarer. Ulf menade att de fåtaliga kommentarerna berodde på att han hade bett lyssnarna om att just kommentera. Han skulle därför testa det motsatta och bad därefter om att ingen skulle gå in och kommentera. Omvänd psykologi 2.0. God bless you Ulf.

På kvällen halkade jag in på det alltid lika sansade Debatt på SVT. Registret/analysfilen/post it-lapparna (beroende på vem inom polisen man frågar) över romer var det första ämnet. Det känns friskt att vi strävar mot den där goa nazi-känslan där staten registrerar dess invånare baserat på etnicitet. Friskt vågat av polisen och ett fräscht grepp år 2013. Puckot som förde talan för polisen hävdade bestämt att det inte var ett register utan ...tja någonting som typ en... datafil. Mycket bättre. Romerna som debatterade var skitsura och skrek mest. Polisen skrek tillbaka. Ingen blev klokare.

För att lätta upp stämningen handlade nästa debatt om rödvin. En gubbe vars namn jag inte kommer ihåg hade skrivit en hyllningsbok för hur grymt rödvin är. Det hade räddat hans kolesterolvärde, blodtryck och eventuellt även fått Isbjörnen Knut att återuppstå. Hans argument var inte grundade på så mycket mer än slumpmässiga observationer men ändå... Skön gubbe. Någon som inte var en skön gubbe satt på andra sidan. Vidar Aronsson från Ungdomens Nykterhetsförbund gillade inte vingubbens linje och var provocerande präktig där han satt och drog samma haranger som UNF alltid spyr ur sig. Är det något jag hatar så är det resonemang som tar ifrån individen dess egna ansvar. I kombination med Vidars Chipmunk-uppenbarelse blev det för mycket. Ingen mer debatt.

På tal om vin är jag glad att vi grundade med lite vin till lunchen i lördags. Leken "hur många människor kan vi trycka in på Svenska Mässan?" kräver en lättare bortdomning. Ändå gillar jag Bokmässan. Det är rätt trevligt att smyga runt där och bara betrakta spektaklet. Kändistätt var det också. Agneta Sjödin, någon av Graaf-systrarna och Björn Hellberg (otippat) såg vi. Etiopien-svenskarna förföljde oss i sitt penningkåta försök att casha in på sin egen dumhet. De var överallt. Lotta Bromé intervjuade någon amerikansk författare som i ett bisarrt ögonblick mot slutet viftade med en flaska av Lill-Babs vin. Jag såg ingen Lill-Babs och befarade att Lotta hade käkat upp henne då hennes hållning vittnade om en pågående matsmältningsprocess. Allt slutade dock väl när Little Babs dök upp. Hon var kort.

Vi pratade också med en dansk planschförsäljare som sålde rätt tjusiga djurmotiv. Inte "varg ylar mot månen i plysch" utan mer classy... Det motivet vi ville köpa blev minuten före slutsålt så vi undrade om vi kunde köpa det tryck som hängde på väggen. Mannen öppnade sin mun och då det framkom att han var dansk släcktes allt hopp. Dansken svarade jävligt danskt med en harang på dryga minuten. Det gick fan inte att förstå ett ord av vad han sa men jag misstänker såhär i efterhand att han svarade på vad han åt till frukost. Eller berättade om sitt eget förslag till hur vi skall motverka växthuseffekten. Vi tolkade det i slutändan ändå som att han inte kunde sälja den som satt på väggen. Illa till mods retirerade vi. Obehagligt.