Kåvepenin-mannen

Jahapp. När man tror sig ha sett det mesta visar det sig att... man inte har det. Människors tankar och beslut upphör aldrig att förvåna. En examen i psykologi och ett antal års arbete med människor hjälper inte i vår galna värld. Människan är oförutsägbar och gör i grund och botten oftast dåliga beslut. Jag har beviset:

Tyvärr en dålig bild så låt mig förtydliga tröjtexten: Kåvepenin. Vad är det för fel på folk? På riktigt alltså. Hur går beslutsprocessen till när man står där och skall välja dagens klädsel? Skall jag ta en skjorta idag? Nej, känner mig lite mer lös och ledig... En Piké kanske. Nej, inte idag... Decisions, decisions. Fan vad svårt. Vänta lite förresten, jag kör på min gröna kåvepenin-tröja. Tidslös och sober visar den att jag har stil men ändå besitter en charmig lekfullhet. Och nej, att det är semestertider innebär inte att det är fritt fram att klä sig i fotbollsshorts och toppa med reklamtischan du fick på torget. Att folk har rätt att klä sig som de vill är inte sant, det är bara en vandringssägen. Folk har inte den rätten. När jag blir kung av universum kommer jag att bevisa detta.

För ett par månader sen träffade jag en tant i kundmottagningen på jobbet. Klädd i mintblå fleecetröja, mjukisbyxor och lurviga tofflor. Såg lite ut som att hon hade tömt två gödda illrar på maginnehåll och trätt i fötterna i deras urholkade kadaver. Så utstuderat övermysig att tiden stannade. Jag frågade om hon ville ha hjälp med något varpå hon svarade att hon börjar jobba här idag. Åh tänkte jag, en mytoman. Uppfriskande. Det visade sig dock att hennes story höll, det var en kollega som skulle jobba hos oss en tid. Klädkoden hel och ren lämnar alltså på tok för stort utrymme för tolkning. Jag har haft jobb som har krävt mörk kostym, diskret slips och svarta skor. Det är inte den naziparollen jag eftersträvar men vad sägs om att mötas någonstans på vägen?

Vad jag vill säga är att jag aldrig kommer att förstå. Vad kommer sen liksom? Efter lunchen blir det ett stopp på Systemet för att köpa ett flak Millennium och lite Gredos, sen bär det av till campingplatsen. På vägen hittade vi en fräck bildekal med sköjig text, gärna lite buskisobscen. Väl på Böda camping parkerar vi oss på 5th Avenue. Efter 25 år på samma camping har vi nämligen stigit till övre white trash-klassen och äntligen fått en plats på paradgatan. Det är förresten det som är det fina med husvagnen: friheten. Flintasteken på grillen och sen räknar vi ner till semestern är slut och vi kan gå tillbaka till jobbet vi hatar. Men, det är ju ett jobb i alla fall. Stabilt och tryggt. Man vet vad man skall göra och förmånerna är bra. Eller ja, inte så bra men ändå. Vad skulle jag annars göra?

By the way är Kåvepenin den enda läkemedelssubstansen jag är allergisk mot. Något för Alanis att sjunga om.