Starbucks writers

Kände mig lite vild och vågad idag och begav mig ut på en quest. En quest för att tvingas påbörja mitt skönlitterära epos. Eller novell kanske. Eller ingenting alls, det beror helt på hur det går. Det är dags att ge det ett försök i alla fall. För att minska störningsmoment gjorde jag vad alla wannabe-författare gör, d v s att sätta sig på ett café. Efter en halvtimma hade jag kommit fram till att störningsmomenten hemma är drömska jämfört med detta helvete. Hade vid det här laget börjat få T-rexarmar då eluttagen endast finns vid de högre borden. Det enda jag hade åstadkommit var att bygga ett starkt hat mot Expresso House kaffe latte-muggar. Om det nu kan kallas för mugg. Mer som någon äcklig hybrid mellan soppskål och camping-kåsa. Så jävla pretto-fånigt.

Sedan såg jag att det hängde ett diplom på väggen. Linda hade tydligen tagit en pallplats i någon baristatävling. Det gick relativt snabbt att identifiera Linda. Hon hade lite mer attityd än de andra bakom disken. Tyckte bland annat att en kund som frågade efter en sked till sin kladdkaka var jobbig. Linda suckade och gav honom en trettio cm lång och två centimeter bred kaffesked. Kunden tog en gaffel istället, vilket han glatt deklarerade. Linda himlade med ögonen och undrade sannolikt varför hon som baristadrottning skulle behöva stå ut med kundpatrasket. När man är en av galaxens bästa baristor kan det inte vara roligt att servera latte i en mullekåsa som ser ut att komma från Ö & B:s reahörna.

Det var uppenbarligen inte rätt miljö för produktion av kommande kioskvältare. Möjligen för ett kort blogginlägg men inte mer.