Denton och jag

Efter icke noggrann analys har jag en teori om varför kreativiteten inte ökat (än) under semestern. Se tidigare inlägg för bakgrundsfakta. Det hela handlar om kontraster. Misstänker att jag behöver kontorsvardagen för att finna den rätta inspirationen, i alla fall vad det gäller skrivandet. Det handlar rimligen om en variant av Nemesis-konceptet. Behovet av en ärkefiende för att kunna leverera vad det nu är man skall leverera. Lite som Batman behöver Jokern. Som Peter Griffin och Kycklingen. I semesterlunken finns det liksom inget som triggar igång mig. Eller jo, det finns det... Men inte i samma utsträckning. Jag måste utsättas för dumhet i stor skala. Stimuli och reaktion. Det är så universum är uppbyggt. Creativity is born out of despair. Är det ens ett citat? Kanske. Detta skulle i förlängningen innebära att bloggen kommer att vara mer död än Bockstensmannens hamster om jag börjar på nytt jobb i höst. Hmm. Skulle förvisso lika gärna kunnat startat bloggen två år tidigare. Då var det inte bara oskyldig jobb-dumhet som rådde utan mer renodlad ondska. Har inte riktigt vågat vända på den stenen än. Det var inte vackert. Å andra sidan såg livet utanför jobbet annorlunda ut då.  Det kanske kompenserade upp? Vem vet.

Jag tror att jag skall rådfråga Denton. Han bor i mitt badrum och är ovanligt skärpt för att vara spindel. Vi stötte på varandra i förrgår. Min första tanke när jag ser en spindel är att den bör dö. Det är ett otäckt jävla släkte. En massa långa äckliga ben, för många ögon och.... fy. Naturens vandrande mardrömmar. Men Denton är annorlunda. Han var inte så stor och satt i taket minding his own business. Jag kände inte det omedelbara behovet av att krossa honom. Tills han började glida nedåt på sin lilla spindeltråd vill säga. Det var lite av en krigsförklaring varpå jag tog en bit toapapper och närmade mig honom. Denton kände av vibbarna och klättrade tillbaka upp för att sedan kila iväg på en annan tråd. Inte illa. Under det ögonblicket uppstod en slags överenskommelse oss emellan. En terrorbalans. Han anande att jag hade tagit kål på oräkneligt många ur hans släkt. Samtidigt visste jag att han hade förmågan att skada mitt bräckliga psyke bara genom att vara spindel. Vi sköter oss nu själva och låtsas som ingenting. En bräcklig fred men ändå en fred.